Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 3

 

BIOLOGISMEN OCH VAD

VETENSKAPEN KAN

SÄGA OSS?

 

År 1953 kunde Crick och Watsons avslöja DNA-molekylens struktur.[1] Sedan dess har nya rön inom genetik, biokemi och molekylärbiologi gjort biologin kommersiellt intressant på ett sätt som den inte varit tidigare. I förlängningen av denna upptäckt hägrar de stora ekonomiska vinsterna Nu står vi inför den genetiska och biomolekylära manipuleringen eller kontrollen av människorna, den biologiska eugeniken. Den beräknas inbringa privata biokemiföretag enorma vinster.

Den "biologiska ingenjörskonsten", som vi redan sett en försiktig början av, kommer, trots att den aldrig kommer att kunna leverera det den ger i utsikt, inte att bli en fråga om individernas fria val, även om man kan få folk att tro det i början.

De hägrande miljarderna leder till att de biologiska disciplinerna drar till sig de stora satsningarna. Områden som drar till sig mycket pengar uppmärksammas och tillskrivs automatiskt hög status. Varje ny spektakulär vetenskaplig upptäckt, uppfinning eller teori, varje ny intellektuell trend, tenderar att generera en övertro på dess förträfflighet och förklaringsvärde. Just nu tycks man tro att nästan allt mänskligt går att förklara utifrån någon av bilogins discipliner. Inom forskarsamhället har tendensen intensifierats, utanför forskarsamhället likaså. När biologins status höjs genererar den automatiskt biologism, tendensen att förklara alltmer av mänskliga beteenden utifrån biologin.

Eftersom framgångsrika discipliner tenderar att bli stilbildande inom vetenskapssamfundet lånar forskare inom andra discipliner gärna perspektiv och teorier från den framgångsrika disciplinen. Forskare som i sina ansökningar om forskningsmedel kan anknyta till en framgångsrik och statustyngd disciplin kan förvänta sig fetare forskningsanslag. Varje beteende- eller samhällsforskare som idag påstår sig grunda sin forskning i någon av Darwins idéer, eller på något sätt anknyter till hans evolutionsteori, ökar sannolikt sina möjligheter att få forskningsanslag. Ju mer självklar biologismen blir desto svårare kommer det att bli att kritisera den eftersom den som kritiserar det ”självklara” anses galen och inte värd uppmärksamhet.

Massmedia är inte sena att haka på och slå upp biologistiska forskares resultat stort och ibland så förenklat att de går över gränsen till ren lögn. Snart följer kulturetablissemanget efter. Konstnärer och författare försöker gestalta "det nya, det biologiska, det evolutionära" i det här fallet, i konst och litteratur. Filmare börjar utgå från idéer genererade inom den nya modevetenskapen. En hel kader av biologister står just nu redo att ta över efter ekonomerna, som fyllt rollen som samhällsgurus de senaste tjugo åren.

Den tilltagande biologismen och evolutionismen har redan resulterat i att fascister och nynazister känner att de intellektuella vindarna äntligen blåser deras väg igen. Dessa ideologier grundas, som redan sagts, i en långt driven biologism.

 

Även jag anser förstås, trots min antibiologistiska hållning, att människan är en biologisk varelse och att hon är en djurart bland många andra. Även jag utgår ifrån att människan, precis som alla andra arter, har genomgått en biologisk evolution. Men bara för att vi är en biologisk art, som utvecklats genom evolutionens försorg, kan inte allt mänskligt förklaras enbart utifrån våra gener, utifrån våra hjärnstrukturer, utifrån våra hormoner eller utifrån det vi tror vara vår evolutionshistoria.

I en mycket banal mening har naturligtvis allt mänskligt sin grund i biologin. Utan gener, utan biologiskt fungerande kroppar funnes inga människor. Detta är en självklarhet och tämligen ointressant när det gäller att förstå de flesta av våra mänskliga beteenden eller när det gäller att planera ett samhälle som fungerar väl för så många människor som möjligt.

Inom filosofin brukar man skilja mellan nödvändiga och tillräckliga förutsättningar. Vår biologiska konstitution utgör en nödvändig förutsättning för allt vi gör men den är mycket sällan en tillräcklig förutsättning för det. Vi är inte bara isolerade genkonglomerat. Gener verkar alltid i en miljö. Därför kan biologin inte ge oss de relevanta förklaringarna till de flesta av våra beteenden.

