Kvinnan..? 5. Gener & Genkopior

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 5

GENER, GENKOPIOR OCH

PROCENTSATSER

Flera av sociobiologins mest grundläggande antaganden motsägs effektivt av verkligheten, det vill säga av det sätt på vilket människor faktiskt beter sig.[1]

Underförstått antas alltså att naturen, biologin, livet, går ut på att förmera gener och ingenting annat.

Den första invändningen mot detta antagande har redan berörts, nämligen att naturen inte alls har något syfte. Den struntar i varenda art som finns på jorden. Den bryr sig inte om huruvida arterna eller individerna fortplantar sig eller inte, existerar eller inte. De arter som förmår anpassa sig överlever, andra dör ut, och många arter har dött ut under tidens gång, så dystert enkelt är det.

Den andra och allvarligare invändningen är att tesen ovan, som utgör sociobiologins grundläggande axiom, det som alla resonemang, alla tolkningar av beteenden och forskningsresultat vilar på, helt enkelt inte gäller, varken för djur eller människor - men av olika skäl.

Människor i allmänhet skaffar sig inte ett maximalt antal barn. Istället har mängder av människor i alla tider gjort allt man kan tänka sig för att undvika att få det ena barnet efter det andra. Det gamla Egyptens kvinnor påstås ha använt halva apelsinskal som pessar. Man har dödat nyfödda. Man har legat ihjäl oönskade spädbarn. Man har försökt förlita sig på säkra dagar, för att inte tala om alla aborter som görs, och som gjordes även tidigare, trots att de var förbjudna och trots att många kvinnor dog av dem. Man har använt sig av avbrutna samlag för att undvika graviditet och de senaste åren har de flesta av oss lärt oss ytterligare en metod, nämligen analsamlaget (som förmodligen praktiserats i alla tider även om moralen har hindrat att man talat öppet om det). Man har använt urkokta djurtarmar som kondomer. Man har till och med använt sig av total avhållsamhet och under vårt århundrade har man lagt ner mängder av forskningsresurser för att forska fram effektiva, billiga och enkla preventivmedel. Det finns nämligen miljarder att tjäna för dem som producerar enkla, ofarliga sådana. Det skulle det inte finnas om vi alla ville och faktiskt agerade för att förmera våra gener maximalt, alltså skaffade oss maximalt antal barn.

Stora delar av mänskligheten har således, tvärtemot vad sociobiologin utgår ifrån, alltid varit inställda på att effektivt begränsa barnantalet, att begränsa kopieringen av de egna generna således.

Men, säger sociobiologer när man pekar på något problem med deras teori, vi har aldrig sagt att människan bara är en biologisk robot. Hon har ett förnuft och hon har också en kultur som påverkar henne. Därför kan man inte använda sådana här argument mot våra hypoteser. De gäller ändå i princip och definitivt för resten av djurriket. I nästa andetag föreslår de än den ena än den andra förklaringen till mänskliga beteenden som vilar på och förutsätter det sociobiologiska axiomet, att alla organismer vill förmera sina gener maximalt.

Andra sociobiologer skulle hävda att preventivmedel, eller andra åtgärder för att undvika graviditeter, inte handlar om att minska antalet genkopieringar. Istället, skulle de säga, föredrar människor ibland att bara föda fram det antal som barn som de har möjlighet att försörja och föra fram till vuxna individer, och som sedan kan fortsätta att förmera deras gener. När människor i fattiga länder skaffar sig fler barn än de kan försörja, säger man motsatsen, att dessa väljer att skaffa sig maximalt antal barn för att åtminstone några av dem ska överleva och bli vuxna och kunna förmera föräldrarnas gener! När oerhört rika personer i västvärlden inte har hundratals eller tusentals barn, som de ju skulle kunna försörja, då finns ingen förklaring, så detta faktum diskuterar man inte alls.

