Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 24

 

SLUTKOMMENTAR

 

De som idag är under tjugofem år har i stort sett fötts upp på en intellektuell diet av biologism och antifeministisk propaganda.

Timbro, ett av SAF:s (dåtidens arbetsgivarorganisation) otaliga och mer kända propagandaorgan, har under flera år fört en intensiv och väl upplagd antifeministisk kampanj. Chefen för denna organisation drog i en radiointervju för några år sedan fram just kampanjen mot feminismen som exempel på en av Timbros mer framgångsrika sådana.

Kampanjen ifråga förs enligt principen om droppen som urholkar stenen. Man vet att människor till slut börjar tro på det som förs fram i massmedia dag efter dag och att de tenderar att börja tycka och tro det som alltfler i deras omgivning tycker och tror, eller som de tror att människor runtomkring dem tycker och tror. Varje propagandist vet att det gäller att ge sken av att "vi är många" som tycker si eller så.

Ett av de knep de antifeministiska propagandisterna använder sig av för att uppnå resultat, alltså att övertyga människor om det man vill övertyga dem om, går ut på att förändra ords innebörd och att därmed förändra människors syn på verkligheten. Bland annat trumfar man igenom nya innebörder hos gamla och positivt värdeladdade begrepp för att kunna utnyttja dessa begrepp i det motsatta syftet mot det ursprungliga. Med detta skapar man dessutom förvirring i debatten.

I den antifeministiska kampanjen hävdas alltså att begreppet "jämställdhet" inte får handla om att män och kvinnor ska vara exakt likadana utan att det borde handla om "likvärdig värdering" av könens helt olika biologiska egenskaper. Könens biologiska egenskaper gör, säger man, kvinnor och män lämpade för helt olika men lika viktiga samhälleliga uppgifter.

Med "jämställd" avses här emellertid bara en likvärdig verbal värdering av könen. Lönen för de naturliga och högt värderade kvinnliga sysslorna är förstås tänkt att utgöras av männens höga uppskattning, inte av lika hög ekonomisk ersättning som män ges för sina arbetsinsatser.

Idag, när man inte anser sig behöva en lika stor kader av arbetare och tjänstemän längre och när finanskapitalet har lösgjort sig från nationerna, anser den ekonomiska eliten sig inte längre ha något skäl att vara med och betala till ländernas offentliga sektorer. Dessa sektorer har i de flesta europeiska länder inneburit att kvinnor för första gången i historien har betalats åtminstone någotsånär anständiga löner för sina samhällsinsatser. Där fick de betalt för sitt matlagande och för de vårdande insatser, av barn, arbetande män och gamla, som alltid varit kvinnornas lott. Nu vill den ekonomiska eliten inte längre vara med och betala för denna service utan få den gratis från kvinnorna igen. När så småningom det konservativa systemskiftet väl är totalt genomfört, det mesta är individualiserat och privatiserat, kommer majoriteten av kvinnorna att stå där som "förlorare".

Under tiden som man monterar ner den offentliga sektorn skyler man från alla håll, från politiskt såväl som från finanshåll över vad som pågår genom ett ständigt tal om hur mycket man kämpar för jämlikhet och jämställdhet. Men vilken jämställdhet verkar man för – en särartspräglad sådan eller en likhetspräglad jämställdhet? Det är svaret på den frågan som den politiska retoriken och propagandan är till för att dölja. För att få svaret på den frågan får man gå till den praktiska politiken, till propositioner, motioner och riksdagsbeslut, vilket är en annan uppgift än den jag tagit på mig här. Jag tror dock inte att jag är helt fel ute om jag säger att i det fallet man undersöker den saken kommer man att finna att det är särartsfeminismen som leder loppet just nu, att man i praktiken tvingar kvinnor att oavlönat ta på sig alltmer av det vårdande som krävs i samhället.

Ett annat knep, som man använder sig av i den antifeministiska kampanjen, är att låta företrädare för det förtryckta könet uttrycka argument för förtrycket ifråga.

