Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

Kapitel 8

MÄNSKLIGHETENS UTVECKLING - MANNENS UTVECKLING

Eftersom vi fortfarande är grottmänniskor innerst inne, säger många läkare och biologister till oss, kan vi inte anpassa oss till det moderna livets krav med dess komplexa teknologi och komplicerade samhällssystem.

Det här är inte någon ny föreställningen. Även tidigare har man trott att människan inte är skapt att klara av just sin tids nya betingelser och förändringar. När de första tågen tuffade fram i en hastighet av 30 km/timme trodde många, även välutbildade personer, att människans fysiologi inte skulle stoppa för denna svindlande hastighet.

Att vårt hormonsystem fungerar på samma sätt som för årtusenden, eller för årmiljoner sedan må vara sant, men kunskaper om stresshormoners fysiologiska utsöndring och vad de gör med kroppen då de utsöndras räcker inte för att förstå och förklara när, hur och varför människor blir stressade.

Samma levnadsförhållanden som muslimska kvinnor i arabstaterna kan leva tämligen harmoniskt med, stressar nära nog livet ur en modern västerländsk kvinna som varit van att leva på ett helt annat sätt, och tvärtom. Det är i många fall ändå miljön som är det intressanta när det gäller att förstå och förklara när och varför människor aktiverar sina stresshormoner alldeles oberoende av vilka omständigheter dessa hormoner utvecklades för att möta för årmiljoner sedan.

Det paradoxala är att när det nu blir allt vanligare att förklara snart sagt varje mänskligt beteende eller mänsklig känsla utifrån vår evolutionshistoria har vi inte någon av alla evolutionsforskare accepterad bild av hur denna historia ser ut. Forskare har troligen inte varit så oeniga om mänsklighetens ursprung och evolutionshistoria sedan Darwins dagar.

Vi vet helt enkelt inte vilket eller vilka selektionstryck som förvandlade våra förmodat mer aplika förfäder till människor. Vi vet ingenting om hur de första människorna betedde sig eller om hur de levde. Allt vi har från den tiden är fossiliserade ben och stenbitar som vi tror är tillyxade av människor. Beteenden kan endast undantagsvis avläsas ur fossil. Därför kan fossil inte berätta så mycket för oss om våra tidiga anfäders beteenden och personliga egenskaper och de säger absolut ingenting om varför eller hur vi blev människor.

Föreställningen att man måste gå till en avlägsen urtid, och ta reda på vad förfäderna gjorde då, för att förstå vad människan är för slags väsen, är lika mystisk som idén att andra djur kan säga oss det. Det förefaller som om de som hänvisar till djurs beteenden, eller till vår evolutionshistoria, för att förklara vad vi är av naturen, menar att vi alla går omkring och förställer oss varför människorna själva inte är några bra studieobjekt om man vill förstå oss människor, en i sanning underlig föreställning.

Försöken att förstå oss själva utifrån djuren eller evolutionshistorien beror kanske på att den mångfald av mänskliga beteenden och normer som vi ser omkring oss gör det svårt att urskilja en enda och enhetlig människonatur. Eftersom vetenskapen fortfarande handlar om att dra generella slutsatser vill forskare konstruera en teori som talar om hurdana vi är allihop och innerst inne. De vill kunna skala av oss allt utom en tänkt kärna av mänsklig natur som vi alla skulle dela. Denna kärna antas vara genetiskt bestämd, opåverkad av kultur och avspegla mänsklighetens "sanna biologiska väsen".

Det här är en felaktig utgångspunkt eftersom människan framför allt är en utpräglat kulturskapande varelse. Utan kultur, utan kulturskapande och kulturpåverkan, liksom utan miljö, är vi helt enkelt inte människor. Mänskliga beteenden kan därför inte förstås som enkla instinkter eller biologiska drifter. Just nu överflödar emellertid boklådorna av böcker som förklarar för oss vad vi är av naturen och hur biologin, generna och vår evolutionshistoria format oss till vad vi är idag. Populariseringar av dessa föreställningar sprids dagligen genom våra massmedia.[1]

Eftersom dagens tidsanda är biologistisk[2] får sådana här idéer ett helt annat genomslag än exempelvis sextio– och sjuttiotalens biologistiska förklaringar.[3] Hurdan ser nu den evolutionshistoria ut som idag påstås förklara allt vi människor gör eller inte gör och vad kan denna historia faktiskt säga oss?

Den evolutionshistoria som dominerade från Darwins dagar fram till för några årtionden sedan har de flesta hört någon gång.

Våra förfäder, sade man då, var apor som för sådär en 15 miljoner år sedan klev ner ur träden och promenerade ut på den öppna afrikanska savannen.[4] Därute på savannen tvingades de att börja äta kött och därmed att börja jaga för sin överlevnad. För att kunna jaga måste de använda jaktredskap eftersom de saknade de "naturliga mordredskap" som de andra rovdjuren har, vassa tänder exempelvis. För att kunna hålla i jaktredskapen utvecklade de griphanden med den motställda tummen. För att kunna hålla i redskapen, men också för att kunna se ut över savannens höga gräs, tvingades de att resa sig upp och stå och gå på två ben.