Men, det är väl inte samma personer som säger de här motstridiga sakerna? Invänder kanske någon. Ibland är det dessvärre det, men även om det oftast inte är så, så är de här motsägelserna tillräckligt grava för att vi ska ha anledning att misstro dem som applicerar sociobiologins teser på oss människor.

Hur vi än vänder resonemangen så stämmer inte tesen om maximalt genförmerande på oss människor. Den stämmer inte heller för djurens del. Inte därför att djur inte får maximalt antal avkommor, det får de säkerligen, utan för att deras genförmering inte har något med deras vilja eller strävan att förmera gener göra. Varken djurens vilja eller deras gener säger till dem att de ska förmera sina gener maximalt.

Gener går sällan rakt på sak. Generna har således inte försett djur, eller människor, med en "vilja" eller en "strävan" att förmera sina gener maximalt, som sociobiologer uttrycker saken, utan endast med en sexualdrift, driften att para sig så ofta som möjligt. Avkomman är sedan en för alla djurindivider, förutom människan, oförutsedd och icke förstådd konsekvens av parningsakten.

Det är alltså sex som individerna, både djuriska och mänskliga sådana, är genetiskt programmerade för och försöker få så mycket som möjligt av, inte avkommor.

Vi människor är den enda art som förstår sambandet mellan sex och avkomma. Att vi försöker undvika att få så många barn som möjligt visar klart att generna inte programmerar oss för att "vilja eller sträva efter att maximera våra gener maximalt". Hade de gjort det skulle vi alla försöka få så många barn som möjligt. Det gör nu bara ett mycket litet antal människor i Västvärlden trots att människor tycks vilja ha sex. Djuren "vill" också para sig, men till skillnad från oss begriper de aldrig att avkomman är en konsekvens av parningarna, alltså har inte heller djuren en "vilja att maximera sina gener, att föda fram maximalt antal avkommor", bara en vilja att para sig, kanske då så mycket som möjligt.

Men, säger sociobiologen, det här är inget annat än hårklyverier, sex är naturens sätt att se till att det blir avkommor, genförmering, så vi är ändå alla programmerade för att skapa så många genkopior som möjligt.

Fel ordval, säger jag, och ett ordval som leder till allvarliga felslut.

Det är nämligen här människan är helt unik därför att hon har ett medvetande och en kultur som påverkar henne och som gör att hon skiljer mellan sex och avkomma, vill ha mycket av det ena men definitivt mindre av det andra. Om man slarvar med ordvalet, om man slarvar när det gäller att förstå eller förklara vad våra gener faktiskt säger till oss, då hamnar man fel.

Det är en avsevärd skillnad mellan att "vilja ha, sträva efter sex" och att "vilja ha, sträva efter att få barn", även om de båda kan sammanfalla ibland.

Det är också en avsevärd skillnad mellan att "vilja något" och att "göra något". Djur parar sig så ofta de kan men det innebär inte att de "vill" para sig i samma mening som vi människor "vill" ha sex. Vem tror att dyngbaggen uppfattar sin parning på samma sätt som vi människor uppfattar våra sexliv? De flesta föreställer sig nog, och med gott fog, att vi upplever våra sexliv annorlunda än dyngbaggen, åtminstone i vissa avseenden.

Det tycks vara otroligt svårt för oss i vår kultur och med vårt sätt att tänka kausalt, att inse att evolutionen är totalt slumpmässig och att verkligen ta till oss vad det innebär.

Evolutionen har inget mål! Den tänker inte. Den råkar bara fungera på ett bestämt sätt, nämligen så att de organismer som beter sig på ett visst sätt fortplantar sig och lever vidare. De som inte gör det fortplantar sig inte, eller fortplantar sig i lägre utsträckning. Evolutionen hade ingen tanke med att konstruera organismer så att de skulle ”vilja” ha sex för att det var ett bra sätt att föröka generna. Det bara blev så, i vissa arter, att de som ”ville” para sig kom att reproducera sina gener och därmed kom detta beteende att stabiliseras i generna. Av slump kunde evolutionen ha tagit en annan väg, och har också gjort det i vissa fall. Somliga arter förökar sig könlöst, genom delning exempelvis. Det råkade också fungera och därför överlevde även arter som gjorde så.