Vi kan illustrera detta med en liknelse: Huset som brann ner hade visserligen inte börjat brinna, och inte brunnit ner, om det inte hade varit byggt i ett brännbart material. Detta är en i sammanhanget ointressant självklarhet. Vi anser inte att branden i huset orsakades av att det var byggt av det brännbara materialet trä. Alla trähus brinner ju inte ner som bekant, trots att alla sådana är brännbara. Vi anser istället att blixten som slog ner i huset, en eventuell kortslutning i elsystemet, gnistan som for ut ur den öppna spisen eller cigaretten som föll ner på täcket när sängrökaren somnade, är den intressanta förklaringen till eldsvådan.

Att vårt nedbrunna hus var av trä var alltså en nödvändig förutsättning för att huset skulle börja brinna men inte en tillräcklig sådan. Det är den tillräckliga orsaken som är intressant när vi vill förklara varför ett hus börjar brinna, eller varför det brinner ner.

På samma sätt är det faktum att vi är biologiska varelser, med en evolutionär bakgrund, och att vi har  gener som nödvändiga förutsättningar för våra beteenden, inte tillräckligt som förklaring till allt vi människor gör. Att påstå att våra mänskliga beteenden huvudsakligen orsakas av våra gener, av våra hormoner, av våra hjärnhalvor eller av vår evolutionshistoria, är ungefär som att påstå att den huvudsakliga orsaken till att ett hus började brinna är att det var byggt av ett brännbart material.

Ytterligare ett exempel: En människa äter därför att hon är en biologisk varelse och sådana måste äta för att inte dö, av biologiska skäl. I vissa sammanhang kan det vara intressant att förklara varför biologiska varelser måste äta men i andra sammanhang är detta tämligen ointressant. Bara för att människan är en biologisk varelse som måste äta måste hon exempelvis inte äta gröt. Om hon äter gröt gör hon det av något annat skäl än att hennes gener tvingar henne att äta, som att hon tycker att gröt smakar gott för att hon vant sig vid att äta gröt, att hon är för fattig för att äta oxfilé eller därför att hon är för lat att laga kåldolmar. Det faktum att människan måste äta för att inte dö förklarar således inte varför hon äter just det hon äter och inte något annat.

Ett sista exempel: Den biologiskt medfödda förmågan att bli aggressiv är en nödvändig förutsättning för att en människa ska kunna bli aggressiv men den är inte en tillräcklig förutsättning för att hon ska bli det. Det måste till något mer än den biologiska förmågan att bli aggressiv för att hon ska bli sådan.

Påståendet att människor blir aggressiva för att evolutionen utrustade oss människor med förmågan att bli aggressiva, är därför inte speciellt intressant som förklaring till en speciell människas, eller många människors, aggressivitet i en bestämd situation. Det är nämligen självklart att ingen människa skulle bli aggressiv om människan inte hade den biologiskt betingade förmågan att bli aggressiv, på samma sätt som det är självklart att ett hus som brinner ner måste vara byggt i ett brännbart material.

Det självklara behöver man ingen vetenskap för att förstå eller förklara. Det är inte ens intressant till vardags. Den som således försöker hävda att Olle blev aggressiv igår kväll därför att människan under evolutionens gång utrustades med förmågan att bli aggressiv, förväxlar den nödvändiga, i det här sammanhanget helt ointressanta förutsättningen med den tillräckliga förutsättningen, nämligen med det som intresserar den som vill förstå Olles aggressivitet igår kväll. Om någon istället berättar för oss att Nisse förolämpade Olle igår, kanske vi anser att vi har fått en nöjaktig förklaring till Olles aggressiva beteende igår.

Härmed inte sagt att gener aldrig har något med Olles ilska att göra. Somliga av oss tenderar att bli aggressiva för mycket mindre än andra, eller att bli mycket aggressivare för det som andra bara blir lite aggressiva för. Några av oss blir mycket sällan aggressiva och somliga av oss reagerar inte med aggressivitet på samma saker som får andra att gå i taket. Trots de här delvis genetiskt bestämda skillnaderna är det inte meningsfullt att förklara Olles aggression som förorsakad av generna, eller av mänsklighetens evolutionshistoria. Intensiteten i Olles aggressioner, och hur lättutlöst hans aggression är, kan möjligen ha något med hans gener att göra, men även dessa faktorer beror på en kombination av hans gener och den miljö han har utsatts för under sin uppväxt.