Förr var det männen som stod på barrikaderna och bekämpade kvinnosakskvinnorna. Idag är männen smartare. De säger ingenting, eller ytterst lite själva. Istället betalar de kvinnor för att indirekt förklara för oss andra hur kvinnors underordning är resultat av kvinnors annorlunda biologiska konstitution, eller hur den beror på kvinnorna själva på något annat sätt: Kvinnor är biologiskt annorlunda männen, kvinnor kan inte ta för sig som männen, kvinnor är inte lika aggressiva som männen, kvinnor är inte lika konkurrensinriktade som männen etc.

Med detta drag slår manliga kampanjmakare två flugor i en smäll. Dels slipper de själva framstå som busar genom att säga vad de egentligen anser, att kvinnor inte har i förvärvslivet att göra, i varje fall inte på några ledande befattningar eller på välbetalda anställningar. Dels kan de kvinnor som låter sig utnyttjas för den antifeministiska kampanjen och som betalas höga löner för sina insatser, användas som belägg för påståendet att det inte alls föreligger någon kvinnodiskriminering. Är inte dessa kvinnor goda exempel på att kvinnor kan nå långt kanske? Har de inte anständiga löner kanske? Beror inte detta på deras kompetens kanske? Bevisar inte deras karriärer att kvinnors kompetens lönar sig lika bra som mäns? Är inte dessa kvinnor bevis nog för att om kvinnor i allmänhet inte når lika långt som männen så måste det bero på kvinnorna själva, att de inte räcker till, av det ena eller det andra skälet?

De, för det kvinnoförtryckande syftet, köpta kvinnorna ser förstås gärna på sin egen höga lön och sin egen lyckosamma karriär just på det här sättet. Det är avsevärt mycket angenämare att tro att man har hög lön och betalas väl av maktens män för att man är så oerhört kompetent, än att inse att man får denna höga lön för medlöperi, för att man assisterar männen i deras ansträngning att trycka tillbaka andra och de flesta kvinnorna, alltså för att man förråder det egna könet.

I alla tider har förtryckare lurat, lockat eller hotat representanter för de förtrycka att hjälpa till med förtrycket. Att köpa sig medlöpare med god lön är visserligen smakligare än att hota dem att spela med, som man gjort i många andra fall, men principen är densamma. Man splittrar kampen mot förtrycket och därmed försvagar man kampen.

Ensam är inte stark. Endast tillsammans blir människor starka! Detta visste man mycket väl på SAF (numer omorganiserat), en av Sveriges största och rikaste propagandaorganisationer. Det var ingen slump att man organiserade sin enhetliga och mot ett gemensamt mål verkande propagandaorganisation så att den föreföll bestå av många små och av varandra oberoende organisationer. Därmed lurade man människor att tro att många organisationer, oberoende av varandra, tycker likadant.[1]

 

I tider när man hävdar att samhället måste spara, när man drar ner på den offentliga sektorn, sätter tak för statens utgifter och redan har en utvecklad biologisk teknologi för att diagnosticera foster,[2] ligger det nära till hands att hävda att det inte är ekonomiskt försvarbart att lägga stora delar av samhällets begränsade resurser på människor som är genetiskt defekta och/eller oförmögna att lära sig det som krävs för att de ska fungera väl i dagens kunskapssamhället.

Framtidens eugenik, (eugenik = människoförädling), den genetiska ingenjörskonsten, kommer inte att handla om steriliseringar eller gaskamrar. Den kommer att genomföras under frivillighetens täckmantel men den kommer inte att bli så mycket mer frivillig än steriliseringarna var.

Framtidens eugenik kommer att handla om ett ekonomiskt och/eller socialt tvång att abortera foster som påstås löpa risk att inte bli perfekta människor och som kan tänkas komma att kosta samhället pengar, eller i att inte återinsätta befruktade ägg som anses bära på icke– fullgoda gener: Dyslektiker! Ska vi verkligen ha sådana? De behöver ju en massa extra hjälp i skolan och det kostar ju skattebetalarna/samhället en massa pengar, för att inte tala om bokstavsbarnen, DAMP-och ADHD-barnen[3]. Människor som riskerar att hamna i rullstol, ska man verkligen föda fram sådana, vi kommer ju att få brist på arbetskraft framöver med de minskande barnkullarna? Är det inte varje människas skyldighet att se till att de foster de bär fram till födsel är så perfekta som möjligt, löper så liten risk som möjligt att ligga samhället till last?

