Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 7

 

EVOLUTIONISMEN

 

Får vi tro de biologistiska gurus som massmediafolk numer älskar att referera, ska alltså vår evolutionshistoria förklara för oss varför vi är som vi antas vara och hur kvinnor och män skiljer sig åt vad gäller beteenden och de mentala egenskaperna. Det kan den naturligtvis inte göra. Evolutionshistorien tjänar här endast syftet att legitimera vissa specifika värderingar och åsikter. Även om vi är övertygade om att vi är biologiska varelser som genomgått en evolution, kan vi nämligen inte gå tillbaka till denna vår evolutionshistoria för att få reda på hurdana vi är av naturen. Det finns flera skäl till detta.

För det första känner vi inte till vår evolutionshistoria. Den bild vi gör oss av denna historia, och som jag diskuterar mer ingående i nästa avsnitt, konstruerar vi upp utifrån dagens föreställningar om hurdan människan är av naturen, inte tvärtom som man försöker få oss att tro. Somliga av dessa föreställningar grundar sig i kunskaper och insikter som vi fått genom beteendeforskningen och därmed genom studier av nu levande människors beteenden. I andra fall grundas föreställningarna om vår evolutionshistoria i dagens fördomar och ideologiskt färgade åsikter om den saken. Att hänvisa till evolutionshistorien för att förklara hurdana vi är blir därför ett präktigt cirkelresonemang. Man utgår från det som ska bevisas och därmed bevisar man ingenting. Man gör här samma misstag som det Broca gjorde när han sorterade bort vissa hjärnskålar för att bevisa att vita europeiska män är det mest intelligenta människorna.

För det andra är det ännu inte slutgiltigt klarlagt om evolutionen sker långsamt och kontinuerligt och via små, små steg, eller om den sker språngvis genom att arterna förändras snabbt under vissa, och relativt sett kortare perioder för att stå stilla och förändras ganska lite under andra perioder, eller om båda skeendena förekommer.[1]

För det tredje handlar inte evolutionen om hur människor klarar sig i ett samhällssystem där spelreglerna har satts upp av somliga människor för att skydda dessa människors privilegier. Den biologiska evolutionen handlar inte om hur människor klarar av att konkurrera ut andra människor på valuta– eller finansmarknaden, som biologister tycks utgå ifrån, idag som för hundra år sedan. Det finns heller ingenting som säger att evolutionen handlar om att bestjäla andra människor nödvändiga överlevnadsresurser genom regler om privat ägande som låter några få individer lägga beslag på all jord och alla naturresurser för den egna ohemult stora vinningens skull.

Det har förundrat mig hur ogärna biologister ser på evolutionen ur en rent biologisk synvinkel. För sociobiologer handlar det enbart om inomartslig konkurrens om begränsade resurser, vilket passar perfekt ihop med det moderna samhälleliga marknadstänkandet. I själva verket handlar evolutionen nog mycket oftare om hur individer klarar av andra påfrestningar i miljön, som parasiter, bakterier och virus och hur de kommer över miljöförändringar som klimatförändringar eller fluktuationer inom andra arter m.m.

Den som lämnar sociobiologin och biologismen därhän ser ett antal verkliga exempel på biologisk evolution i full verksamhet idag. I Sverige är rävskabben ett bra sådant.

Efter att rävskabben kom till landet, för några årtionden sedan, har rävstammen decimerats avsevärt. Forskare menar att i somliga områden slogs 90% av stammen ut av skabben. Man talar om en snittutslagning på omkring 50%.

Det må vara att innan skabben kom så slogs kanske de rävar ut som var sämre jägare, om det rådde brist på jaktbara byten (om rävarna då levde med begränsade resurser som inte räckte till alla), men när skabbdjuren kom in i landet och slog till mot våra rävar hade jaktförmågan mindre betydelse än graden av känslighet för skabb. Då blev det motståndskraften mot rävskabben som avgjorde saken. De rävar som var känsliga dog. De som var immuna mot skabben överlevde.