Det är inte egalt hur man tänker här. Det spelar en roll för vilka slutsatser man drar. Man hamnar så lätt fel om man förenklar och tycker att det väl inte spelar någon roll att man uttrycker sig lite slarvigt eftersom effekten blir densamma.

Man hamnar exempelvis helt fel när man tillämpar sociobiologin på oss människor och man hamnar fel därför att den för sociobiologin grundläggande tesen inte stämmer för oss människor. Att den egentligen inte stämmer ens för djuren är kanske inte så viktigt (mer än ur vetenskaplig synpunkt), eftersom det i djurens fall ändå inte blir någon skillnad vad gäller resultatet, parning leder oftast till avkomma och ju fler parningar ju fler avkommor, vilket inte är fallet med oss människor.

Att man hamnar fel när det gäller oss människor är allvarligare eftersom de föreställningar om oss själva som sociobiologin just nu sprider, och får många människor att tro på, påverkar hur vi organiserar våra samhällen och därmed påverkar många människors livsvillkor - mer sällan på ett positivt sätt.

När sociobiologins grundläggande axiom faktiskt inte gäller för oss människor, och endast indirekt gäller för djurens del, måste även resten av den sociobiologiska teorin ifrågasättas, i synnerhet när det gäller oss människor.

Kin-selectionteorin, föreställningen att gener i huvudsak hjälper sina egna genkopior, alltså släktingar, för att de vill förmera just de egna generna är en annan av sociobiologins centrala teser. Den förutsätter förstås tesen att alla vill förmera sina gener maximalt.

Det finns fler skäl än de ovan nämnda att ställa sig kritisk även till kin-selectionteorin.

Ett av dessa skäl är att enskilda gener inte känner igen sina kopior eftersom gener inte kan se eller tänka. Det kan bara hela organismer göra. Men inte heller hela organismer känner igen sina släktingar, alltså blåkopiorna av de egna generna, de gener som individerna fått från samma föräldrar eller far- eller morföräldrar.

Helsyskon som man skiljer på när de är små, och som enligt sociobiologin delar fler gener med varandra än de delar med andra människor, känner inte igen varandra om de råkar träffas många år senare i livet (om de inte är mycket lika varandra, som enäggstvillingar exempelvis). Syskon som tidigt skils åt kommer alltså inte automatiskt att hjälpa varandra, om de senare möts, därför att de är genetiskt närbesläktade.

När vi människor ingriper i djurens liv, visar det sig att inte heller djuren har gener som säger till dem vad sociobiologer påstår att deras gener säger till dem. Två hundar som är kullsyskon, och som skilts åt vid åtta veckors ålder, känner inte igen varandra som genetiskt närbesläktade individer, som bör hjälpas åt i genförmerande syfte, när de träffas som vuxna. Tikar kan acceptera kattungar som egna ungar och dia dem, trots att det genetiska släktskapet är mindre dem emellan än mellan alla oss människor, eftersom katter och hundar tillhör olika arter. Kattor kan adoptera och dia hundvalpar. Katter som föds upp tillsammans med möss tar ofta inte möss som vuxna. De lär sig "tro" att möss också är en slags katter. Därmed torde djurens gener inte ens känna igen sina egna artegna gener. Samma sak gäller de stackars småfåglar som sliter för att föda upp gökungar, som de uppenbarligen inte känner igen som artfrämmande varelser. Gässlingar kunde acceptera Konrad Lorenz som sin mamma, trots att han åtminstone utseendemässigt inte var speciellt lik en gås och trots att gässlingarna var genetiskt mer obesläktade med Lorenz än de var med andra gäss i deras omgivning. Uppenbarligen känner inte heller varghanar igen sina egna gener. Britta Rothausen, som fostrat upp flera vargar, berättar i boken Vargen Simson (1980) om hur vargen Simson tog hand om valpar som inte var hans egna, både hundvalpar och främmande vargvalpar. De schimpanser i Gombe som dödades i det bekanta "schimpanskriget" (som jag återkommer till senare) bestod, enligt Goodalls berättelse, av en grupp individer som flyttat ifrån den grupp som de attackerande hanarna tillhörde. De attackerande och attackerade schimpanserna borde rimligen ha varit ganska nära släkt med andra ord. Därmed borde det, enligt släktskapsteorin, inte ha utbrutit något "krig" mellan de båda grupperna eftersom de borde ha hjälpt varandra med genförmeringen.