Den optimala miljön kan ses som den miljö som kallar fram, eller utvecklar en viss egenskap upp till den nivå där generna sätter gränsen. Det som är en optimal miljö för en individ, enligt den här definitionen, är inte en optimal miljö för en annan men det innebär inte att miljön inte är det mest intressanta när det gäller att förstå och förklara en individs, eller människors i allmänhet, aggressioner. Detta gäller alla beteenden.

Biologistisk blir man alltså när man börjar betrakta vår biologiska konstitution, eller vår arts evolutionshistoria, som både den nödvändiga och den tillräckliga förutsättningen för mänskligt beteende, som den enda, den mest intressanta eller den viktigaste förklaringen till vad vi människor gör. Men biologism kan också bestå i att man förväxlar den nödvändiga orsaken med den tillräckliga. Skillnaden mellan dessa båda typer av felslut är hårfin dock.

 

Själva "orsak-verkanföreställningen", att allting har en kausal orsak, är dessutom problematisk i de här sammanhangen.

I verkligheten orsakas det vi gör sällan av en enda faktor. Vi har istället att göra med flera samverkande orsaker. Dessutom har vi att göra med långa kedjor av orsaker och effekter. I det enklaste fallet orsakar A B som orsakar C som orsakar D etc. För det mesta bidrar många faktorer till en viss effekt.

När vi förklarar något måste vi därför alltid förenkla. Endera får vi gallra bland orsaksfaktorerna eller så måste vi skära av sådana här orsakskedjor. Det måste vi göra eftersom det är opraktiskt att gå tillbaka till Big Bang, och utreda allt som skett sedan dess, för att förklara någonting som händer idag. Att gå tillbaka till vår evolutionshistoria för att förklara varför Olle blev aggressiv igår är således som att gå tillbaka till Big Bang för att förklara varför ett berg eroderar istället för att hänvisa till vind och vatten.

Den viktiga frågan är var vi ska skära av en orsakskedja för att få en acceptabel eller intressant förklaring. Ska vi skära av orsakskedjan vid den närmaste bakomliggande orsaken, eller vid det som orsakade orsaken, eller ska vi gå ännu längre bakåt i orsakskedjan om vi vill förstå varför ett visst fenomen uppträder? Blev Olle aggressiv igår och klippte till Nisse därför att han förolämpades (den närmast liggande orsaken). Eller blev han så aggressiv av förolämpningen för att han hade druckit alkohol och därför att han lätt blir aggressiv när han har gjort det, (nästa orsak bakåt i kedjan). Eller blev han kanske aggressiv för att hans pappa ofta drack och slog mamman när han var alkoholpåverkad så att Olle har fått lära sig att man ska slåss när man både har druckit alkohol och blir arg? Vilket alternativ vi än fastnar för här så kan det kan vara sant, om det stämmer med de verkliga förhållandena.

Vilken orsak av flera samverkande sådana, eller vilken av flera orsaker i en orsakskedja, den närmaste eller en längre bakåt i kedjan, som vi anser vara den lämpligaste att hänvisa till när vi förklarar något, beror ofta på syftet med förklaringen. Syftet kan i sin tur bero på våra personliga och subjektiva värderingar. Våra värderingar bestäms i sin tur av den kultur vi lever i, av våra uppväxtförhållanden och av vår tids politiska och intellektuella trend.

Med det här säger jag emellertid inte det som har blivit så populärt att hävda idag, att det inte finns någon sanning alls utan att allting bara är sociala konstruktioner, subjektiva berättelser eller språkspel där den ena förklaringen är lika sann eller lika bra eller dålig som den andra, där världen inte är något annat än vår egen subjektiva uppfattning om den, eller våra egna personliga berättelser.

Att Stina anser att Olle blev arg igår därför att Olles pappa alltid blev aggressiv när han hade druckit och Olle därför lärde sig att reagera med aggressivitet när han blir arg, medan Greta anser att Olle blev arg för att Nisse förolämpade Olle, må vara deras personliga bedömningar eller subjektiva berättelser och den ena förklaringen är kanske lika sann som den andra. Men den är inte lika sann därför att den ena är sann för Stina och den andra är sann för Greta, eller därför att varje berättelse är sann för berättaren själv och därför att det bara finns enskilda, subjektiva sanningar. De båda påståendena om orsaken till Olles aggression är istället och eventuellt lika sanna därför att Stina och Greta skär av orsakskedjan på olika ställen.