Egenskapen att tåla skabb hade varit helt irrelevant innan skabben kom till landet. Därför hade ingen selektion för immunitet mot denna parasit förekommit. När skabben så kom blev denna egenskap, som somliga individer av en ren slump troligen besitter, helt avgörande.

Även om parasiter och andra hot mot hälsan, som bakterier och virus, slår hårdare mot försvagade individer, alltså mot sämre jägare exempelvis, så torde många goda jägare bland rävarna också ha slagits ut därför att de inte hade något genetiskt betingat försvar mot skabbangreppen.

Efter en tid kommer endast de rävar som kan härbärgera skabbdjur utan att lida märkbart av dem, att finnas kvar i landet. Den svenska rävpopulationen har då utvecklats till en bättre anpassning till den nya miljön, den som innefattar skabbdjur. Därmed har den svenska rävpopulationens genpool förändrats något lite, om inte på något annat sätt så vad gäller motståndskraft mot rävskabb. Om motståndskraften mot skabb skulle råka vara genetiskt kopplad till någon annan egenskap skulle rävarna troligen förändras även vad gäller denna andra egenskap, förutsatt att egenskapen ifråga inte är negativ för överlevnaden.

Inte bara räven utan även skabbdjuren går igenom en evolution i processen. De aggressivaste skabbdjuren, de som dödar de flesta rävarna, dör ut så småningom därför att de inte kan spridas vidare när alla rävar som infekterats av dem har dött. Därefter kan endast de ”snällare” skabbdjuren, de som tillåter en del av värddjuren att överleva, fortleva och gå vidare till andra rävindivider. Då kommer en mindre aggressiv variant av skabben att leva vidare och kanske leva i symbios med rävarna. Så tror man att det har gått med demodexskabben, som många hundar anses ha på huden. De flesta hundindividerna tål demodex och får inga sjukdomssymton av denna parasit men några få hundindivider klarar fortfarande inte av demodexskabben utan blir sjuka av den.[2]

Även bland oss människor fungerar sjukdomar som naturliga selektionsfaktorer. Digerdöden, som drog fram över Europa under medeltiden dödade stora delar av befolkningen, och inte bara de fattiga. Den torde ha utgjort en enorm biologisk selektionsfaktor. Idag ser vi en liknande selektionsfaktor i full verksamhet bland oss, nämligen HIV–viruset, som slår ut de drabbade tämligen effektivt. Om man inte finner något botemedel mot sjukdomen kommer den troligen att med tiden gå runt hela mänskligheten, vilket kan ta flera hundra år, kanske tusentals år. Kvar finns sedan endast de människor som har en naturlig immunitet mot AID:s, som somliga troligen kommer att visa sig ha. Om inte, kan sjukdomen mycket väl komma att utrota hela mänskligheten så småningom. Men under hösten 2001 påstod man i ett TV-program att man hade hittat kvinnor i Afrika som var resistenta mot HIV-viruset, ett både hoppingivande och hotfullt faktum, om det är korrekt. (Att det finns immuna människor kan nämligen innebära att HIV blir omöjligt att utrota och därmed kommer viruset obönhörligen att spridas vidare tills alla icke-immuna dött ut (såvida vi inte hittar botemedel alltså).

De som nu eventuellt är immuna mot AIDs är inte automatiskt de som lyckats bäst i samhället, i berömdisvärlden, på aktiemarknaden eller i det ekonomiska eller politiska livet, vilket vi redan sett tydliga exempel på. I det verkliga evolutionsspelet, det som även innefattar AID:s, kommer alltså helt andra människor att överleva än de som nyliberaler tänker sig som biologiskt överlägsna, alltså de som lyckats roffa åt sig mer än andra av jordens resurser, de som betalas väl på grund av sin kändisstatus eller som sitter i alla tänkbara styrelser och korsvis ger varandra fantasilöner och fallskärmar som deras avkomma kan leva gott på i generationer, eller de som lyckats bäst med spekulationer på börsen.

