Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 6

 

ETT DJUR BLAND

ALLA ANDRA

 

Biologer anser ofta att humanister och samhällsvetare envisas med att betrakta människan som något unikt när hon egentligen "bara är ett djur bland alla andra djur".[1]

Nu är emellertid alla djurarter unika – i den meningen att de alla har sina egna unika kombinationer av egenskaper. Ibland är arter dessutom utrustade med egenskaper som de är helt ensamma om i djurvärlden. Människan är därmed en unik art, om än bara en lika unik sådan som alla andra djurarter. Därför är påståendet att människan bara är ett djur bland alla andra lika felaktigt som påståendet att människan är Guds avbild. Därför kan vi bara i undantagsfall få bättre kunskaper om oss själva genom att studera eller hänvisa till djuren, som det åter är så populärt att göra.

När det gäller oss människor tycks biologister anse att de kan jämföra oss med nästan vilken annan art som helst och därmed få en bättre förståelse för hurdana vi människor är av naturen. Vi antas på något mystiskt sätt vara "precis som alla andra djur" på ett sätt som inga andra djurarter är.

Vi kan emellertid inte hitta den djurart som är och lever precis som vi människor, dels för att Homo Sapiens inte uppvisar ett enda och likartat levnadsmönster över hela världen, dels för att det inte finns några djurarter som ser ut och beter sig exakt likadant som vi. Varje jämförelse mellan oss och andra arter, eller mellan oss och en tänkt urtidsmänniska, blir därför en jämförelse utifrån speciella värderingar och förutfattade åsikter om hur människor bör vara och bör leva.

Vi människor har, som redan sagts, precis som alla andra arter, en kombination av egenskaper som skiljer oss från alla andra arter. Funnes det någon annan art som vore exakt likadan som vi så vore den inte en annan art utan då hörde den till samma art som vi. Vi har dessutom oomtvistligt egenskaper som ingen annan art besitter. Vi kan exempelvis tala och argumentera, som vetenskapsfilosofen Karl Popper påpekade.[2] Det kan inga andra djur göra. Vi har utvecklat kulturer och teknologier som är mycket mer komplicerade än något i den vägen som "andra djur" kunnat och kan utveckla. Även om somliga arter har utvecklat olika vanor och beteenden i olika områden och vissa har utvecklat en viss förmåga att använda enkla verktyg, som stenar för att krossa musslor, (som havsuttern gör,) kan skala löv av tunna pinnar för att fiska termiter eller använda grässtrån för ändamålet, (som schimpanserna gör,) kan släppa musslor från hög höjd för att krossa dem, (som vissa sjöfåglar gör,) så är vår teknologi och vår verktygsanvändning så överlägsen att den måste betraktas som kvalitativt annorlunda alla andra djurs teknik eller verktygsanvändning.

Just för att människan är en lika unik art som alla andra arter måste vi alltså studera människor för att förstå människor. Just därför kan vi inte, utom i speciella fall, räkna med bättre kunskaper om våra mänskliga beteenden genom att studera djurens beteenden. Det hjälper inte att vi har många av våra gener gemensamma med andra djurarter. Vi har även en hel del gener gemensamma med växter, men i beteendehänseende kan vi knappast jämföra oss med broccolin och hävda att därför att vi har 30% (som jag har för mig att någon har hävdat) av våra gener gemensamma med denna grönsak måste vi ha beteenden gemensamma med broccolin och därför kan vi förklara en del av våra beteenden om vi studerar broccolins beteende.

Det vore dessutom mycket underligt om vi skulle vara tvungna att gå till djuren, eller till vår evolutionshistoria, för att lära känna och förstå oss själva. Ingen etolog beger sig ut i naturen och studerar kråkor för att han vill veta hur björnar beter sig, eller börjar studera skalbaggar för att han vill veta hur tigrar lever och beter sig. Etologer är helt på det klara med att de här arterna är så olika, trots att de delar många gener, att ska man ta reda på hur den ena arten lever och beter sig då studerar man den art man vill lära känna inte den andra arten. Forskare går dessutom normalt inte till tigrarnas eller skalbaggarnas evolutionshistoria för att försöka få reda på hur tigrar och skalbaggar är funtade idag och varför.

Forskare försöker förstås se övergripande mönster, mönster som går igen inom många arter men i de flesta sådana fall väljer de ut vissa faktorer, vissa arter, och väljer bort andra. Vilka de väljer bort beror på vilka mönster de vill se. Somliga av de mönster man ser är antagligen närmare en sanning om vad djurarter har gemensamt, andra är längre ifrån denna sanning.