Ju fler som börjar tänka i de här banorna, och det kommer alltfler att göra i vår framtida biologistiska era, ju mindre frivillig kommer kontrollen av ägg eller foster i praktiken att bli.

Ekonomi och/eller socialt tryck är lika effektiva för att genomföra eugeniska åtgärder som det tvång och våld som koncentrationsläger och gaskamrarna innebar,[4] Det räcker att alltfler människor börjar se snett på dem som föder barn med handikapp för att frivilligheten ska förvandlas till ett reellt tvång, ett socialt sådant, ett grupptryck att abortera de barn som läkare och biologer anser löper större risk än andra att få kostnadskrävande handikapp av något slag. Den människosyn, enligt vilket alla måste vara perfekta och är skyldiga att själva se till att de är det, som gradvis smugits på oss igen,[5] kommer att backas upp av mycket starka ekonomiska intressen.

I förlängningen av den utveckling vi redan sett början på, ett försiktigt bortväljande av foster med vissa handikapp, kommer man så småningom att kunna legitimera ett avskaffande av stöd till sjuka och handikappade barn med argumentet att det nu finns utmärkta metoder för att undvika att det föds sådana. För att inte tala om hur inhumant det kommer att påstås vara att sätta barn till världen som riskerar att drabbas av sjukdomar eller defekter. I kulisserna står mäktiga organisationer och starka ekonomiska intressen beredda att ställa upp med den teknologi som krävs för att genomföra "frivilliga screeningar" och som kommer att tjäna stora pengar på hanteringen.

Denna framtid, som med stor sannolikhet blir verklighet om vi inte inser vart vi redan är en god bit på väg, blir inte human, även om den i förstone kan förefalla smakligare än steriliseringarna och mycket angenämare än gaskamrar och även om många av fyrtiotalisterna föreställer sig att det inte finns något värre än den sociala ingenjörskonst som paret Myrdal, Per-Albin Hansson och Tage Erlander anklagas för att ha verkat för.

Med en nybiologistisk, liberalistisk samhällsutveckling kommer människor återigen att tvingas lägga sina öden i händerna på biologer, läkare, psykiatriker och genetiker, eftersom det är dessa som kommer att tolka resultaten av den med tiden obligatoriska genetiska, men kallad frivilliga, screeningen av foster eller befruktade ägg.

De flesta resultaten av dessa screeningar, som kommer att omfatta alltfler egenskaper, blir emellertid långtifrån säkra. Ett av problemen blir därför att avgöra vilka risker man ska ta med sina foster, vilka foster som ska aborteras och vilka som är goda nog att få se dagens ljus. Rekommendationerna kommer att komma från biologerna, från läkarna, vilket kommer att ge dessa alltmer makt över oss. I praktiken får de samma makt som läkare och psykiatriker hade under Hitler. Även om de inte ska döda redan födda människor, bara sätta sig till doms över våra ägg och spermier, kommer de att avgöra eller ha stor inflytande över vilka av våra gener som är värda att fortplantas och vilka av oss som har så goda gener att vi alls förtjänar att få fortplanta oss.

Historien visar oss att när biologer getts alltför stor makt har det tagit en ände med förskräckelse. Vi har ingen anledning att tro att det kommer att gå bättre den här gången, inte så mycket för att biologer är sämre människor än andra, som för att det i huvudsak kommer att bli de biologer som ställer upp på ekonomismens villkor som kommer att ges och ta denna ökade makt, de som lovar politikerna en billig lösning på problemet med människor man anser att samhället inte har råd med, de människor som den ekonomiska eliten inte är intresserad av, och det blir de biologer som gärna är med och delar på de stora pengarna som kommer att medverka till att utveckla och upprätthålla den biologiska ingenjörskonsten.

Hitler var förvisso huvudansvarig för den extremt vidriga konsekvensen av tredje rikets biologism men han hade kadrer av kämpande och aktiva biologer, fysiologer, psykiatriker, läkare och antropologer med sig, personer som oroade sig för den mänskliga degenerationen, som hävdade att vetenskapen redan hade kartlagt rasskillnaderna och de hemska konsekvenserna av rasblandningar och som hjälpte Hitler och hans finansiärer inom den tyska överklassen att driva samhället allt längre in i biologismens totala vanvett.

