Kvinnan - Djur eller människa?" en nätbok från nättidningen alba av Kerstin Berminge (FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 4

 

DET SOCIOBIOLOGISKA

PERSPEKTIVET

 

Sociobiologin, som alltså är grunden till dagens biologism och grunden till alla påståenden man gör om våra biologiskt/evolutionärt betingade könsskillnader, kombinerar Darwins evolutionsteori med spelteorin.

Spelteorin är en matematisk modell som utvecklades av de tyska matematikerna von Neuman och Morgenstern under trettio- och fyrtiotalen.[1] I Sverige kallas teorin oftast spel- och konfliktteori. Den handlar om hur man ska agera i spel- eller konfliktsituationer för att maximera sin vinst med minsta möjliga risk för förlust. Utgångspunkten är ett antal personer, eller intressegrupper, som befinner sig i konflikt om en begränsad resurs. Olika strategier leder till olika stor vinst, att man får olika stor del av den begränsade resursen, eller i värsta fall till förlust. Det gäller alltså för organismer, för intresseorganisationer eller för nationer, att finna ut den bästa "spelstrategin", den som leder till största möjliga vinst med minsta möjliga risk för total förlust. I somliga fall ger samarbete bättre utdelning än konkurrens, men den verkliga målsättningen är alltid egoistisk. Det är egot som ska tjäna på beteendet och det är definitivt den sidan av teorin som betonas idag, inte det faktum att somligt inte kan vinnas utan samarbete, att teorin alltså också tillåter samverkan.

De första att acceptera den här teorin som något mer än en teori om spel var ekonomer och militärstrateger. De såg redan under 1950-talet att teorin kunde användas för att utarbeta ekonomiska och militära strategier.[2] I början av 1960-talet kom biologen B.S Haldane på att man kunde använda spelteorin för att räkna ut "vinst i form av antal gener som överförs till nästa generation".[3] Därmed lade han grunden till sociobiologin, inriktningen inom etologin som E.O Wilsom senare utvecklade och presenterade i sin bok Sociobiology 1975.

Snart började etologer analysera alla djurbeteenden utifrån spelteorin och utifrån grundantagandet att alla organismer vill förmera sina gener maximalt och därför alltid försöker roffa åt sig så mycket som möjligt av de begränsade resurserna. Mer resurser ger fler avkommor, alltså fler gener i nästan generation. Ju fler gener i nästa generation som ett beteende leder till, desto bättre. De "effektiva beteendena", de som ger många avkommor, antar man så, är evolutionärt utvecklade strategier, alltså nedlagda i generna.

När E O Wilson, publicerade boken Sociobiology presenterade han det som i vetenskapsteoretiska sammanhang brukar kallas för "ett nytt paradigm". Etologerna fick här en helt ny och revolutionerande teori om djurs beteenden och en ny uppsättning regler för hur djur skulle studeras och hur slutsatser om djurens beteenden skulle dras. Tidigare arbetade de utifrån Konrad Lorenz teori om djurs beteenden. Då ansåg man att forskaren skulle börja med att göra upp en fullständig förteckning över en arts beteenden, ett etogram, och med att klassificera djurens beteenden i medfödda sådana och inlärda.[4]

År 1978 publicerade Richard Dawkins boken Den själviska genen och drog sitt strå till den sociobiologiska stacken. Den här boken kom också att spela en väsentlig roll för utvecklandet av den moderna biologismens människosyn.

Dawkins hävdade, även om han också betonar att det finns en miljö med i sammanhanget, att det hela egentligen handlar om genernas överlevnad. Generna, som är själviska, sade han, har endast en målsättning, att kopiera sig själva. De vandrar ner genom generationerna genom att ständigt reproducera kopior av sig själva i varje ny generation. De enskilda individerna, människor såväl som djur, är i själva verket bara genernas transportmaskiner från en generation till nästa.[5] Livet handlar således om detta enda, om genförmering.