Så här kan vi hålla på, art för art, och räkna upp exempel som visar att djurindivider inte känner igen sina egna genkopior och därmed att inte heller deras gener gör det. Således måste vi konstatera att det inte finns något genetiskt bestämt igenkännande av ”närbesläktade” gener. Det visar att levande organismer inte kan vara programmerade att i första hand hjälpa "sina egna gener" eller "sina egna genkopior", alltså vad vi kallar nära släktingar, åtminstone inte i den inskränkta mening som sociobiologer tycks hävda.

Absurditeten i det sociobiologiska resonemanget på det här området inses lätt när genetiker nu också förklarar för oss att vi har en hel del gener gemensamt med broccolin och med bananflugan.

Nej våra, eller andra sociala djurs gener sänder inte ut meddelandet till sina bärare om att de i huvudsak ska hjälpa sina egna genkopior – i meningen nära släktingar, syskon, kusiner etc. Möjligen innehåller generna ett helt annat budskap, nämligen att bäraren av generna "bör samverka med och hjälpa de individer som han eller hon lever nära tillsammans med", något som bara skulle vara ett resultat av vanlig enkel selektion för dem som hjälps åt, oavsett släktskap.

Detta budskap fungerar visserligen så att djur i högre utsträckning kommer att hjälpa nära släktingar, eftersom det under naturliga omständigheter är genetiskt närbesläktade individer som omger dem från födelsen och framåt. Det senare gäller i varje fall de högre stående flocklevande djuren. Det är ändå en viktig skillnad mellan ett genetiskt budskap som säger åt bäraren av dem att i första hand samarbeta med individer som har kopior av de egna generna och ett genetiskt budskap som säger att individer ska hjälpa de individer som de lever nära eller tillsammans med.

Ännu en gång: Genernas budskap är sällan så direkta och rakt på sak som sociobiologer vill försöka få oss att tro. De kan verka i vissa riktningar under vissa omständigheter men det är något helt annat.

När allt kommer omkring måste vi dessutom dela de flesta av våra gener med alla andra människor. Är vi till sådär en 98% genetiskt släkt med schimpanserna, som påstås numer, så måste vi ha ännu större procent gener gemensamma med varje annan individ av vår egen art, med varje annan människa vi möter, oavsett om människan är europé, kines eller afrikan.

Om vi delar de allra flesta av våra gener med alla andra människor blir det närmast löjligt att hävda att våra gener bjuder oss att endast måna om det ynkligt lilla fåtal av våra gener som vi delar bara med våra närmaste släktingar och att strunta i alla de andra av våra gener, alltså majoriteten av dem, de gener som vi delar med nästan alla andra människor på jorden. Detta skulle nämligen vara fallet om vi var programmerade att i första hand hjälpa släktingar.