Ett annat av problemen med att låta biologister bestämma dagordningen och att lägga evolutionsteoretiska aspekter på samhället, är att man idag inte vet vilka egenskaper som i framtiden kommer att visa sig biologiskt lyckosamma och att man inte kan hävda att personer med handikapp med nödvändighet måste vara eller bli en ren belastning för samhället. Somliga av dem som har handikapp av olika slag kan komma att göra epokgörande insatser för samhället, för vetenskapen eller för mänskligheten i något annat avseende. Einstein påstås ha varit dyslektiker, Stephen Hawking, den berömde matematikern och astrofysikern, sitter sedan många år totalförlamad i en rullstol, för att nämna några.

 

Vad gäller mina försök att tillbakavisa föreställningen att det är männen som leder evolutionen, förefaller dessvärre det allra senaste förslaget på området bevisa precis det jag försökt tillbakavisa här. Detta förslag säger att eftersom spermierna delar sig en gång mer än äggen under tillblivelseprocessen, så råkar spermierna ut för dubbelt så många mutationer, alltså kopieringsfel, som äggen. Eftersom det är mutationerna som leder till förändringar av arterna så innebär det att vår arts utveckling beror mer på männen och deras felkopierade spermier än på kvinnorna och deras stabilare ägg!

Så har forskarna då äntligen funnit det ultimata argumentet. De letade länge, ja de letade efter de biologisk/fysiologiska bevisen i 150 år, men det ena förslaget efter det andra höll inte måttet. Det här förefaller däremot svårt att komma undan. Rent statistiskt måste spermierna råka ut för fler mutationer, och rent statistiskt är det därför sannolikt att hanarna/spermierna stått för fler av de biologiska nymodigheter som sedan stabiliserats i arterna och som lett fram till dagens arter. Om arterna verkligen har utvecklats långsamt och via en mängd små, små steg, som alla beror på en liten mutation, då torde spermierna ha spelat en större roll för evolutionen än äggen.

Man fann alltså argumentet till slut, svaret på frågan hur männen utvecklade människan. De såg till att göra många fler kopieringsfel än kvinnorna!

Jag gissar således att vi snart kommer att få höra att det faktum att spermier felkopieras mer än äggen innebär att män är mer kreativa och mer nyskapande än kvinnor. Det ska bli spännande att se hur lång tid de dröjer innan detta argument serveras oss i något av våra massmedia, eller i någon bok. Det här kunde också användas för att hävda att männens dominans och inkompetens, att de så ofta gör fel, är förutsättningen för utveckling, för det är trots allt ofta misstagen som leder vidare!

Tills vi hittar bra motargument får vi nöja oss med förvissningen att utan oss kvinnor hade det ändå inte blivit någon evolution, då hade männen stått där med sina felkopierade gener. Därför är vi kvinnor lika nödvändiga för evolutionen som männen och att vara bättre på att göra fel är kanske inte så mycket att skryta med. Det är i varje fall inte lika glorifierande som föreställningen att männen ledde evolutionen genom sitt jagande och krigande och genom att vara bättre än kvinnorna på allting.

Möjligen kunde man tillägga att det är tur att äggen är lite mer stabila eftersom det annars kunde ha gått riktigt illa på grund av alla dessa felkopierade spermier. De flesta av de här felkopieringarna gallras nämligen bort, somliga redan innan, andra först då de stöter samman med ägget. Eftersom de båda inte passar ihop aborteras de i ett tidigt stadium, eller så släpps de aldrig in i ägget för att de är dåliga. Ägget kan därmed ses som garanten mot att spermiernas felkopieringar resulterar i rena vansinnigheter.

Synd bara att det senare inte kan upphöjas till någon allmän princip, för vem kan hävda att kvinnor lyckats avhålla män från de värsta vansinnigheterna i historien? Å andra sidan borde man kanske göra som biologisterna, vara lite vårdslös och dra slutsatsen att kvinnor egentligen borde bestämma det mesta så att inte allt manligt vansinne förverkligas, för då kan det gå alldeles åt skogen med mänskligheten!