Även denna bok resulterade i häftiga motreaktioner. Dawkins perspektiv ansågs vara starkt reduktionistiskt.[6] Det är fel, menade kritikerna, att beteckna gener som själviska. Gener kan inte ha samma egenskaper som de organismer som de bygger upp. Människor kan vara egoistiska (själviska) och hela djur kan möjligen var det men inte biokemiska substanser eller gener, eftersom sådana varken kan tänka, känna eller agera självständigt. Dessutom är det inte så, menade kritikerna, att generna bestämmer alla våra beteenden eftersom beteenden alltid är resultat av både gener/arv och miljö. Kritikerna hävdade också att beteenden bestäms mer av vår miljö än av våra gener.[7]

Den mycket hetsiga diskussionen om sociobiologin, som uppstod och som pågick under senare delen av sjuttiotalet,[8] avklingande så småningom och sociobiologin började alltmer anses som självklar och sann. Samtidigt började evolutionsperspektivet framstå som alltmer lockande för forskare inom många andra forskningsområden, inom filosofin,[9] sociologin,[10] psykologin och teknologin,[11] för att bara nämna några.

 

Biologismen som hade varit omöjlig alltsedan fyrtiotalet har alltså åter blivit högsta intellektuella mode. Idag tar alltfler beteendevetare upp och forskar kring de idéer som Darwin presenterade i sina två böcker om människan och hennes ursprung, The Descent of Man and Selection in Relation to Sex, (1871) och The Expression of the Emotions in Man and Animals, (1872). I dessa böcker återupptäcker forskare hypoteser om mänskliga beteenden, som inte varit på tapeten på hundra år, och försöker att testa och belägga idéerna med moderna vetenskapliga metoder och teorier.

Filosofer hävdar att insikter om den biologiska evolutionen kan lösa vetenskapsfilosofiska och kunskapsteoretiska problem som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Dessutom menar somliga forskare och filosofer, i likhet med Darwin, att vi kan få svar på frågor om etik,/moral och estetik genom att gå till vår evolutionshistoria.[12]

Det här är en biologism som är betydligt mer genomgripande än förra sekelskiftets biologism. Den förefaller så mycket mer imponerande som man utgår ifrån spelteorin, eftersom det som kan uttryckas med siffror, mätas, vägas och räknas, alltid verkar mycket säkrare och mer vetenskapligt än verbalt formulerade teorier. Eftersom perspektivet dessutom stämmer med nyliberalismens ekonomiska modeller och grundantaganden, förefaller det så ännu mer trovärdigt.

Det är nu inte så konstigt att ekonomin och sociobiologin utgår från samma människosyn eftersom man använder sig av samma teori, nämligen av spel– och konfliktteorin.

 

Protesterna mot biologismen tystnade i stort sett under nittiotalet och de som är negativa till den här trenden kommer endera inte fram i massmedia i samma utsträckning som biologisterna, eller så väljer de att tiga av rädsla för att bli utdömda som gammalmodiga eller okunniga. Steg för steg förs vi därmed allt längre in i en biologistiskt tolkad värld där vi alla så småningom börjar acceptera åsikten att vi i första hand är slavar under våra gener. Den biologiska ingenjörskonsten utvecklas och förfinas, något som somliga numer tycks betrakta som ett framsteg i förhållande till den sedan flera decennier så utskällda och avskydda "sociala ingenjörskonsten", som påstås ha begränsat vår frihet.

 

Sociobiologin förvandlade med spel– och konfliktteorin världen till en gigantisk spelplan, ett globalt monopolspel där alla spelar mot alla andra. Förlorarna slås obarmhärtigt ut i kampen om de otillräckliga resurserna medan vinnarna går vidare i spelet.

Det är ursprunget i spelteorin, som tillämpas både inom biologin och inom ekonomin, som är orsaken till att man i massmedia ständigt utnämner "vinnare" och "förlorare" i samhället så fort någon lag ändras, skatter sänks eller höjs eller då börskurser går upp eller ner.

Spelarna på den biologiska och på den ekonomiska planen är per definition aggressiva egoister som endast har ett mål för ögonen, att förmera sina egna gener, respektive sina pengar, så mycket som möjligt.