När de jagande männen, för det var förstås männen som jagade, rusade fram över savannen svettades de så fruktansvärt att de lade av sig pälsen. Eftersom de behövde kunna organisera jakten i förväg lade de sig till med större hjärnor och talförmåga. För att kunna organisera krigen mot andra stammar av människor utvecklade de hjärnan ännu mer. De mest lyckosamma jägarna och de som vann krigen mot de andra grupperna av människoapor, förökade sig mest och ärvde ner sina överlägsna egenskaper till sin avkomma. Steg för steg blev våra förfäder därmed alltmer intelligenta, och alltmer människolika.[5] En variant av den här jägar/savannteorin,[6] föreslogs redan av Charles Darwin.[7]

När molekylärbiologin för några årtionden sedan hade gjort stora framsteg och när forskare gjorde en del nya fossilfynd tvingades man till omtänkande på det här området. Till dess var saken emellertid klar. Människans utveckling berodde uteslutande på de av naturen aktivitetsinriktade och aggressiva männen. Det var de som behövde en griphand, som behövde gå på två ben, behövde lägga av sig pälsen och som behövde den stora hjärnan och förmågan att tala med varandra‚ allt för att kunna jaga och kriga. Kvinnorna hängde med i utvecklingen så gott de förmådde men deras ointressanta och oväsentliga verksamheter, som att föda och ta hand om avkomman, antogs inte ha påverkat artens evolution. Snarare gjorde utvecklingen livet mer obekvämt för våra anmödrar eftersom både de själva och deras barn blev allt sämre anpassade till det liv man levde och till miljön ute på savannen. De stora hjärnorna ledde nämligen, påstod och påstår man fortfarande, till att barnen blev svårare att föda fram och till att de blev beroende av passning under mycket längre tid än apungar. Kvinnorna fick därför börja gömma sig i någon grotta tillsammans med sina hopplöst missanpassade småbarn medan de väntade på att de allt intelligentare männen skulle komma hem med maten till dem.

Den här evolutionshistorien var inte bara manscentrerad och etnocentrisk, den är dessutom löjligt färgad av 1800-talets borgerliga värderingar och föreställningsvärld.[8]

När Darwin diskuterade vår utveckling ingående, i sin bok människans ursprung (1871), skrev han att:

"Kvinnan uppvisar slutligen vissa specifika egenskaper och formen på hennes skalle anses vara ett mellanting mellan barnets och den vuxne mannens".[9]

I sitt tänkande visar Darwin också hur rasism och kvinnoförtryck var intimt förknippade redan då. Kvinnor, liksom "vildarna", var nämligen "mer djuriska":

Det är allmänt accepterat att sådana egenskaper som intuition, snabb varseblivning och kanske också imitationsförmåga är mer markerade hos kvinnan än hos mannen; men åtminstone några av dessa drag är också karakteristiska för de lägre stående raserna och är därför rester av ett tidigare stadium i civilisationens utveckling. (min översättning, Darwin 1982, sid. 327,)

1976‚ hundra år senare, förklarar Lundagenetikern Arne Münzing hur det ligger till med intelligensen:

Jaktens teknik förbättrades så småningom‚ både i fråga om vapnens beskaffenhet och samarbetets kvalitet‚ och eftersom detta var värdefullt för gruppen eller stammen‚ så fick både god fysik och god intelligens hos männen ett positivt urvalsvärde. I det långa loppet bidrog detta till att öka intelligensen både hos män och kvinnor‚ vilket avspeglas i en väsentlig ökning av hjärnans storlek. (Münzing‚ 1976 sid. 138)

Och 1996, tjugo år därefter, skrev Staffan Ulfstrand, aktiv med att sprida dagens biologism och då professor i zooekologi vid Uppsala universitet, numer emeritus, så här om vår tänkta evolutionshistoria.

Huvuddelen av våra beteendemässiga och andra adaptioner har alltså utvecklats på savannen. Vi liknar savannens schimpans, inte regnskogens orangutang. (Ulfstrand S, 1996, sid. 116)

De här föreställningarna om vår evolutionshistoria borde egentligen ha varit idéhistoria senast för tjugofem år sedan. De som idag studerar denna evolutionshistoria vet nämligen att den här bilden av vår arts förflutna knappast kan vara riktig.

Under 1970-talet började forskare tala om att kvinnorna också bidrog lite till försörjningen, genom att samla ätliga rötter‚ bär och frukter. Även professor Ulfstrand nämner detta i ovan citerade bok. Den verksamheten krävde dock‚ som man lätt inser‚ inte någon radikal förändring av arten. Babianer, och andra apor som lever på slättland eller på savannen, klarar den uppgiften utmärkt med hjälp av sina små hjärnor, med sina aphänder och genom att gå på alla fyra. Schimpanser klarar dessutom av att skaffa sig en och annan fläskstek med samma fysiologiska utrustning. De dödar då och då vildsvinsungar‚ liksom ungar av andra mindre aparter‚ och äter upp dem.[10] Men schimpanshanar har ännu inte lärt sig att systematiskt dela med sig av dessa läckerheter. Schimpanshonorna skulle alltså svälta ihjäl om de fick för sig att sätta sig i någon grotta och vänta på att bli försörjda av hanarna.[11]

När Jane Goodall för flera årtionden sedan kunde rapportera att schimpanshanar dödar mindre djur och äter lite kött då och då,[12] var detta en mycket välkommen nyhet för alla dem som trodde på jägar/savannteorin. Det ansågs stödja denna teori och det antydde, menade man, att schimpanserna kanske var inne på samma utvecklingslinje som våra förfäder befann sig på en gång‚ eller att de stannade på ett tidigare stadium i denna utveckling medan våra förefäder gick vidare i utvecklingen.