Om Stina däremot säger att Olle blev arg på Nisse därför att han alltid blir arg för allting, medan Greta säger att Olle blev arg bara därför att han avskyr Nisse och hävdar att Olle normalt inte blir arg på dem som förolämpar honom, så kan endast en av dem ha rätt. Att båda tror att de har rätt, att de lever med varsin subjektiv ”sanning”, är sedan en annan sak. Det är ett psykologiskt inte ett empiriskt problem. Det är ett problem för en av de båda sageskvinnorna därför att hon troligen har fel vad gäller Olles personlighet, men tror att hon har rätt.

Jag är alltså övertygad om att det finns en objektiv sanning och det tror jag att de flesta människor är när det kommer till kritan.

Jag säger vidare att sanningen kan vara svår för oss att komma åt, kanske omöjlig ibland, dels därför att den är så komplex dels därför att vi i sträng vetenskapsfilosofisk mening inte kan bevisa någonting, dels därför att det alltid är subjektiva värderingar som avgör vilken av flera faktiska, sanna och samverkande orsaker som vi anser intressant, dels därför att språket ofta missleder oss.

Att säga av vi inte kan bevisa att något är sant är emellertid inte detsamma som att säga att det överhuvudtaget inte finns någon sanning. Att säga att värderingar bestämmer vilka orsaksfaktorer vi anser vara intressanta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon absolut sanning. Att säga att språket kan missleda oss är inte att hävda att allt blott och bart är individuella berättelser och språkspel utan någon som helst förankring i något verkligt, i något som finns utanför oss själva.

Var och en som försökt flyga genom att flaxa med armarna vet att verkligheten ibland sätter P för våra önskedrömmar (eller för berättelser eller språkspel). De vet att somligt inte låter sig göras hur gärna vi än vill att det ska vara möjligt. Det innebär att hur mycket vi än försöker intala oss att allt i livet inte är något annat än subjektiva eller kulturellt bestämda berättelser eller konstruktioner, och att alla föreställningar är lika goda eller dåliga som alla andra, som ytliga postmodernister och konstruktivister[2] fått många att tro idag, så motsäger den objektiva verkligheten ofta våra ideal, önskedrömmar eller "berättelser". Därmed är det förnuftigt (om man vill överleva) att utgå ifrån att det finns en objektiv verklighet, en sanning utanför oss själva, och att vi åtminstone ibland kan få ett någotsånär riktig, förnuftig eller praktiskt användbar föreställning om denna utomsubjektiva verklighet.

Om vi förnekar att det alls finns några objektiva sanningar, sådana som är oberoende av oss själva och av våra önskemål, eller våra önskedrömmar, då gör vi sanningen totalt relativ och då sätter vi sanningen i svärdseggen. Jag tror inte att den sitter där även om fascister och nazister försökt hävda detta. Det hjälper nämligen inte om en diktator slår ihjäl mig därför att jag hävdar att han inte kan flyga genom att flaxa med armarna, och att min mördare därmed visar sig vara fysiskt starkare än jag, han kommer inte att kunna flyga genom att flaxa med armarna i alla fall. Det bästa diktatorn, kan uppnå med sitt agerande är att få andra att mot bättre vetande hålla med honom i hans tro på hans förmåga att kunna flyga. Det bästa som kan hända dem som säger sig tro på honom, är att han försöker demonstrera sin färdighet i det här avseendet – från ett flygplan till exempel och utan fallskärm! Dessvärre brukar diktatorer inte bry sig om att bevisa att de har rätt genom att göra empiriska test. De brukar istället hävda, direkt eller indirekt, att sanningen är relativ den som bestämmer och därför behövs inga belägg. Ibland hävdar eller anser de bara att empiriska test inte behövs eftersom ingenting ändå kan bevisas.

Så fort vi slutar att tillskriva empirin något värde hamnar vi alltså i ett moras av dumhet och irrationalism. Detta moras öppnar för vilka vansinnigheter och vilket godtycke som helst, något de flesta av oss förlorar på. Vinner gör bara den eller de som kan eller får svinga svärden.

Att något är relativt innebär dessutom att det är relativt något annat, inte att det är lite hipp som happ eller precis hur som helst, som somliga tycks tro idag, eller försöker inbilla andra. Relativt drömmen om att kunna flyga är det bättre att sätta sig i ett flygplan än att försöka hoppa från Eiffeltornet och flaxa med armarna. Relativt önskan att dö snabbt är det kanske bättre att göra det senare än att sätta sig i ett flygplan.