Sociobiologer, moderna evolutionister, och biologistiskt orienterade beteendevetare väljer emellertid att inte ta sådana faktorer som bakterier, virus, parasiter, förändrade klimat– eller andra miljöfaktorer med i beräkningen när de diskuterar evolutionen. De utgår som en självklarhet från att evolutionen drivs och fortgår enbart genom att individer inom samma art konkurrerar ut varandra. De tar för givet att de aggressivaste och mest egoistiska individerna alltid får mer av de per definition begränsade resurserna och att dessa därför kan förmera sina överlägsna gener effektivare. De förutsätter sedan att de överlevande generna tvingar sina bärare att slå hårt mot medmänniskorna i den inomartsliga konkurrensen om de begränsade resurserna.

Så här kan det förstås förhålla sig vissa fall, som där en art har blivit för talrik i förhållande till tillgången på föda. Men det finns ingenting som säger att alla arter ständigt lever på marginalen på det sätt som den sociobiologiska teorin stipulerar. Sedan 50% av rävpopulationen i Sverige har slagits ut lever de kvarvarande rävarna definitivt inte på denna marginal, tvärtom. Rävar fortsätter emellertid att dö av skabb. Så kommer många av dem att göra ända tills inga gener för överdriven känslighet för skabb finns kvar i populationen längre, eller tills alla skabbdjuren blivit så oförargliga att de flesta rävarna kan överleva tillsammans med sina skabbparasiter. Till dess befinner sig rävpopulationen i en miljö där det överflödar av resurser. Rådjurstammen har vuxit till explosionsartat på grund av att rävpopulationen decimerats och det har sannolikt även sorkstammen gjort, (i synnerhet som de nya EU-trädorna förökar upp denna art ordentligt)[3].Just nu är det således inte resursbristen som utövar det kraftigaste selektionstrycket på räven utan rävskabben!

Teorin att det är kampen om begränsade resurser som slår ut individer i evolutionens eviga spel härstammar från Thomas Malthus (1766-1834). Han var mannen som inspirerade Darwin att formulera evolutionsteorin.

Malthus, som levde i en tid då allvarliga svältkatastrofer drabbade världen (i stor utsträckning på grund av kolonialiseringarna) föreslog att mänskligheten var dömd till evigt återkommande epidemi- och svältkatastrofer därför att människorna alltid skulle föröka sig upp till den nivå där det blev brist på föda. Därmed skulle fattigdom och elände alltid komma att slå ut mängder av människor i kampen om de otillräckliga resurserna. Barnbegränsning kunde möjligen förhindra detta men en sådan var otänkbar, föreställde han sig.[4]

Idag vet vi att Malthus hade fel på den senare punkten eftersom vi numer har, och många av oss också använder effektiva preventivmedel. Dessutom har moderna jordbruksmetoder ökat produktionen av mat oerhört sedan Malthus levde. Vi vet också att åtskilliga andra arter begränsar sin fortplantning i dåliga tider, för att förmera sig mer när resurstillgången blir bättre. Hunddjur och kattdjur kan resorbera foster, individer blir sterila och får inte avkomma om de svälter, fåglar som inte får egna revir får inte en chans att fortplanta sig etc.

Det senare innebär ändå, kan man argumentera, att det är de svagare, de som inte lyckas sno åt sig tillräckligt av de begränsade resurserna, som drabbas och slås ut i dåliga tider, eftersom det är dessa som tvingas nedbringa antalet avkommor, och det är just detta som är evolutionens bärande princip. De som inte klarar sig i konkurrensen om de begränsade resurserna slås obönhörligt ut i det långa perspektivet, därför att de inte får en chans att förmera sina gener lika effektivt.

Det här låter plausibelt men det är ändå inte säkert att det i huvudsak är den typen av utslagning som leder till evolution, som fallet med rävskabben visar. Man kan också tänka sig att de som utvecklar någon typ av "barnbegränsningsstrategi" klarar sig bättre genom kriser av olika slag och därför blir de som finns kvar och som kan föda fram och föda upp fler överlevande avkommor då krisen väl är genomliden.