 

Vetenskap handlar bland annat om att hitta argument och motargument. Det är argumenterande dialoger som skapar nya hypoteser och det är i dessa dialoger som ny kunskap utvecklas. En forskare försöker bevisa att det han eller hon tror på är riktigt, en annan försöker motbevisa det. Det är det systematiska testandet av argument och resultat som gör vetenskapen rationell. Det förekommer (eller bör förekomma kanske vi ska säga) en ständig kritisk diskussion inom vetenskapen och också systematiska och kontrollerande experiment, som förr eller senare eliminerar de alltför galna förslagen eller hypoteserna. Men den här processen kan vara trög.

När vetenskapliga teorier grundas på ideologier, vilket de flesta teorier om mänskliga och djuriska beteenden gör, då kan den rationella processen vara mycket trög. Ibland förbjuds den, som fallet var i Stalins Sovjet och i Hitlers Tyskland. När så sker får bara en enda uppfattning komma fram – ledarens. I vårt västerländska samhälle förbjuds inte åsikter officiellt, genom lagstiftning, men de som har kapital bestämmer vad man ska forska om, vilka forskare som ska få medel och vilka som får möjlighet att publiceras. Därmed bestämmer de i hög grad innehållet i våra intellektuella trender och vad både forskare och andra ska ägna sig åt och tycka.[6] Inskränks forskningen och den vetenskapliga diskussionen och det kritiska granskandet alltför kraftigt, stagnerar kunskapsproduktonen. Det kan vi vara alldeles säkra på eftersom vi sett exempel på detta, bland annat just i Stalins Sovjet, där Lysenko av ideologiska skäl lyckades rasera en lovande biologisk forskning och i Tyskland, där biologin också helt underordnades politiken och där Einsteins teorier dömdes ut för att de var judiska.

Språkets‚ kulturens och vanans makt över oss kan knappast överskattas. Det är inte bara så att det är språket som möjliggör vetenskap och kunskapsproduktion utan också så att språket förhindrar att vi åstadkommer en perfekt vetenskap och den slutgiltiga kunskapen om den verklighet som vetenskapen bör handla om. Detta innebär emellertid inte att allt bara är sken, tolkningar, subjektiva berättelser eller sociala konstruktioner, som är så populärt att hävda idag, och att ingen kunskap är möjlig.

Den totala kunskapsrelativismen, som varit på modet de senaste decennierna, är absurd. På ett filosofiskt plan är kunskapsrelativismen inte alltigenom galen men i det verkliga livet, det som vi alla befinner oss i, kan man inte vara hur relativistisk som helst om man vill överleva och den verklighet som vi befinner oss i antyder att det ändå finns något stabilt och något av oss oberoende därute, utanför oss själva, något som det ibland går att få åtminstone en någotsånär god föreställning, eller kunskap om.

Vår kunskap må vara ofullständig och kanske felaktig i vissa avseenden, men ibland avbildar den ändå verkligheten tämligen tillförlitligt. Ingen kommer på att hävda att påståendet att man slår ihjäl sig om man hoppar utan fallskärm från ett flygplan från 10 000 meters höjd, skulle vara en ren tolkning/konstruktion och ingenting annat. Vi är alla fast övertygade om att så är fallet och vi har goda empiriska belägg för att det är helt riktigt att vara övertygad om den saken. Ingen skulle heller vilja hävda att bara därför att vetenskapen inte har kunnat bevisa att jorden inte är befolkad av små osynliga gröna gubbar med skägg på fötterna, så måste sådana gubbar finnas.

Ibland används språket dessvärre för att systematiskt vilseföra oss, som i reklamen exempelvis, eller i planerade kampanjer som går ut på att få oss att tycka eller tro det kampanjmakarna vill att vi ska tycka eller tro.

Vi uppskattar respektive tycker illa om saker beroende på vad man kallar dem. Upprepar man ständigt att det socialdemokratiska "Folkhemmet" gav ekonomisk trygghet åt alla, så är det lättare att tycka att socialdemokraternas politik var bra än om man ständigt och i alla sammanhang betecknar samma folkhemspolitik som "social ingenjörskonst" och förklarar att denna gick ut på att kontrollera och manipulera oss och stöpa oss alla i en och samma form. Vilken av dessa två beskrivningar som de flesta av oss kommer att anse vara sann beror mer på vilken av dem som upprepas mest frekvent i massmedia än på fakta.