I verkligheten tycks alltså sociobiologer med sin kin-selectionteori föreslå en av två helt olika teser:

Endera föreslår de att alla individer strävar efter att i första hand förmera den ynkligt lilla minoritet av de egna generna som de inte delar med nästan alla individer inom arten, de få som de bara delar med nära släktingar. Eller så föreslår de att individer är programmerade att i första hand hjälpa dem som deras egna gener är direkta blåkopior av, alltså inte de genkopior som andra individer fått från något annat håll. Bara i dessa fall skulle vi vara programmerade att endast, eller i första hand hjälpa våra nära släktingar.

Eftersom varken djurs eller människors gener automatiskt känner igen sina direkta blåkopior, alltså gener som kommer från samma förälder, så håller inte det här resonemanget.

Den första tesen är absurd även i att annat avseende. Den skulle innebära att majoriteten av våra gener, de gener som vi delar med alla, eller nästan alla andra människor, inte har något, eller ytterst lite att säga till om vad gäller hur vi beter oss mot våra artfränder i allmänhet. Det är en underlig tanke även utifrån det sociobiologiska perspektivet eftersom denna majoritet av våra gener rimligen också borde vilja förmera sig och göra kopior av sig själva och därför borde bjuda oss att hjälpa alla som bär på kopior av dem, alltså i stort sett alla andra människor på jorden. Om sociobiologins kin-selectionteori vore riktigt skulle våra gener således programmera oss så att majoriteten av dem inte får samma chans som en liten minoritet av dem att förmera sig maximalt! Det skulle innebära att vi skulle ha ett speciellt genkomplex som alltid sätter majoriteten av våra gener ur spel i det här avseendet. Det låter inte troligt.

Ibland tycks våra gener till och med bjuda oss att hjälpa och riskera livet för individer av andra arter, som när människor utsätter sig för risker för att rädda en kär katt, hund eller häst, något som också tycks gälla för många andra arter. Hundar riskerar ibland livet för oss människor, katter som adopterat hundvalpar gör ibland samma sak etc.

Sociobiologins genteser förefaller därför tämligen omöjliga om man synar dem närmare.

Det är också något konstigt med procentsiffrorna här.

Skulle vi tro dem som gärna använder sig av de här släktskapssiffrorna, skulle vi vara närmare släkt med schimpanserna än med våra föräldrar. Vi sägs ju vara till 98% (somliga säger 97% andra 99%) släkt med schimpansen, men bara till 50% släkt med mamma respektive pappa och endast 25% släkt med mormor och morfar. Man kan knappast mena att vi alla är mer släkt med schimpanserna än med våra föräldrar. Biologer uttrycker sig uppenbarligen slarvigt här och talar tydligen om olika saker – och vad exakt talar man om?

När man säger att vi endast är till 50% släkt med vår pappa så menar man helt klart att av alla gener i vår egen kropp är endast (nästan) 50% direkta blåkopior av pappas respektive mammas gener. Men vad avses med talet om att vi är till 98% släkt med schimpanserna?

Sociobiologer glömmer också gärna att påpeka, eller tänker inte på, att de allra flesta av de gener vi fått från en förälder återfinns hos mängder av människor, även sådana som man är mycket avlägset släkt med, kanske så avlägset som från "Adam och Eva".

I verkligheten tycks vi människor bara skilja oss åt till någon promille av generna. Denna siffra är högst väsentlig för bedömningen av sociobiologernas teser och den tycks visa att sociobiologernas resonemang på det här området inte håller.

Vi talar här i själva verket om populariserade versioner av genetiska släktskapsförhållanden, men de är inte bara populariserade versioner i största allmänhet utan de är systematiskt missvisande och vilseledande genom att de leder våra tankar i en viss bestämd riktning och inte i en annan. Bland annat säger de oss att nepotism är biologiskt naturligt, att egoism är biologiskt naturligt, att rofferi och förtryck av andra människor är biologiskt naturligt etc. något som logiskt inte kan följa av de kunskaper och insikter vi har om våra gener. Det kan möjligen förhålla sig så av andra skäl, men inte av det här skälet.