Så här uttrycker Staffan Ulfstrand saken i sin bok om den inriktning som han kallar beteendeekologi, som är samma sak som sociobiologi.

 

Samtidigt som socialt beteende finns hos vartenda djur, från den bleka binnikemasken till den tärda människan, i vars innanmäte den framlever sitt liv, är evolutionsbiologins samlade visdom möjlig att sammanfatta i ett iskallt budskap: gynna dig själv och ditt hus men betrakta alla andra som potentiella resurser att exploatera till din egen och dina nära släktingars fördel. (Ulfstrand Staffan, 1996, sid. 35)

 

På grund av att resurserna är begränsade[13] lever alltså alla djur, och därmed också alla människor, i ett tillstånd av ständiga konflikter. Vi återfinner dessa konflikter på alla nivåer i samhället, mellan individer, mellan grupper, mellan könen och dessutom mellan föräldrar och barn, liksom förstås mellan syskon.

Könskonflikten handlar om att både fäder och mödrar vill lägga ner så lite resurser som möjligt på avkomman och att båda vill stjälpa över så mycket som möjligt av ansvaret för denna på den andra föräldern.

Konflikten mellan barn och föräldrar handlar om att föräldrarna har intresse av att lägga ner så litet arbete som möjligt (investera så lite som möjligt, som man uttrycker saken) på en avkomma för att få möjlighet att satsa på nästa avkomma. Avkomman däremot, har intresse av att pressa ut så mycket som möjligt ur sina föräldrar för att få en så god start i livet som möjligt.

Konflikten mellan syskon handlar om att snuva syskonen på så mycket man kan av föräldrarnas resurser.

Här kommer aggressionen återigen väl till pass. Den behövs om man ska kunna hävda sig i detta återupplivade "allas krig mot alla".[14]

Sociobiologins grand old man, E O Wilson, tror således‚ precis som de tidiga socialdarwinisterna gjorde‚ att aggressionen har spelat en viktig roll som urvalsfaktor när människan utvecklades. Han trodde också, åtminstone under sjuttiotalet, i likhet med de tidiga etologerna och antropologerna, att det var jakten, krigen och slagsmålen mellan människogrupper som orsakade hjärnans tillväxt.[15] Så även i det sociobiologiska perspektivet har männen mer av denna underbara egenskap som kallas aggression.

Precis som etologen Desmond Morris föreslog i början av sjuttiotalet‚ tror E O Wilson att kvinnorna lockade männen med sex för att få dem att komma hem och dela med sig av jaktbytet[16]

Konrad Lorenz valde på sin tid att hävda att öppet våld och aggression knappast förekom i djurriket. Om individerna fick lära sig att underordna sig en stark ledare, och på grund av att ledarna var utrustade med medfödda aggressionshämningar, kunde man undvika den öppna aggression som, även enligt Lorenz, varit det normala någon gång i en obestämd urtid.[17] Sociobiologen E O Wilson påstår nu istället att aggression förekommer ganska ofta och betydligt oftare bland djur än bland oss människor. Det är mycket vanligt att djur dödar artfränder hävdar han.[18]

Hur kan personer som studerat djur under många år komma till så diametralt olika åsikter om samma sak? Ja‚ vad som ska anses som lite eller mycket är förstås relativt. Det som kan förefalla vara lite om man förväntat sig mer‚ det förefaller vara mycket om man inte förväntat sig något alls av det. I det här fallet handlar det alltså om olika förväntningar, bland annat grundade i olika politiska preferenser.