Olika forskare har lagt tonvikten vid olika saker när de försökt visa hur det gick till när apan blev människa men de har ända tills nyligen varit överens om att det från början var hanarna/männen som försörjde honor/kvinnor och ungar genom sin jakt och att hanarna/männen tog över försörjningen av arten då förfäderna övergick från fruktätande till att bli köttätare. Genetikern Arne Münzing nöjde sig med att kort och gott konstatera att detta var fallet.[13] Etologen Desmond Morris föreslog att en stabil parbildning och bildandet av kärnfamiljer var en förutsättning för att hanarna skulle ta på sig ansvaret för försörjningen av honor och ungar. Något sådant förekommer ju inte bland våra närmaste släktingar schimpanser‚ gorillor eller orangutanger. Han menade därför att honorna/kvinnorna såg till att bli "tillgängliga"‚ som det brukar heta i sådana här sammanhang‚ när som helst under året. Det blev de för att locka männen att komma hem med bytet och dela med sig av det. Kvinnorna köpte sig sin försörjning med sex med andra ord. Världens äldsta yrke fick här sin biologisk/vetenskapliga förklaring!

För att göra banden mellan kvinnor och män effektivare och fastare började våra anfäder utföra parningar framifrån istället för bakifrån, hävdade Morris vidare och föreslog att kvinnor har utstående och runda bröst för att hanarna/männen tidigare‚ då vi tillämpade parning bakifrån‚ hade varit vana vid att reagera sexuellt på ett par runda skinkor. Våra anmödrar lade sig alltså till med ett par skinkattrapper på framsidan för att locka männen till parning från det hållet istället.[14] I vissa avseenden var anfäderna tydligen otroligt dumma, trots deras expanderande hjärnor.

Idag vet man bättre. Orangutanghonors beteenden talar exempelvis emot Morris idé. Dessa är just "tillgängliga" när som helst‚ precis som kvinnor sägs vara, det vill säga de parar sig även när de inte har ägglossning. Orangutangen är emellertid inte ett flockdjur utan en solitära apa. Orangutanghonan har alltså inte lyckats köpa sig försörjning med sex[15] fast hon tydligen, till skillnad från de flesta av de andra stora aporna, har försökt - om vi ska tro på Desmond Morris hypotes.

Det har ibland hävdats att Bibelns skapelseberättelse skulle vara en i religiös form uttryckt berättelse om den mänskliga evolutionen. I själva verket förhåller det sig förstås precis tvärtom. Jägar/savannteorin var en modern version av Bibelns skapelseberättelse‚ samma skapelsemyt anpassad till det vetenskapliga tänkandet. I båda "teorierna" är det mannen som skapas först. I båda är kvinnan endast ett bihang till mannen och i båda tvingas männen svettas för brödfödan. I Bibeln sägs emellertid ingenting om att även kvinnan ska äta i mannens anletes svett även om det också i Bibeln är givet att kvinnan är underordnad mannen och att hon skapades för hans trevnad. Den senare går också igen i Morris tankar om varför vi kvinnor ser ut som vi gör, nämligen för att behaga männen!

Jägar/savannteorin var inte bara manscentrerad, den var också i högsta grad etnocentrisk. Det är redan några årtionden senare närmast genant tydligt att det är den västerländska, europeiska kulturen, ja den engelska ”sextiotalskulturen”, som stod modell för Morris "vetenskapliga" evolutionsberättelse. Att det funnits, och fortfarande finns många olika samhällssystem och familjebildningssystem runtom i världen syntes inte i hans och många andras evolutionsberättelse. Morris utgick bara, som en självklarhet, från att alla andra samhällsformer, familjetyper eller samlevnadsmönster var biologiskt och evolutionärt underlägsna vårt eget västerländska (engelska) system.

Man tog således för givet att det var männen som skulle försörja kvinnor och barn. Om detta var vad naturen avsåg då den utvecklade människorna då har den övervägande majoriteten av människorna i alla tider, och i alla samhällen, levt rent naturvidrigt i det här avseendet eftersom det överallt på jorden varit vanligt att kvinnorna dragit det tyngsta lasset vad gäller försörjningen. Kvinnor har försörjt både sig själva‚ barnen och i somliga fall också männen. I en del kulturer är det fortfarande kvinnor som försörjer både män och barn. Man kan gott hävda att det överallt har varit vanligt att männen använt sig av kvinnor som slavarbetare medan de själva ägnat den mesta tiden åt lek‚ palavrande och styrkedemonstrationer.

Om något har lagt grunden till att det blev männen som "fick hand om politiken" så var det sannolikt kvinnornas slit, det som befriade männen från ansvar och från arbetet för att producera brödfödan.

1960 framförde den engelske marinbiologen Alister Hardy en alternativ och radikalt annorlunda teori om människans ursprung i den vetenskapliga tidskriften The New Scientist. Hans teori togs upp och utvecklades av journalisten Elaine Morgan. Hon diskuterade den utförligt i en bok med titeln Kvinnans nedkomst (l978). I den här boken drev hon hejdlöst med förespråkarna för jägar/savannteorin som hon kallade för tarzangossarna. Hennes argumentation har många poänger och hennes kritik av jägar/savannteorin är lysande i vissa stycken. Men hon skrev så satiriskt och så polemiskt att hon stötte bort varje manlig läsare och tänkare. Följden blev, eftersom det är männen som dominerar forskningen och det offentliga rummet, att teorin aldrig diskuterades så seriöst som den förtjänade och naturligtvis väckte den inte samma intresse som Desmond Morris mansförhärligande böcker om samma ämne från slutet av 1960– och början av 70–talen. Vid de få tillfällen då Hardys teori diskuterades hade manliga forskare och journalister inte mycket annat än förlöjligande till övers för den.

Elaine Morgan försökte senare kompensera för sin fadäs, att vara satirisk gentemot jägar/savannteoretikerna (man får inte skoja med skapelsens krona), genom att behandla ämnet "mer seriöst" i boken Vattenapan, som kom ut på svenska l983. Den här boken är försedd med ett förord av vattenteorins upphovsman professorn Alister Hardy. I slutet av boken återfinner vi dessutom hela den artikel där Hardy först presenterade vattenteorin.