 

Trots detta: När vi försöker förklara mänskliga egenskaper och beteenden och när vi diskuterar hur vi ska inrätta våra samhällen, kommer våra värderingar att spela en avgörande roll för hur vi gör utsnitt ur i princip oändliga orsakskedjor och kedjor där kanske också slumpen spelar in. Dessa utsnitt kommer sedan att bestämma våra samhälleliga ageranden och därmed påverka många människors liv och möjligheter. Även om utsnitten inte alltid leder till det som vi vill, eller tror att de ska leda till, så är vissa utsnitt sämre eller bättre för de flesta eller för att uppnå de mål man säger sig vilja nå, sämre eller bättre för att göra förutsägelser utifrån.

Det är alltså inte egalt hur vi skär av orsakskedjor, hur vi förklarar vår omvärld och hur vi tror att den ser ut och fungerar. Alla förklaringar är inte lika bra. Alla teorier är inte lika bra (och här är den gamla frågan om "bra för vem" synnerligen aktuell) även om ingen av dem kan bevisas vara absolut sann i strängt filosofisk eller vetenskapsteoretisk mening.

Vi kan med våra teorier och förklaringar vara närmare eller längre ifrån en objektiv och faktiskt existerande sanning. En föreställning eller en teori kan vara mer eller mindre sann och den kan vara relativ i den meningen att dess grad av sanning kan variera med sammanhanget. Det senare kan illustreras med den psykologiska inriktning som kallats behaviorism.

J. B. Watson som i början av 1900-talet introducerade behaviorismen, trodde att de flesta (dock inte alla som man gärna påstår idag) av våra beteenden styrs av miljön.[3] Han påstås ha sagt, att han kunde göra en läkare eller en advokat av vilket barn som helst bara han fick "betinga", alltså utveckla barnet från början. Han hyste sannolikt en överdriven tilltro till sin egen förmåga och till barns i allmänhet begåvning och förutsättningar i det fallet, men han hade ändå mer rätt än de samtida biologisterna. De senare föreställde sig nämligen att endast några få procent av befolkningen hade begåvats med en sådan intelligens av födseln, att de kunde klara av en utbildning högre än folkskolans. Senare tiders erfarenheter, med en skola som gett många fler människor möjlighet till högre utbildning, har visat att betydligt fler än biologisterna trodde i början av 1900-talet, hade kapacitet att klara en sådan. Utan Watsons, och andra antibiologisters, tro att så var fallet hade man inte försökt att utbilda alltfler människor. Då hade vi haft en befolkning som hade varit mycket sämre utbildad än den är idag. Då hade vi också haft en helt annan samhällsutveckling.

På Newtons tid ansågs Newtons teorier och hans infinitesimalkalkyl vara så svåra att endast världens skarpaste hjärnor kunde begripa dem. Idag lär sig och förstår mängder av ungdomar dessa teorier i gymnasieskolan. Somligt av det som förr ansågs otroligt svårt lär de sig redan i grundskolan. För bara några årtionden sedan ansågs barn med Downs syndrom vara i det närmaste obildbara. Idag spelar de teater och opera och klarar av arbetsuppgifter som ingen tidigare tilltrodde dem förmåga att klara av, även om deras operaföreställningar kanske inte är lika "njutbara" för de flesta operaälskare som professionella operasångares.

Förutsättningen för allt detta var tron att människor var mer bildbara än sekelskiftets konservativa biologister trodde. I sin tid hade alltså J B Watson mer rätt än motståndarna, även om han inte hade rätt i någon absolut mening.

Vad som är närmare sanningen än en annan förklaring i en situation och därför är en bättre teori just då, kan alltså vara längre ifrån sanningen och en sämre teori senare och när en annan, bättre teori föreligger med andra ord. Detta är heller inte detsamma som att allt är relativt och hur relativt som helst.

Exemplen ovan visar att det inte är lätt att säga var gränserna för människors intellektuella kapacitet går. De visar också att tron att människor klarar mer än vi anar, samt att åsikten att alla människor är lika mycket värda, är nödvändiga för att vi ska utveckla ett samhälle som ger alla människor en chans att utveckla de möjligheter som deras gener faktiskt ger dem. Att en sådan utveckling är av godo för de flesta torde många av oss hålla med om. Det är ett av skälen till att det är viktigt att man betonar miljön när det gäller att förstå oss människor, våra beteenden och förmågor.