Lorenz hade fullt klart för sig att det förekommer en hel del aggression mellan artfränder men han valde att bortse från det och att betrakta manifest aggression mellan artfränder som något onaturligt och våldsamma eller aggressiva individer som genetiskt defekta. Han styrdes av samma idealtyptänkande som kraneometrikerna och han omfattade dessutom ett organismiskt samhällsideal. Ett samhälle var enligt honom att likna vid en biologisk organism, (en traditionellt konservativ[19] föreställning,) där människorna inte kan strida eller konkurrera med varandra utan måste samarbeta, på samma sätt som kroppsorganen i biologisk kropp. Alltså betraktade han öppen aggression som något sjukt, som cancerceller i en kropp.[20]

Wilson hävdade istället att mord är mycket vanligare bland många ryggradsdjur än bland människor. "Det har slagit mig" skriver han, "hur ofta sådana beteenden uppenbaras först sedan en viss art observerats under mer än 1.000 timmar".[21] Ett mord per tusen timmar är en hög frekvens om vi har den bland människor‚ säger han vidare.

Jag lämnar frågan öppen om Wilson medvetet använde ordet "mord" i de här sammanhangen för att lura sina läsare eller om han också bedrog sig själv genom att använda det. De som talar om "mord" eller mordfrekvens" i de här sammanhangen menar nämligen inte samma sak som vi vanliga människor menar när vi talar om mord".[22]  Till vardags använder vi ordet ”mord" för att beteckna ett överlagt, planlagt dödande. Mord, i vår vanliga vardagliga mening, är djur således inte kapabla till. Därför kan man inte använda begreppet "mord" för att beteckna slagsmål eller aggressiva attacker mellan djur av samma art, inte ens om något av de stridande djuren dör, direkt eller senare och på grund av skador det ådragit sig under striden. I sådana fall borde man istället tala om "frekvensen av dödliga skador förorsakade av strider med artfränder", vilket är något annat än "mordfrekvens". När människor oavsiktligt råkar döda någon på grund av misshandel eller under ett slagsmål, eller tillfogar någon sådana skador att han eller hon senare dör av skadorna, talar vi svenskar om ”vållande till annans död", möjligen om grovt vållande".

Djur i natur har inte tillgång till veterinärer så för dem kan även en ganska liten skada bli ödesdiger, resultera i infektioner i såren, blodförgiftning och död. Detta är skäl nog att anta att individer som är aggressiva av sig inte blir så långlivade varför evolutionen inte torde gynna individer med aggressivt beteende. Sociobiologerna har därför fel när de så ensidigt, som de gör, betonar aggressionen som en befrämjande kraft.

 

Hela djurriket, inklusive mänskligheten, har med sociobiologin också förvandlats till en jättelik ekonomisk marknad där insatserna är energi/arbete och könscellernas gener och där utdelningen är ännu fler gener i nästa generation, alltså avkommor. Ju fler gener man lyckas kopiera, alltså ju flera avkommor för insatserna‚ desto mer framgångsrik är man på evolutionens stora genmarknad.

Eftersom allt djur och människor gör går ut på att få så många avkommor som möjligt, har, antar sociobiologer, generna programmerat sina bärare "att förmera sig maximalt". Generna själva är egoistiska. De har bara detta enda mål, att få kopiera sig själva och sprida så många kopior som möjligt av sig själva.[23]

Djurindivider utvecklar så olika strategier för att vinna i detta överlevnads– och fortplantningsspel, precis som i vilket annat spel som helst, som inom affärsvärlden och inom militären. Sociobiologer frågar sig således hur en biologisk organism ska bete sig under vissa givna omständigheter för att förmera sina gener maximalt.