Nya och radikalt annorlunda teorier tas inte emot med entusiasm i den akademiska världen, i synnerhet inte om de tvingar till förändring av några av de mer grundläggande samhällsideologiska föreställningarna.[16]

Idealet säger att forskare ska vara originella och kreativa och att de ska ta nya hypoteser på allvar och granska dem noga och vetenskapligt seriöst innan de förkastar eller accepterar dem. I verkligheten riskerar kreativa forskare, som föreslår nya lösningar på gamla problem, eller nya förklaringar som inte stämmer med ingrodda föreställningar, allvarliga sanktioner från forskarsamhället. De förhånas av kolleger, de svartmålas och nedvärderas och etablerade forskare inom facket gör allt för att stoppa eller tysta dem, i bästa fall tiger man bara ihjäl dem.[17] Vetenskapshistorien innehåller otaliga exempel på hur framstående forskare, som fått rätt av eftervärlden, drivits till sammanbrott, till och med till självmord, av sina samtida akademikerkolleger.[18] Situationen är inte bättre idag än förr även om vi gärna vill tro att vi är mer demokratiska, mer vidsynta och mycket förnuftigare än gårdagens människor. Det här vet egentligen alla forskare även om de flesta, av ren självbevarelsedrift, bidrar till att sprida och upprätthålla myten om de sanningsälskande och vidsynta vetenskapsmännen.

Alister Hardy blev följdriktigt varnad av sina vänner och akademikerkolleger när han, i slutet av 1950– talet, började prata med dem om sin nya teori om mänsklighetens evolution. De menade att det skulle vara akademiskt självmord att föra fram vattenteorin offentligt. Trots detta publicerade han sin hypotes 1960. Han hade tur och råkade inte värre ut än att hans teori totalt negligerades och han kunde bli professor så småningom trots att han kastat fram en så "vansinnig" idé. Själv drev han inte tesen vidare. Det skulle istället bli Elaine Morgan, som fascinerades av hans teori, som gjorde teorin mer känd genom flera böcker om den.

Vad säger då Hardys teori om vår evolutionshistoria? Jo, Hardy/Morgan tänker sig att våra anfäder inte bara klev ner ut träden utan att de också tog steget ut i vattnet. De skulle ha påbörjat en utveckling som hade lett vår art tillbaka ut i havet om den hade fullbordats. Vi skulle alltså ha gått samma väg i så fall som en del andra djur gått efter en period som landlevande däggdjur‚ såsom valar‚ delfiner‚ sälar‚ sjölejon m.fl.

Morgan antar att våra förfäder blev isolerade inom något område i närheten av nordöstra Afrika, på grund av att vattnet steg och avskärmade dem från de övriga släktingarna. När detta skett började de som blev våra förfäder leva ett annorlunda liv och påbörjade en annorlunda utveckling än den som släktingarna på fastlandet, de som blev våra dagars stora svanslösa apor, genomgick. När vattenmassorna så småningom drog sig tillbaka, blottlades mer land och det skapades förbindelser till resten av den afrikanska kontinenten igen. Då började våra förfäder att kolonisera de landområden som åter blev tillgängliga. Därmed avbröts den utveckling som kunde ha förvandlat dem till rent havslevande varelser istället för till de landlevande varelser, människor, som de nu var.

När våra förfäder så började sprida sig och befolka de stora landytorna igen var de, enligt den här teorin, redan fullt utvecklade människor.

Man får alltså tänka sig att då en liten grupp av förmänniskoapor ursprungligen isolerades på små öar, eller kanske i ett träsklandskap, tvingades de att söka sig ut i vattnet för att få föda. I vattnet reste de sig och började gå på två ben.[19]

Eftersom kroppen blir lättare i vatten underlättades övergången från fyrbenthet till tvåbenthet. På land hade det varit avsevärt mycket knepigare för våra apförfäder att börja gå på två ben. Om vi utvecklade tvåbentheten på de stora savannerna borde de nämligen ha haft en lång period när de var missanpassade till både fyrbenthet och tvåbenthet. Detta‚ menar Morgan‚ är inte någon sannolik utveckling. Evolutionen arbetar inte så att den först i teorin designar en förträfflig och väl fungerande produkt och sedan sätter den igång att långsamt och tålmodigt modellera fram denna idealprodukt i praktiken. Istället måste varje liten förändring, varje steg mot utvecklandet av en ny egenskap, vara bättre i relation till miljön än steget före i utvecklingen. Om så inte är fallet skulle steget inte tas enligt den evolutionsteori som säger att arterna har utvecklats genom ett antal mycket små förändringar, den evolutionsteori som de flesta biologer bekänner sig till och tror på. Savannteorin är därför osannolik, trots att nästan alla tror på den. Problemet med hur vi lyckades ta oss upp på två ben försvinner däremot om vi antar att våra förfäder utvecklade tvåbensgången i vatten.

Genom att ta sig ut i vattnet kunde förfädren lätt komma undan landlevande och hotande rovdjur, om det fanns sådana i det område de hade isolerats på. Eventuella vattenlevande rovdjur flydde de från genom att ta sig upp på land. Om det inte fanns några stora landlevande rovdjur i de områden där de hade isolerats underlättades förstås övergången från fyrbenthet till tvåbenthet ytterligare.