Att de som utvecklar effektivare födoutnyttjande, bättre matsmältning exempelvis, överlever i högre grad än de som kräver mer näringsrik kost, är islandshästen ett gott exempel på. Dessa hästar, som har levt på Island, isolerade från andra hästpopulationer, under 1000 år, har blivit extremt effektiva vad gäller att utnyttja den näringsfattiga föda de har tillgång till. Under vintern fick de tills helt nyligen försörja sig själva. Endast de som kunde överleva på mycket mager föda, på lavar, mossor och på rötter som de grävde fram under snön under vintern, överlevde. Denna hästras har istället blivit känslig för alltför näringsrikt foder, sådant som är ett måste för hästraser som levt och utvecklats i varmare områden med näringsrikare föda.

I tider med relativt gott om näringsrik föda, klarade sig kanske de islandshästar bäst som kunde dominera de andra och köra undan dem från "de bästa resurserna" men när katastroferna kom, som de gjorde på Island då och då, år av mycket hårda vintrar med väldigt lite och näringsfattig föda, slogs många individer ut. Då var det sannolikt de individer som kunde föda sig på väldigt lite som överlevde. Det kan mycket väl ha varit de djur som hade klarat sig på marginalerna tidigare, de som blev bortkörda från överflödet, eller som inte behövde bråka om de rikaste näringskällorna. Här kan man alltså tänka sig att de tidigare, till synes "svagare", undanskuffade individerna, utvecklade egenskaper som gjorde dem överlägsna de tidigare överlägsna men mer födokrävande individerna när födan blev ännu mer knapp.

Det finns alltså skäl att anta att evolutionen av arterna är så komplex att vi inte kan peka ut en enda och allenarådande utslagningsmekanism, som evolutionister försöker göra. Detta innebär förstås inte att evolutionsteorin är felaktig, bara att vi inte förstår den i alla dess detaljer.

Det finns helt enkelt ingenting som garanterar att det avgörande för arternas utveckling har varit individers förmåga att roffa åt sig från sina artfränder, att slå ut andra sådana i konkurrensen om begränsade resurser. Där miljön plötsligt förändras är det troligen helt andra faktorer som är avgörande, genetiskt betingad immunitet, effektiv matsmältning, extrem köldtålighet etc. Vad som kanske är en bra egenskap idag kan visa sig vara en värdelös sådan i morgon, och under förändrade förhållanden. Den framgångsrike börsmäklaren som drabbas av AID:s har inte så stor nytta av att han är en överdängare vad gäller att trycka på datortangenter eller att prata upp eller ner aktiekurserna och göra sig miljoner på optionsaffärer.

Idag skulle ingen människa behöva svälta om resurserna fördelades rättvist, om naturresurserna inte reserverades för ett litet fåtal människor att exploatera och leva i överflöd på medan de flesta fråntagits sin "djuriska" rätt att försörja sig på vad jorden erbjuder av föda och förnödenheter. De flesta människor har alltså ingen möjlighet idag att försörja sig på vad jorden ger. Det beror fortfarande inte på att jordens resurser inte räcker till alla utan på att stora delar av vår jord numer ägs av ett litet fåtal individer. Dessa individer äger ofantligt mycket mer än de behöver för sin egen omedelbara överlevnad och de använder jorden till produktion av lyx för ett fåtal rikare människor istället för till föda och förnödenheter åt alla de människor som finns. Något sådant förekommer inte i djurvärlden!

Vore vi "bara en djurart bland alla andra" skulle ingen av oss anstränga sig för att roffa åt sig mer än den själv behöver för sin egen omedelbara överlevnad och effektiva fortplantning. Nu gör somliga människor just detta, ja de går över lik, över massor av lik, för att få kontroll över alla naturresurser. Det visar att vi inte bara är ett djur bland alla andra, utan ett alldeles unikt djur, ett som i flera och mycket väsentliga avseenden beter sig helt olikt alla andra djur.

 

–  Slut på kapitel 7 –