Men, säger de också, varken djur eller människor går omkring och är aggressiva mot varandra ständigt och jämt. Alla levande organismer vill överleva och förmera sina gener och de "vet" att det kan vara ödesdigert att slåss i alla lägen och utan tanke på konsekvenserna. Istället för att alltid vara aggressiva har därför levande organismer en genetiskt utvecklad sannolikhetsberäknande dator i nervsystemet. Denna talar om att det gäller att inte vara aggressiv när man har att göra med någon som är större och starkare än man själv, eller när de förväntade förlusterna i en strid överstiger den förväntade utdelningen, vinsten, vid en eventuell seger. Man har inte råd att alltid förlora och man har heller inte råd att förlora mer än man har möjligheter att vinna. Därför väljer ”djuren” mellan två möjliga strategier i konfrontationssituationer. De kan spela duvor eller de kan spela hökar. Spelar de duvor hotar de inte och ger sig inte in i strider. Spelar de hökar spelar de högt. Då är de beredda att strida för det de vill ha. De kan också ändra strategi mitt i en konflikt genom att exempelvis slå om till duvstrategin om hökstrategin visar sig mer riskabel än de tänkt sig från början. Det är den om motparten inte skräms av hot, om det så småningom står klart att motståndaren både är beredd att slåss och möjligen är starkare än de själva. Djuren kan också bluffa, hota utan att samtidigt vara beredda att sätta hotet i verket. I så fall har de försökt använda pokeransiktesstrategin. Den går ut på att spela tuffare än man i själva verket är och att få motståndaren att tro att man är beredd att gå in i en allvarlig strid för att få motståndaren att ge sig utan att en sådan kommer till stånd. Går det så går det!

Först säger alltså sociobiologer att en konflikt om de per definition ständigt begränsade resurserna alltid föreligger och att endast de som är starka nog att roffa åt sig dessa begränsade resurser kan förmera sina gener maximalt och därmed leda evolutionen vidare. Därefter säger de att ibland gäller motsatsen, att djuren kan föröka sig effektivare om de inte strider om resurserna utan går undan för dem som är stridisar. Slutligen snitsar man till det hela genom att säga att vare sig individen slåss eller inte slåss, hjälper eller inte hjälper andra, så är den egoistisk eftersom den gör det den gör för att den själv tjänar mest på det. Därmed har man den perfekta teorin, teorin som täcker allt och som det inte går att motbevisa eller falsifiera. Vad som än händer och vad man än iakttar i djurvärlden, och i den mänskliga världen,  så kan man få det att stämma med teorin.

Karl Popper, den berömde vetenskapsfilosofen, som biologer ofta hänvisar till och ibland också har som idol, menade att sådana teorier som ingen tänkbar händelse kan falsifiera inte kan betraktas som vetenskapliga. Ja han menade till och med att de är riktigt dåliga teorier. Den teori som förklarar vad som helst, eller allting som tänkas kan, förklarar nämligen ingenting.[24]

 

Sociobiologer har också presenterat den s.k. kin–selectionteorin (teorin om släktskapsselektion). Den säger att ett konglomerat av gener (en biologisk varelse) kan tjäna på att hjälpa andra sådana konglomerat, individer, som de är nära släkt med och som de därför delar många gener med. Genom att släktingarna också får fler avkommor kommer de egna generna att förökas upp mer. Evolutionen har alltså gynnat de individer som har hjälpt sina släktingar, enligt den här teorin, som Ulfstrand anspelade på i citatet tidigare. Nepotism, tendensen att hjälpa släktingar, är således något biologiskt naturligt enligt sociobiologerna.

Tendensen att hjälpa genfränder kan emellertid också leda till att man hjälper andra individer, säger somliga sociobiologer, och protesterar häftigt när man kritiserar dem för hävda att vi alla är egoister. "Vi säger istället att altruismen är en del av vår natur", säger de och hänvisar till kin-selectionteorin, som jag återkommer till senare.

 

Sociobiologin är, som jag hoppas kunna visa här, dålig när det gäller att förstå oss människor men allt är inte dåligt med den.

Med det sociobiologiska paradigmet började djurbeteendeforskare se sådant som etologer inte hade sett förut eftersom de tidigare utgångspunkterna hade hindrat dem att se det. Med det nya perspektivet ser de att varje djurindivid inte beter sig exakt likadant som alla andra individer av samma art under samma omständigheter, vilket den tidigare dominerande Lorenzska etologiska teorin förutsatte. De ser också att samma individ kan bete sig olika från gång till gång för att nå ett och samma mål, allt beroende på omständigheterna. Miljön och variationerna har därmed kommit med i bilden när det gäller djur, fast många sociobiologer inte tycks ha förstått den saken eftersom man sällan diskuterar miljön.