Konrad Lorenz, som har kallats etologins fader och som fick Nobelpriset i fysiologi 1973 för att man ansåg att han genom sina djurstudier hade gett oss kunskaper som gjorde det möjligt att anpassa samhället bättre efter våra biologiska förutsättningar,[3] tyckte att gäss var utmärkta studieobjekt om man ville förstå oss människor bättre. Bland annat ansåg han att gässen var mycket lika oss därför att de är monogama.[4] Men det faktum att gäss tenderar att hålla samman med sina partners flera eller många år, säger förstås ingenting om vårt mänsklig familjesystem eller om andra mänskliga beteenden, som Lorenz trodde. Dagens sociobiologer tror dessutom inte att vi är monogama av naturen vilket jag återkommer till framöver.

Andra etologer i Konrad Lorenz generation ansåg att babianerna var speciellt lika oss därför att de ansågs leva i järnhårt hierarkiska grupper, med några få allsmäktigt regerande hanar. De menade därför att studier av babianer skulle ge oss bättre kunskaper om oss själva.[5] Sextio– och sjuttiotalets mer vänsterinspirerade etologer, som inte trodde att konkurrens och utslagning var naturens huvudprincip och naturlag, satte sitt hopp till schimpanserna i det här avseendet. De ansågs på den tiden synnerligen fredliga (det anser man inte idag, vilket jag också återkommer till senare). Dagens sociobiologiskt inriktade djurbeteendeforskare tycker att de samhällslevande insekterna eller languren, en långsvansad indisk apart som påstås döda andra hanars ungar, hålla harem och aggressivt försvara sina honor, är utmärkta arter för att förstå våra mänskliga beteenden. Dessutom har babianen åter seglat upp som lämpligt studieobjekt om man vill förstå oss människor.

Med etologins eller beteendeekologins hjälp kan man i praktiken bevisa vad man vill. Hade varje kultur haft sina egna etologer hade människor varit mest lika alla möjliga olika arter.

– Den bokstavstroende muslimske etologen kunde hävda att eftersom sjölejonhanar håller sig med stora harem måste det vara biologiskt naturligt för män håller sig med sådana.

– Den traditionelle grönländske etologen, som hade en relativt fri syn på sex och som inte tyckte att det var konstigt att kvinnor och män bytte sex som de bytte andra tjänster, kunde hänvisa till schimpanserna för att hävda att det är naturligt för båda könen att ha sex med vem man vill och när man vill.

– En afrikansk etolog från en kultur där kvinnor och barn lever för sig själva i kvinnohus och åtskilda från männen, kunde hänvisa till elefanterna och deras matriarkala flockar för att hävda detta system som det biologiskt naturliga.

– En etolog från den filippinska pärldykarkultur (som jag läste om för länge sedan men inte kan garantera att den existerar) där kvinnorna dök efter pärlor och där männen hade hand om barnen när kvinnorna arbetade, kunde hävda att spiggen, eller stubbstjärtstuppen visar att detta system är det naturliga familjesystemet eftersom det i dessa arter är hanarna som bygger bon och som tar hand om ägg och avkomma.

 

Idag, som tidigare, innehåller diskussionen om vår utvecklingshistoria, och om oss människor som "ett djur bland alla andra" många motsägelser och tankekullerbyttor. Det är ett säkert tecken på att vi inte har någon trovärdig biologisk–vetenskaplig teori om vad vi människor är av naturen och att ingen av biologins discipliner hittills gett oss någon slutgiltigt sann bild av vår biologiska natur.

Så fort man går utöver de mycket grundläggande egenskaperna, som att det krävs två kön för att producera avkomma bland däggdjuren, att däggdjurshonor föder levande ungar och diar dem och att alla djur måste äta, dricka, vara aktiva, sova och ha sex för att överleva, som individer och som arter, har vi människor så speciella förutsättningar att vi inte förstår oss själva bättre genom att studera djur. Endast direkta studier av människors faktiska beteenden kan ge oss bättre kunskaper om vår egen art. Dagens biologister bortser emellertid inte sällan från studier av människor när de, utifrån studier av någon djurart, hävdar att människan är på det ena eller det andra sättet av naturen.

Slutligen är det förvisso riktigt som många biloger hävdar, att humanister, samhälls– och beteendevetare ofta vet ganska, eller alldeles för lite om naturvetenskap, och framför allt om biologin. Men det är lika sant att biologer vet alldeles för litet om människor, om våra mänskliga kulturer och om vår mänskliga historia, varför deras förklaringar av våra mänskliga beteenden ofta är naiva och förvånansvärt okunnigt hopkokade.

Okunnigheten är således stor på båda sidor. Det är kanske inget att förundra sig över eftersom ingen kan behärska allt inom alla områden idag. Det dystra i sammanhanget är somliga akademikers tendens att nedvärdera varandras kompetenser och att tro att endast den egna akademiska kompetensen är värd att beakta, att andra akademikers kunskaper är snabbt och lätt inlästa och därför närmast värdelösa. Genom åren har jag haft många tillfällen att förundras över hur lättvindigt forskare ser på andra forskares kunskaper och hur lågt de värderar andra forskares kompetens i förhållande till den egna.

 

–      Slut på kapitel 6 –