Så fort man fastnar i biologistiska och genetiska förklaringar till människors beteenden tenderar man att stigmatisera människor och att pådyvla dem personliga egenskaper och begränsningar som de faktiskt inte har av födseln. Det är alltså inte bara dumt, felaktigt och inhumant utan också ett allvarligt slöseri med mänskliga resurser att fastna i biologismens föreställning att våra egenskaper och kapaciteter är ensidigt eller till största delen genetiskt bestämda, och att fastna i förutfattade åsikter om vilka gränser generna sätter upp för oss.

Genetiska gränser finns sannolikt men vi vet fortfarande inte var de går. Vi har ännu inte sett var den mänskliga hjärnans kapacitet slutar, varken de mer begåvades eller de mindre begåvades, och varken genetiken eller biologin kommer att tala om detta för oss eftersom det är först i konfrontationen med miljön som generna kan tala. Samma gener kommer alltså att säga olika saker till oss och om oss beroende på vilken miljö de utsätts för.

En sak vet vi redan, och med så stor säkerhet som man kan begära, att en god miljö är en förutsättning för att människor ska utveckla vad de har möjligheter att utveckla. Även om vi inte vet, och aldrig kommer att få veta vilken miljö som är den bästa tänkbara för varje individ, så vet vi att den optimala miljön inte uppkommer ur fattigdom, misär, misshandel, misstro och dålig skolutbildning.

Därför är frågan om vilken, eller vilka miljöer eller omvärldsfaktorer som ger människor de bästa förutsättningarna, fortfarande viktigare än frågan om vad deras gener säger. Den optimala miljön har vi inte sett ännu och den optimala miljön för alla kommer vi aldrig att få se men vi har sett sämre och bättre miljöer.

Just nu försämrar vi dessvärre miljön för alltfler människor eftersom alltfler blir fattigare och alltfler tvingas gå i sämre skolor än andra. När man börjar skylla effekterna av den (för somliga) försämrade miljön på generna, som man gör idag, exempelvis genom att sätta bokstavsbeteckningar på alltfler barn, då legitimerar man försämringarna. Dessutom gör man individerna och deras gener ansvariga för miljöfaktorer som de inte kan rå för och som de inte har någon makt över.

Vi vet också, och av bitter erfarenhet, att biologismen är, eller lätt blir förödande och djupt inhuman. Vi vet att en god miljö för flesta möjliga inte skapas av lärare eller läkare som föreställer sig att människor styrs helt eller i huvudsak av sina gener. (Jag har sett alltför många lärare skylla sina pedagogiska misslyckanden på elevernas gener.) Vi vet redan att en god miljö inte ligger i omvärldens tro att endast några få har gener som ger dem möjlighet att bli ingenjörer eller forskare och andra inte.

 

Inte bara teorier utan även metoder grundar sig i någon av flera möjliga filosofier och verkar styrande vad gäller forskningsresultaten.

J. S. Gould, som var paleoantropolog och vetenskapshistoriker, tog sig för att kontrollmäta de skallar som 1800-talets mer namnkunnige hjärnforskare och kraneometriker hade mätt.[4] Paul Broca sorterade bort extremt små skallar som hade tillhört vita europeiska män, och extremt stora kvinnliga och afrikanska skallar ur sin statistik. Han fann så att europeiska vita män hade de största hjärnorna genomsnittligt. Därmed ansåg han det bevisat att dessa måste vara de mest intelligenta människorna. Han redovisade klart och tydligt vilka skallar han sorterade bort vid sina undersökningar. Att han redovisade hur han gick tillväga visar att han inte insåg att hans statistik och slutsatser var missvisande.[5] Hans samtida forskarkolleger reagerade inte heller på dessa metodologiska missar. Idag ser vi däremot tydligt hur Broca systematiskt sorterade bort alla skallar som inte stämde med hans fördomar och att han i själva verket bara bevisade det som han ville bevisa.

Man kan undra hur det kom sig att dåtidens forskare inte såg och påpekade de misstag Broca gjorde. Förklaringen ligger dels i den tidens rasism och kvinnoförtryck, som sade att kvinnor och färgade människor var underlägsna varelser, dels i den tidens vetenskaps– och metodsyn.

Under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var en viss tolkning av Platons idélära fortfarande styrande för det vetenskapliga tänkandet om världen. Man ansåg att det fanns "ideala typer" av varje art och att dessa idealtyper var de sanna företrädarna för arten. De bortsorterade kranierna stämde inte med idealtypen. De betraktades därför som ointressanta eftersom de inte var representativa för arten/rasen, inte speglade artens/rasens sanna väsen. Det var det typiska, det friska och ideala vetenskapen skulle kartlägga, inte det sjuka och avvikande. Alltså gjorde Broca, enligt den tidens vetenskapsfilosofi och metodologi, helt rätt när han sorterade bort stora hjärnor från icke-européer och från kvinnor och små hjärnor från vita europeiska män. Effekten blev förstås att han bevisade det han ville bevisa, men det låg flera fördomar och vanföreställningar i vägen för insikten om att det var detta han gjorde.