Även om förfäderna blev allt sämre på att förflytta sig effektivt på land under den period då de varken var utpräglade fyrbeningar eller tvåbeningar så blev de istället allt bättre på att förflytta sig i vatten, något som de gjorde alltmer. I vattnet blev pälsen opraktisk, i synnerhet som förfäderna levde i strandkanter och vistades både på land och i vatten. Istället för päls fick de ett lager underhudsfett som skydd mot kylan. Till skillnad från de andra aporna har vi människor ett lager fett som är bundet till underhuden. (Denna egenskap delar vi endast med andra vattenlevande däggdjur, som exempelvis sälar, valar och delfiner. De senare är ju dessutom pälslösa.) Huvudhåret behölls däremot, därför att det var praktiskt för de späda barnen att klänga sig fast vid i vattnet.

Vattnet förändrade också våra händer. De blev mer skovellika‚ fingrarna blev kortare och handflatorna bredare (jämför med skeletten i de vattenlevande däggdjurens fenor). Det gjorde handen effektivare som simredskap. Genom att förfäderna sökte mat på bottnarna gynnades utvecklandet av en god motorik. Den rörligare och motställda tummen gjorde greppet effektivare. Dessa egenskaper var effektiva när man skulle fånga levande och snabba småkryp.

Här i vattnet utvecklade vi också våra synnerligen känsliga fingertoppar och för övrigt blev huden över hela kroppen känsligare för beröring‚ en känslighet som också valar och delfiner uppvisar.

I vattnet fungerade inte kroppssignaler lika effektivt som på land varför våra förfäder i allt högre grad började kommunicera med varandra medelst ljudsignaler. Ljud går också fram under vatten. Valar och delfiner har också utvecklat effektiva ljudsignalsystem.

Moderna fysiologer tror att en av förutsättningarna för vårt tal är den förändring som skedde i vår fysiologi i och med att vi rätade upp kroppen (en anpassning till simning och dykning, enligt vattenteorin, inte en anpassning för tvåbensgång på land) och fick en annan vinkel mellan ryggrad och huvud. Det ledde till, menar de, att struphuvudet fick en placering som möjliggör kontrollerade och mer varierade ljudyttringar.[20] Sådana underlättas också, enligt vattenteorin, av att vi utvecklade förmågan att kontrollera andningen vilket är nödvändigt för ett vattenlevande däggdjur som andas med lungor. Vi kunde viljemässigt hålla andan när vi dök under vatten. Andningskontroll anses vara en av förutsättningarna för vårt tal. Valar har gått ett steg längre än vi och måste viljemässigt koppla på andningen när de ska hämta luft ovan vattenytan. Hos våra spädbarn stängs andningsvägarna till automatiskt när de kommer under vatten.

Förfäderna utvecklade också bradykardi‚ förmågan att sänka hjärtverksamheten vid dykning och näsan utvecklades så att den blev mer strömlinjeformad och fick nedåtriktade näsborrar som vattnet inte strömmar in i vid simning under vatten.

Den stora hjärnan‚ som vi för övrigt delar just med de andra däggdjuren som återvänt till ett havsliv efter en tid som landdjur,[21] växte till i samband med den gradvisa anpassningen till vattenlivet. Hjärnan lagrades helt enkelt på när nervsystemet utvecklades vidare. Vi fick fler känselnerver‚ vi behövde kunna reglera andningen etc. Dessa och andra färdigheter krävde mer hjärnkapacitet och därvid arbetade selektionen för en större hjärna.

Man har föreslagit alla möjliga förklaringar till varför vi fick en så stor hjärna, men samtliga lider av bristen att om de är riktiga borde även andra landlevande däggdjur ha utvecklat större hjärnor eftersom de utsattes för samma selektionstryck som dem som man föreslår har gett oss den stora hjärnan. Trots detta har andra landlevande däggdjur inte utvecklat större hjärnor.

Hjärnan är en dyr historia. Vår hjärna lär använda omkring 20% av vårt energiintag. Det är mycket möjligt att landlevande däggdjur inte har råd med en sådan energikrävande hjärna, medan de djur som lever i vatten och som förflyttar sig lättare och med mindre insatser av energi, eller som har tillgång till speciellt näringsrik kost, kanske mer fosforrik sådan exempelvis, kan kosta på sig en så energikrävande hjärna. Den här gissningen är kanske felaktig, men det tycks under alla förhållanden förhålla sig så att vattenlivet gynnar utvecklandet av stora hjärnor, och på ett helt annat sätt än landlivet, vad den verkliga orsaken än må vara. Det är nämligen ett faktum att vattenlevande däggdjur, valar och delfiner exempelvis, eller däggdjur som varit på väg ut i vattnet, som elefanterna, har större hjärnor än däggdjur som alltid levt som landdjur.

Den nya nisch, vattnet, som våra förfäder måste ha tvingats ut i‚ gynnade alltså utvecklingen av helt andra egenskaper än dem som hade varit praktiska för landliv eller för ett liv i träden, alltså de egenskaper som de andra svanslösa aporna inte haft anledning att ändra på under evolutionens gång, eller i varje fall inte ändrat på i samma riktning som vi gjort.

Elaine Morgan har skrivit ytterligare ett par böcker om vattenteorin.[22] Trots hennes senare mycket seriösa och humor - och ironifria böcker om vattenteorin, har teorin negligerats i forskarvärlden under fyra årtionden. Under senare år har ändå några forskare och biologer börjat fundera på om vattenteorin inte kan ha fog för sig trots att den förefaller främmande vid ett första påseende. I Sverige har Karl-Erik Fichtelius skrivit en bok om vattenteorin, Hur apan miste pälsen och kom upp på två ben (1985).