De tidiga etologerna, Konrad Lorenz och hans lärjungar, negligerade de individuella skillnaderna eftersom de utgick från att det fanns ett idealbeteende för varje situation och en uppsättning arttypiska idealbeteenden för varje art. Enligt den Lorenzska beteendeteorin handlade djuren bara stelt och mekaniskt instinktsmässigt. En och samma situation utlöste alltid samma medfödda instinktiva beteende.[25] De som reagerade annorlunda än artidealet var sjuka, defekta eller degenererade individer som man inte hade någon anledning att intressera sig för, en tämligen rigid och förenklad inställning med andra ord.

Med det sociobiologiska perspektivet blev djuren alltså avsevärt mycket mer lika oss‚ dels genom att de blev mer varierade i sina beteenden‚ dels genom att de blev rationella‚ även om deras rationalitet inte tänks bero på tankeverksamhet utan antas finnas inbyggd i generna. Å andra sidan tänks också många av våra mänskliga beslut och beteendestrategier vara genetiskt bestämda, eller i ganska hög grad vara direkt bestämda av våra gener. Därmed får vårt förnuft mindre betydelse. Allt detta närmar naturligtvis djuren till människorna eller tvärtom, vilket i vissa avseenden leder till en felsyn vad gäller oss människor men sannolikt ger en bättre förståelse av djurens beteenden.

Trots de fördelar sociobiologin har vad gäller förståelsen av djurens beteenden, ger teorin inte den slutgiltiga sanningen, varken om djurs eller människors beteenden. Djuren utvecklar inte olika beteendestrategier. Det föreligger inte konflikter överallt. Alla varelser försöker inte endast förmera sina gener ständigt och jämt. Istället handlar det om att man ser djurens beteenden som om de hade strategier, som om det föreligger konflikter överallt, som om de inte gör annat än försöker förmera sina gener maximalt.

Nu är språkbruket förledande här. Det är en stor skillnad mellan att säga att allt djuren gör, gör de ”för att” överleva och ”för att” reproducera sig maximalt och att säga att vad djurens gör leder ofta till att de överlever och förmerar sina gener maximalt. I det första fallet implicerar man en medveten målsättning, endera från djuren själva, eller från någon övernaturlig makt som styr universum eller djurs och människors beteenden. I det andra fallet konstaterar man bara att evolutionen har råkat utveckla varelser som beter sig så att de ofta överlever och förmerar sina genera maximalt. De som inte betett sig så har helt sonika dött ut. Här antyder man inte någon skapande kreatör eller styrande makt.

Det kan tyckas vara en strid om påvens skägg att diskutera vikten av denna skillnad men den är avgörande  för hur man ser på levande varelser och deras beteenden och vad man anser vara orsak och verkan. I det första fallet är man teleologisk, förlägger verkan/effekten före orsaken, något som inte låter sig göras. Somliga biologer har föreslagit att det handlar om en skillnad mellan före arten och före individen, att för individen är det ett teleologiskt skeende, medan för arten är det inte så. Evolutionen har utvecklat arterna till att bete sig individuellt teleologiskt alltså. Men det hjälper föga eftersom detta lilla ”för att” i så fall förutsätter att individerna är medvetna om varför de gör det ena eller det andra, och det är i vissa fall endast människan som äger ett så välutvecklat medvetande att hon vet varför hon gör något. Människan vet exempelvis varför hon använder preventivmedel. Djur använder inga sådana eftersom de inte ens vet att det råder ett samband mellan parning och avkomma. Detta gör i stort sett hela skillnaden och en mycket viktig skillnad mellan oss och alla andra djur, vilket jag ska återkomma till. Ett individuellt djur parar sig inte ”för att” förmera sina gener. Det parar sig för att det har en inbyggd drift att göra så, och har ingen aning om varken vilka konsekvenserna blir eller varför konsekvenserna blir som de blir. Det bara tycks gilla att para sig. Det är alltså lika fel, i somliga sammanhang, att säga att djuren gör något ”för att” uppnå vissa syften som att arten gör det.