Trots osäkerheten om vad verklig kunskap är, är det ändå så att den kritiska diskussionen inom vetenskapen utgör en av de få garantier vi har mot total relativism och därmed också mot fascism och nazism. Kunskapsrelativism och instinktivism, "lita på dina instinkter och förakta intellektuella verksamheter de är ändå bara sken", var just grundläggande föreställningar i dessa ideologier. De grundar sig båda i irrationalism och fanatism som i högsta grad bygger på ovetenskapliga föreställningar och subjektivt upplevda känslor och åsikter.

Att det kunde gå så illa som det gjorde i Tyskland berodde på att nazisterna satte munkavle på alla dem som kritiserade nazismen och medvetet gallrade bort forskare som hyste och offentligt uttalade från deras ideologi alltför avvikande åsikter.

Samma åsikter som dominerade i Tyskland i början av trettiotalet inte bara förekom, utan var lika vanliga i alla de andra västliga länderna från början av vårt sekel. I de länder som utvecklade demokratin och åtminstone nödtorftigt värnade om vetenskapens grundläggande princip, den kritiska diskussionen, och om yttrandefriheten, gick det inte lika illa som i Tyskland, även om det i vissa avseenden blev illa nog (som de steriliseringslagarna visar som infördes i många länder vid den här tiden).

Att det inte gick lika illa i demokratierna berodde på att där hördes även varnande och kritiska röster, röster som protesterade mot missbruket av vetenskapen och mot irrationalismen och fanatismen. Dessa röster var en tid ganska få och de förhånades av många under trettiotalet men de lyckades ändå förhindra de värsta galenskaperna, sådant som ingen kunde stoppa i det nazistiska Tyskland.

 

Idag är alla eniga om att trettiotalets biologism var galen men ett antal av dem som är eniga i denna sak tycks inte veta vad den tidens biologism faktiskt innebar och förstår inte vilka processer som verkade i Tyskland under trettiotalet. Historielösheten vad gäller de här frågorna är monumental och därmed farlig därför att dagens biologism i många avseenden är likadan som trettiotalets varför den är långtifrån oskyldig.

Det är förvisso väsentligt att försvara de rättigheter och möjligheter kvinnor fått under 1900-talet men idag är även demokratin allvarligt hotad, av ekonomismen och dess följeslagare biologismen. Utan demokrati kan vi kvinnor inte räkna med några framsteg alls för vår del. Tvärtom skulle vi högst sannolikt kastas direkt ner i 1700 och 1800–talens värsta kvinnoförtryck om demokratin går helt förlorad eller försvagas allvarligt. Sociobiologer talar dessutom för att vi borde skruva klockan ännu längre tillbaka, till den tid då männen ägde kvinnliga slavar och kunde använda dem som de ville, vilket är ännu värre.

Fascismen är på stark frammarsch i det Europa vi numer är i union med och biologismen har alltid tjänat fascismens sak och tjänat den väl.

Även här hemma får antidemokratiska rörelser alltfler förespråkare, liksom biologisterna. Därför är det så viktigt att vi reagerar NU för det är NU vi formar det samhälle som människor ska leva i om tjugo eller trettio år.

 

  Slut på kapitel 24 –

 



[1] Ordfront: SAF:s propag.org.

[2] Även om man säger att man höjer räntan för att förhindra att man får en ökande inflation.

[3] Detta är vår tids biologistiska klassificering av människor. I framtiden kommer de här diagnoserna troligen att jämställas med frenologin

[4] Både Hitlers metoder och ekonomiskt/socialt tryck fungerar endast statistiskt. I båda fallen når man de önskvärda resultaten, inte för att man kommer åt varenda individ, utan därför att man kommer åt och kan åtgärda tillräckligt många.

[5] Vi ser den i alla rop på hårdare tag mot och ställande av krav på flyktingar och lata och förslöade arbetslösa, i hälsotrenden, som också var utmärkande för trettiotalet med frisksportarrörelsen och med homeopatiska undermetoder, mot dem som inte förmår att hålla sina kroppar i perfekt trim. Vi ser det i diagnoshysterin i skolorna. Vi står just nu mitt uppe i ett organisatoriskt arbete med att dela in människorna i de sunda och de defekta/osunda. Detta sker bland annat med biologins och läkarvetenskapens hjälp, idag som förra gången. 

[6] Se ex. Carey, Taking the Risk out of Democracy.

 

 

Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information