Idealtypuppfattningen innebar att man inte hade klart för sig hur stora variationerna faktiskt är inom en och samma art. Istället trodde man att varje art bestod av individer som var nästan exakt lika varandra. Man trodde därför att alla fossil och benrester som skilde sig märkbart från varandra härrörde från skilda arter, eller från olika underarter[6] (Dagens paleontologer utgår inte ifrån det platonska idealtyptänkandet utan från Darwins idé om att variation inom arterna är det naturliga  De ser därför  istället många av dessa benrester som naturliga variationer inom samma art.[7] Resultaten av forskning beror alltså i hög grad både på de förhandsantaganden om världens beskaffenhet som forskarna utgår ifrån och på den metodsyn de har.

Det är lätt att se misstag som begåtts av forskare i vetenskapshistorien och att tro att vår tids forskare är så mycket kunnigare att de inte gör den här typen av misstag. Det är en felsyn. Dagens forskare är inte mer fria från teoretiska och filosofiska skygglappar än gårdagens.[8] De är bara utrustade med andra skygglappar än tidigare forskare, med filosofier eller metodologier som de flesta idag anser så självklara och så säkra att man inte kommer på idén att ifrågasätta dem. I vissa avseenden begår de dessutom precis samma misstag som Broca gjorde.

Somliga av dagens biologer tror exempelvis att inga egenskaper eller beteenden kan ha utvecklats utan att de har fyllt en viktig funktion för arterna i evolutionshistorien. Varje beteende, djuriskt såväl som mänskligt, måste därför någon gång i evolutionshistorien ha fyllt en sådan väsentlig överlevnadsfunktion, gett fler överlevande avkommor, menar de, annars skulle ingen varelse uppvisa beteendet ifråga. J S Gould har kallat denna föreställning för Panglossjukan,[9] tron att allt är skapat till det bästa. Denna vår evolutionshistoria, som så många vill hänvisa till idag, vet vi i själva verket ytterst lite om, för att inte säga nästan ingenting.

Forskare vet förvisso mer idag än förr, om gener och om hur dessa kan manipuleras, men ändå gör forskare som drar vidlyftiga slutsatser om mänskliga beteenden utifrån vår evolutionshistoria precis lika allvarliga misstag som de kraneometrikerna gjorde för nära hundrafemtio år sedan. De låter, precis som 1800-talets forskare, teorin styra och bestämma vad som är intressant och vad de tror vara sanningen. På samma sätt som 1800-talets forskare bortsåg ifrån skallar som inte stämde med teorin, bortser moderna sociobiologer från alla beteenden som inte stämmer med dagens accepterade sociobiologiska teori. Sådana beteenden anses vara så ovanliga och avvikande att de inte är intressanta medan andra, lika avvikande och lika sällsynta beteenden, men som kan fås att stämma med teorin, anses evolutionärt utvecklade och därför biologiskt naturliga. 1800-talets misstag i det här avseendet var egentligen mer förståeligt än dagens, eftersom man på den tiden inte hade den insikt om variationernas betydelse för evolutionen som man har idag.

Den nu så populära ”barnamordsteorin” är ett exempel på ett sådant modernt misstag. För något årtionde sedan ansåg man sig ha påvisat att det är vanligare att män dödar fosterbarn än sina egna biologiska barn, (något jag återkommer till och som inte stämmer enligt senare forskning). Då drog sociobiologer den ”självklara och vetenskapligt oantastliga" slutsatsen att sådana barnamord måste ha varit fördelaktiga för barnamördarna någon gång i vår evolutionshistoria. Hanar/män, påstår man alltså, som mördar andra hanars/mäns barn, får snabbare en möjlighet att para barnens mödrar och därmed förmerar de sina egna gener snabbare. Alltså har tendensen att mörda andra hanars/mäns barn en evolutionshistoriskt bakgrund.