Forskare bör alltså vara noggranna när de talar om för oss vilka budskap generna bär och sänder till sina innehavares nervsystem, i synnerhet som de idéer man har om det här området i hög utsträckning påverkar samhällets framtid och utveckling och därmed många människors liv.

Man kunde nämligen lika gärna hävda att gener måste samverka med varandra för att ha en chans att kopiera sig själva och att detta innebär att samverkan är den för livet bärande principen. Man kunde lika gärna välja att hävda att generna i första hand bjuder oss att hjälpa alla andra människor (vilket de troligen gör) och att de först i andra hand gör oss till egoister med en strävan att först och främst överleva själva, nämligen under de omständigheter då hoten mot överlevnaden är överhängande och då det gäller att endera du eller jag måste dö. Men det säger man inte, helt enkelt för att det inte stämmer med dagens idétrend. Idag ska vi alla vara ständigt egotrippade.

Vi människor tycks under alla omständigheter bete oss enligt principen att i första hand samverka och hjälpas åt och först i andra och sista hand att vara egoistiska. Till vardags och när vi inte känner oss allvarligt hotade är de allra flesta av oss hjälpsamma och generösa mot våra medmänniskor, även mot dem vi inte känner. Först i allvarliga hotsituationer stänger vi av andra och koncentrerar oss på att överleva själva (åtminstone många av oss).

En av dem som överlevde Estoniakatastrofen illustrerade just detta. Han berättade hur han först försökte hjälpa sin fästmö och hennes föräldrar (eventuellt hans egna?) ut ur fartyget men när han insåg att de inte skulle klara det tillsammans, kom han till en punkt där hans egen vilja att överleva tog överhanden. I det ögonblicket lämnade han sina nära därnere i fartyget för att kunna klara sig själv. Han klarade sig därmed. Vi kan vara tämligen säkra på att det här blir ett allvarligt trauma för den här personen eftersom vår moral bjuder oss att hjälpa andra. När det överhängande hotet är avvärjt kommer samvetskvalen. Han bör förvisso inte känna sådana i den här situationen eftersom den var extrem och eftersom ingenting hade blivit bättre av att de alla hade omkommit.

På samma sätt har andra människor fungerat. När överlevande från koncentrationsläger har förklarat att de lidit av dåligt samvete för att de själva överlevde medan andra gick under, är detta inte sällan en omskrivning för något de inte förmår tala om, kanske inte ens tänka på, att de var med och åsamkade medfångar skada för att klara det egna skinnet, stal andras bröd, eller i mer extrema fall, hjälpte till att slussa in medfångar i gaskamrarna.

Men de här situationerna är extrema och de flesta lever inte under sådana omständigheter åtminstone inte jämt, många av oss aldrig.

De här fallen, liksom så många andra, visar att vi inte är eller vill vara egoister i första hand, utan att egoismen inträder först när vi känner oss allvarligt hotade. Alltså finner jag det fullt rimligt att anta att generna i första hand bjuder oss att samarbeta med alla andra människor och att hjälpa varandra och först som sista utväg att vara egoistiska. Detsamma borde faktiskt sociobiologer anta om de ska ta sina egna föreställningar om genmaximering som varje individs första mål, på allvar.

Det är dessutom dags att biologer börjar uttrycka sig mer exakt, istället för att lägga ut dimridåer för oss.

Idag[2] får vi höra att människan har betydligt färre gener än man tidigare trott, 30.000 istället för 100.000. Ännu en gång visar sig gårdagens "kunskaper" vara felaktiga, till och med vad som betraktas som hårddata visar sig ibland vara felaktigt. Vad säger att dagens kunskaper är korrekta och för evigt sanna?

– Slut på kapitel 5 –

[1] Boake Christine R.B. 1994, Cheverud James M. /Moore Allen J, sid. 67–100.

[2] Nyheterna SR program 1, 1/2 2001.

Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information