I andra sammanhang kan djuren säkert vara medvetna om varför de gör något och vara starkt målinriktade, men deras mål handlar aldrig om de där sakerna som sociobiologer talar om och påstår att allting görs ”för att”. Istället handlar det då om att nedlägga den där härliga steken som betar där borta, ”för att” det skulle vara gott att äta just nu, ”för att stilla en hunger” just nu, eller om att lägga sig i skuggan och dåsa en stund för att det skulle vara skönt att vila just nu etc. Djuret har ingen aning om att det gör allt detta ”för att” förmera sina gener maximalt. Det är bara en målsättning som filosofiskt lagda forskare tillskriver djuren. Att de råkar bete sig så att de förmerar sig och för släktet vidare är en rent slumpartad historia och den har ingenting med målinriktning att göra.

 

Resonemang av det sociobiologiska slaget kan vara fruktbara för vissa syften och när det gäller djuren har de alltså lett till insikter som man inte kunde få med de tidigare mekanistiska, idealistiska utgångspunkterna. Men de avslöjar inte naturens innersta väsen, eller den eviga sanningen om livets mening, och man bör förstå att val av perspektiv, när det gäller att förklara mänskliga beteenden, påverkar samhällsutvecklingen och därmed många människors livsvillkor.

 

De nyliberala ekonomer som dominerat politiken i hela västvärlden de senaste årtiondena, använder sig, som redan nämnts, av samma matematiska modell som sociobiologerna, av spel-och konfliktteorin. Således stämmer de ekonomiska och biologisk-etologiska perspektiven exakt med varandra. Det ekonomiska begreppet pengar, (eller värdepapper,) blir för sociobiologerna gener, förräntning/vinst blir genförmerande,[26] intelligens och rationalitet blir genetiskt inbyggd strategivalsdator (medfödda egenskaper), marknadskonkurrens blir konflikt.

Både sociobiologer och ekonomer anser alltså att människan är en i grunden aggressiv, rationellt kalkylerande och vinstmaximerande egoist som försöker roffa åt sig så mycket som möjligt för egen del och med en så liten insats av energi och så få risker som möjligt. De anser dessutom och att män är bättre på det här än kvinnor för att män av naturen är aggressivare än kvinnor.

De senaste årtiondena har det i huvudsak varit ekonomismen som förestavat de nya samhällsidealen och den förändrade människosyn vi noterat men politiken har också legitimerats av biologismen och nu tar biologismen över alltmer av förklaringsprivilegiet från ekonomerna, samtidigt som de  fortsätter att legitimera ekonomernas nyliberala teser.

 

Sociobiologer brukar bli mycket upprörda när man påpekar överensstämmelsen mellan deras teorier och de senaste tjugo årens extrema nyliberalism och ekonomism och att biologism och liberalism gått hand i hand sedan mitten av 1800-talet, samt att sociobiologin är utmärkt för att legitimera just denna politik. Det borde de inte bli eftersom det förhåller sig på det sättet. Det är inte speciellt förnuftigt att förneka det uppenbara och logiskt ofrånkomliga. Om de sedan själva syftar till något annat är det en annan sak, men denna andra sak kan inte trolla bort det faktum att liberalismens konkurrens-och utslagningsideal stämmer exakt överens med sociobiologins teser och människouppfattning.

Överensstämmelserna mellan sociobiologin och extrem liberalism garanterar naturligtvis inte att sociobiologin är falsk, lika litet som de garanterar att den är sann, men de utgör skäl att ställa sig tveksam och att kritiskt granska teorin för att se om den har så gott fog för sig som sociobiologer gör gällande.

En biologisk teori som tillåts genomsyra samhället, vilket är vad E.O. Wilson förespråkar att sociobiologin ska göra,[27] är nämligen ett allvarligt hot - både mot människors frihet och mot demokratin (det som ännu finns kvar av den) och den är avgjort ett stort hot mot kvinnornas frigörelseprocess.

 

–  Slut på kapitel 4 –