Den här slutsatsen drar man trots att barnamördande är mycket ovanligt, statistiskt sett. Självmord bland unga barnlösa människor, ett likaledes ganska ovanligt fenomen men betydligt vanligare än barnamord, betraktas däremot som ointressant eftersom det inte stämmer med teorins grundläggande förutsättning. Ingen har, vad jag vet, försökt förklara självmord evolutionshistoriskt. Den sociobiologiska teorin stipulerar nämligen att varje levande organism vill förmera sina gener maximalt. Det vill man inte, och framför allt gör man det inte om man tar livet av sig innan man fått några barn. Självmord bland unga människor borde alltså inte alls förekomma enligt sociobiologernas evolutionsteoretiska resonemang. Nu förekommer de emellertid, men eftersom de inte stämmer med den accepterade teorin tycks man inte ens notera existensen av dem.

Dagens grundläggande biologistiska beteendeteori har alltså, precis som 1800-talets, allvarliga brister och leder på samma sätt till blinda fläckar i forskarnas tänkande.

Dessutom är det inte alls säkert, som väl framgått redan av ovanstående, att varje beteende som en levande varelse uppvisar någonsin har fyllt någon specifik evolutionär funktion. Under vissa omständigheter beter sig organismer, som självmord i unga år är ett exempel på, så att de förgör sig själva istället för att öka möjligheterna att överleva. Valar som i stora stim simmar in på grunt vatten och kvävs verkar utgöra ett annat sådant exempel.

Vidare: Bara för att något skulle kunna ha varit fallet måste det inte ha varit det. En teori, eller en hypotes är inte sann bara för att den är logiskt möjlig. Att man kan tänka sig att hanars/mäns barnamord skulle kunna ha varit rationellt för att förmera deras gener i evolutionshistorien, gör inte förklaringen automatiskt sann.

Den verkliga evolutionshistorien, vår arts och andra arters, känner vi inte, den spekulerar vi bara om. Somligt som man idag tror om denna historia kanske är riktigt, annat är det säkerligen inte.[10]

En teori är dessutom inte sann bara för att många tror att den är sann. Den är inte ens automatiskt sann för att den fungerar eller tycks fungera.

En gång trodde människor att solen cirklade kring jorden. Så var inte fallet, trots att våra sinnen ger oss intrycket att så är fallet. Människor trodde länge att svalorna övervintrade på sjöbottnen. Det var inte sant trots att många trodde att det var så. Babyloniernas stjärnskådande och idéer om himlakropparna visade sig användbara och fungerade bra för att hålla reda på årstider och klara av att reglera bevattningssystemen nöjaktigt, trots att deras åsikt att stjärnorna var gudar var felaktig.

Man skulle kunna skriva hela uppslagsverk om alla föreställningar som människor hyst genom årtusenden och som förefallit både plausibla och logiska utifrån den tidens utgångspunkter och kunskaper, och som har fungerat för olika syften för den tidens människor, trots att de inte var riktiga.

Men återigen, inget av detta innebär att det alls inte finns någon sanning, att allt är totalt relativt och att den ena föreställningen är lika god som den andra. Det är den nämligen inte.

 

­  Slut på kapitel 3 –

 

 



[1]Se Watson J D, 1968.

[2] Konstruktivism: Föreställningen att alla teorier endast är subjektiva mänskliga konstruktioner och att det inte finns några sanningar.

[3] Watson John B, 1970.

[4] Helldén Arne, 1994.

[5] J S Gould, 1983.

[6] Det tog lång tid innan forskarvärlden och de bildade hade tillgodogjort sig Darwins tes om variationerna inom arterna, ja somliga hade inte tagit till sig det förrän in på 1960-talet. Följaktligen startade man vid den här tiden exempelvis djurutställningar där man i vetenskaplig anda skulle avla fram de ideala typerna, hundstandarder upprättades och endast hundar av rätt typ skulle gå i aveln. Den rätta typen pekades ut av domaren. Den här föreställningen är fortfarande dominerande i hundvärlden och bland uppfödare. Inom hundvärlden har man alltså ännu inte tagit till sig tankarna i Darwins evolutionsteori utan agerar utifrån en urgammal vanföreställning om hur arterna ser ut och bör se ut för att hålla sig friska och sunda.

[7] Gould J S, 1983, sid. 88–90. Men även bland dagens antropologer föreligger en konflikt mellan dem som vill klumpa ihop mängder av fossil under en och samma art, och dem som vill separera fossilen mer.

[8] Gould J S, 1983, sid. 82–3.

[9] Kurtén Björn, 1975, Mannen från drakhålan, Aldus Förlag, Stockholm.

[10] Jag återkommer till barnamorden i kapitel 18.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information