Fichtelius var övertygad om att vattenteorin har mer fog för sig än den tidigare accepterade jägar/savannteorin. Han påpekade i sin bok att forskare har upptäckt en gensekvens, den s.k. babianmarkören. Denna markör var ursprungligen ett smittsamt virus men numer är den en integrerad del av apornas DNA och inte längre smittsam. Alla de afrikanska aporna, men inte människan, har denna babianmarkör. Det tyder på att människans anfäder var effektivt isolerade från de övriga afrikanska aporna under den tid då det här viruset kunde smitta, alltså ta sig in i och etablera sig som en permanent del av genuppsättningen hos alla de andra stora aporna på kontinenten.[23]

Idén om att vår art uppstod i isolering från de andra aporna är synnerligen trovärdig också av andra skäl. Modern evolutionsteori säger nämligen att nya arter uppstår när populationer isoleras från moderpopulationen.

När små grupper av individer, små populationer,[24] isoleras kommer de att ha en genpool[25] som avviker något från den större moderpopulationens. Dessutom kommer de att utsättas för nya och annorlunda selektionstryck. Därvid börjar de utvecklas i en annan riktning än moderpopulationen. En sådan utveckling kan gå förhållandevis snabbt. Får vi tro vad senare forskare säger i saken så skulle vi alla härstamma från ett ganska litet antal individer, vilket ytterligare stödjer föreställningen om isolering av en mindre grupp individer, de som blev våra förfäder.

Fortfarande vill de flesta forskare inte tala om vattenteorin, även om somliga börjar diskutera den, men man har ändå tvingats revidera den gamla invanda Darwinska jägar/savannteorin de senaste decennierna. Sedan 1969 har nämligen ett antal fossilfynd gjorts, av bl.a. Mary Leakey och Don Johanson‚[26] som har revolutionerat antropologernas syn på vår evolutionshistoria.

1974 hittades Lucy, ett osedvanligt välbevarat, omkring 3,5 miljoner år gammalt skellettfossil. Det hittades i Rift Valley i nordöstra Afrika[27] och antas ha tillhört en varelse i vårt tidiga stamträd. Den här lilla damen var tvåbent men hade en lika liten hjärna som en apa. Om man har rätt i antagandet att Lucy är en av våra anmödrar tyder detta på att människans förfäder var småhjärnade tvåbeningar flera miljoner år innan de började tillverka och använda redskap. Jägar/savannteorin utgick emellertid ifrån att människan började gå på två ben just därför att de jagande hanarna behövde fria händer för att hantera jaktredskapen med. Teorin förutsatte också att organiserandet av jakten krävde stor hjärna varför tvåbentheten och den stora hjärnan skulle ha utvecklats samtidigt och av samma orsak. Den tvåbenta, småhjärnade varelse som man nu stod med stämde alltså inte alls med jägar/savannteorin. Lucy förstörde därmed drömmen om den sjudundrande manlige jägaren eftersom en tvåbent småhjärnad obeväpnad apa knappast kunde tänkas ha klarat av att jaga och lägga ner större byten.

Ungefär samtidigt som Lucy upptäcktes utvecklade molekylärbiologer biokemiska analysmetoder att med hjälp av blodproteiner släktskapsbestämma arter som ansågs avgöra den tid som förflutit sedan besläktade arter skilts från varandra under evolutionens gång.

Molekylärbiologerna Sarich och Wilson hävdade nu att deras biokemiska analyser visade att det endast var omkring 5 miljoner år sedan människan skildes från sina närmaste släktingar, schimpanser och gorillor[28] (buden har varierat något sedan dess, ibland föreslås 7 – 8 miljoner år). Det var en chockerande kort tid med tanke på att man tidigare hade antagit att vi skildes från aporna för omkring 15 miljoner år sedan. Ovanpå detta hävdade Sarich och Wilson att deras analys visade att de genetiska skillnaderna mellan oss och de andra afrikanska stora aporna endast är c:a 3%. (Även här har budet senare varierat från 3% ner till mindre än 1%.)

Hur i all världen hade det då gått till när vi blev människor? Nu blev man tvungen att börja tänka om. Olika förslag kastades fram men omtänkandet gjordes så att man reviderade den gängse androcentriska, alltså manscentrerade, jägarteorin så litet som möjligt.

Owen Lovejoy föreslog 1981 att människan hade blivit tvåbent därför att hon bar föda långa sträckor. Och vem bar födan? Jo hanarna/förmännen förstås, som måste bära hem födan till väntande honor/förkvinnor och barn! Eftersom man inte kunde bära något utan fria händer hade hanarna/förmännen beslutat sig för att börja gå på två ben.

Lovejoy föreslog, liksom Desmond Morris drygt tio år tidigare, att människan var monogam och att hembärandet av föda till honorna kunde öka antalet avkommor, varför den biologiska selektionen hade gynnat hanar som var monogama. De män som bar hem mycket mat till sina honor fick alltså många barn och människan blev därmed alltmer tvåbent.

Fortfarande var mannen orsak till vår evolution från apa till människa. Fortfarande var det den västerländska kärnfamiljen som antogs naturlig och biologiskt betingad. Fortfarande hade evolutionen gjort kvinnan beroende av mannen för sin försörjning och fortfarande betalade kvinnan för sin försörjning med sex. Men orsaken till detta beroende hade höljts i dunkel. Varför skulle honorna plötsligt ha börjat stanna hemma och vänta på maten? Vi var ju tvåbenta långt innan vi blev storhjärnade så framfödande av storhjärnade långsamväxande och mycket vårdkrävande babies kunde knappast ha varit orsaken till kvinnornas påkomna oförmåga att själva samla föda åt sig och sina barn och behov av män som försörjde dem. De fortfor ju att föda småhjärnade babies ännu flera miljoner år efter att männen började gå på två ben för att bära hem maten till dem. Så varför stannade kvinnorna hemma och passade barnen, det gör ju inga aphonor och vad fick förmännen att börja slita för att försörja förkvinnorna och deras barn?

Återstod också problemet med vår stora hjärna. Vad kom det sig att vi utvecklade en sådan? Jo, säger några, den utvecklades för att effektivisera det sociala livet, som kunde organiseras bättre om man var mer intelligent och kunde tala med varandra.[29] Långt om länge började därmed kvinnorna få vara med på ett hörn även i evolutionshistorien och inte i vilket hörn som helst utan i det där hjärnan växte till. Kvinnor antogs nämligen prata med varandra, och mycket dessutom, för att barnen skulle lära sig prata.

Trots denna för feminismen positiva förändring i teoretiserandet om vårt ursprung är den här förklaringen inte heller speciellt sannolik eftersom "de andra aporna" inte har funnit att de har behövt effektivisera sin sociala organisation med hjälp av en större hjärna och talförmåga trots att även de har ett tämligen komplicerat socialt system. Om ett avancerat socialt system automatiskt leder till förstoring av hjärnan borde även andra sociala djur ha förstorat sina hjärnor avsevärt mycket mer än de gjort, och i synnerhet borde de stora aporna ha gjort det, i samma takt som vi människor dessutom. Då borde det fortfarande inte vara någon skillnad mellan oss och de stora afrikanska aporna.

Ja om man tänker efter borde varenda djurart ha nytta av att ha en lika stor hjärna som vi. Om det faktum att något är bra att ha räcker för att evolutionen ska se till att förse arterna med det, borde alla arter ha försetts med samma imponerande hjärnor som våra. Dessutom borde vi alla kunna flyga också, för det vore väl bra! Men så här förhåller det sig nu inte. Evolutionen förser inte arter med vad vi människor anser vara de bästa tänkbara egenskaperna. I bästa fall selekteras sådana egenskaper fram som gör det lättare för arter att överleva. Alltså är det rimligt att föreställa sig något annat selektionstryck för utvecklandet av en större hjärna än det faktum att det är bra med en sådan, nämligen ett selektionstryck som de andra aporna och de andra småhjärnade däggdjuren inte utsattes för och andra aparter har också levt på savannen.

Här kom istället krigen väl till pass. Idag tror således många forskare att det enbart var krigen mellan grupper av människor som ledde till utvecklandet av större hjärnor. Dessa strider, tänker de sig, måste ha gynnat de mer intelligenta männen, som måste ha vunnit striderna och därmed fått tillgång till mer föda för överlevnaden och till fler kvinnor att förmera sina överlägsna gener tillsammans med.

Med denna modernare savannteori är människan inte längre monogam av naturen. Istället föreställer man sig nu att haremssystemet är det naturliga systemet för oss, eftersom männen enligt den här versionen, skaffade sig många kvinnor genom sitt krigande. Dessa kvinnor kunde de sedan använda för att förmera sina intelligenta gener tillsammans med. Ju fler kvinnor de kunde röva till sig i krigen, ju fler gener fortplantade de.

Den här idén kunde förstås föras fram först sedan man började anse att kvinnor bidrog till försörjningen genom att samla ätliga bär och rötter, något man började anse under sjuttiotalet, (när kvinnor i allt högre grad kommit ut i förvärvslivet). Därmed behövde förmännen inte försörja alla kvinnor och barn som de höll sig med. Istället kunde de ägna sig åt krigandet och rövandet av kvinnor och åt sitt huvudintresse, genförmering. Richard Leakey föreslår således att våra anfäder sannolikt levde som babianer, i flockar med många honor och få hanar.

Numer är det alltså inte ens det i vår kultur allmänt accepterade normsystemet, tvåsamheten och kärnfamiljen, som är ledstjärnan när man konstruerar upp bilden av vår evolutionshistoria utan vad som förefaller vara en manlig önskedröm. Männen stred om kvinnorna och våra anmödrar antas ha varit nöjda och belåtna med de män som vunnit striderna om dem. De lät sig stjälas och bytas som vilka själlösa föremål som helst!

Detta är en tillbakagång vad gäller synen på kvinnans betydelse för evolutionen och på hennes plats i det biologiska systemet. Med monogamin var hon i alla fall jämställd med mannen såtillvida som att hon, liksom han, hade en enda och en egen partner. Med haremstanken reduceras hon till ett rent objekt för mannens genförmering, vilket ligger helt i linje med sociobiologins antaganden, som vi senare ska se.

Det föreligger emellertid fler förslag på det här området just nu. Somliga menar att om en man inte kan ha många kvinnor på en gång så kan han ju i alla fall byta ut dem vartefter han ledsnar på dem och därför föreställer de sig att vi är seriemonogama av naturen,[30] eller vad man ska kalla det system där vi hänger ihop med en partner en tid, sedan med en annan en tid, och så vidare.

Hur försörjde sig förfäderna på sina två ben då? Om de såg ut som Lucy var de inte smartare än de stora aporna och kunde alltså inte tänkas ha planerat och organiserat några mer lyckosamma jaktraider. Jo först föreslog man att anfäderna blev vanliga samlare som åt grönsaker och frukter. Senare började man föreställa sig att de var asätare som följde de jagande rovdjuren i spåren och åt rester efter deras jakt, en neslig syssla kan man tycka och en verksamhet som innebar en rejäl degradering av männen i evolutionshistorien. Men eftersom krigandets betydelse för vår evolution, och för utvecklandet av intelligensen, kvarstår, håller männen fortfarande positionen som skapelsens krona och som den mänskliga evolutionens banérförare.

Richard Leakey anser att Lovejoys idé om att männen bar hem maten, och blev tvåbenta av det skälet, har fördelen att vara mer ensidigt biologisk än den gamla jägarteorin, vilket är svårt att hålla med honom om. Men trots detta, menar han, har teorin inte lika många anhängare idag som då den först lades fram i Science år 1981. Lovejoy hade nämligen utgått ifrån att tvåbentheten egentligen var en nackdel och att den därför måste ha utvecklats för att den gav arten någon annan fördel som var större än nackdelen. Lovejoy antog då att mer föda till kvinnorna ledde till högre fertilitet och fler överlevande avkommor och därmed till en effektivare fortplantning. Men, säger Leakey, nu menade andra forskare att man tidigare hade jämfört människans sätt att röra sig med hund– och kattdjur och inte med de andra människoaporna. I jämförelse med hunddjur och kattdjur är den tvåbenta människan dålig på att springa fort men i jämförelse med schimpanser och gorillor på alla fyra är hon snabb och energisnål på sina två ben. Somliga forskare tror därför att människan började gå på två ben för att det helt enkelt var energibesparande. De fria användbara armarna var då bara en icke avsedd men användbar bieffekt av denna energibesparing.[31]

Nu skiftar emellertid uppgifterna om hur snabb människan är på två ben i förhållande till schimpansen på sina fyra. Ett TV– program om schimpanser informerade oss om att schimpanserna kommer upp i en hastighet av 35 km/tim på sina fyra ben vilket skulle vara ungefär samma hastighet som en mänsklig tvåbent löpare kan komma upp i.[32] Saken förefaller således inte avgjord ännu. Det spelar kanske ingen roll för hastigheten säger ändå ingenting om energiåtgången.

Energibesparingshypotesen är dock mer ensidigt biologisk och mindre manscentrerad än de flesta andra förslag som har presenterats eftersom även kvinnor måste ha haft nytta av att spara på energi. Men den här hypotesen förefaller inte heller sannolik eftersom den utgår från att evolutionen först har bestämt ett mål, nämligen att nu måste en del av aporna bli mer energisnåla, och sedan börjat omforma denna del av aporna, för att uppfylla detta mål.[33] Mellanformen, den då anfäderna varken var utpräglade tvåbeningar eller fyrbeningar, är fortfarande problematisk. Det måste ju till något som gjorde varje steg av mellanformerna fördelaktigt i förhållande till det tidigare steget. Det är svårt att tänka sig att det skulle ha varit energibesparande att under någon miljon år vara varken fyrbent eller tvåbent på savannen. Man kan också fråga sig varför de andra marklevande stora aporna inte har upptäckt att det är bra att spara på energin och börjat förflytta sig på två ben? De borde ju ha haft samma nytta av att spara energi som våra anfäder.

Så småningom kom man på att det inte fanns någon savann vid den tiden och på den plats, Afarområdet i Etiopien, där Lucy hittades och där människan därför antas ha utvecklats.[34] Alltså var människans förfader inte ens en savannvarelse längre. Istället, antar man, måste anfäderna ha levt i en varierad terräng med träd och buskar och öppna områden och dessutom i en starkt kuperad terräng utmed Rift Valley, som omges av branta skogsklädda stup ner mot dalens flata botten. Så nu har vi en savannhypotes utan savann skulle man kunna säga.

Man har också funnit fossil av andra apmänniskoliknande varelser som är större än Lucy och av varelser som man antar samtidigt var både tvåbeningar och trädklättrare då deras armar, av fossila armben att döma, bör ha varit ytterst starka och välmusklade. Alldeles nyligen har man dessutom funnit ett ännu äldre fossil än Lucy, som tycks ställa de teorier om vårt ursprung på ända som Lucy gav upphov till och som återigen förlägger den första människan längre tillbaka i tiden.

Området är således långtifrån färdigutforskat och inga gamla invanda åsikter stämmer längre. Just nu befinner vi oss i en tid då olika förslag om hur apan blev människa kastas fram slag i slag. Ibland motsäger förslagen varandra och ibland motsäger de evolutionsteorin. De försök till förklaringar som gjorts, vid sidan av vattenhypotesen som fortfarande inte tas på allvar av så många, har inte varit övertygande.

Det senaste förslaget jag hört, säger att musikalitet var det typiskt mänskliga. Det berättar om hur denna typiskt mänskliga egenskap hade utvecklats och gett oss den större hjärnan: Eftersom schimpanshanar som finner träd med ätbara frukter för oväsen, lockar de till sig honor som vill ha med av godiset. Hanar som kan föra rytmiskt oväsen hörs längst och kommer därför att få flest honor till sina träd. Därmed får de fler honor att para och fler avkommor och eftersom allt bättre rytmik kräver en större hjärna ledde hanarnas rytmiska locktoner till tillväxt av deras hjärnor.[35] Ännu en gång föreslås hanar genom sin verksamhet vara orsak till det som anses vara typiskt mänskligt och som vi är så stolta över, vår imponerande hjärna och den imponerande intelligensen!

Vi kan konstatera att varken savannteoretikerna eller vattenteoretikerna har kunskaper om hela den utvecklingskedja som måste föreligga om vi har utvecklats från mera apliknande anfäder. De saknar alla det man förr brukade kalla för den felande länken‚ som förvisso inte är en enda länk‚ utan många länkar. Fichtelius föredrog därför att tala om det fossila gapet som han bedömde omfattar perioden från för 8-10 miljoner år sedan till för omkring 3‚5 miljoner år sedan.[36]

Eftersom vi saknar fossil av mer kvalificerat slag från just den här perioden förefaller det rimligt att anta att det var just då något hände som gjorde att en gren av de stora apornas förfäder avskildes och utvecklades till människor.

Vattenteoretikerna vill gärna se det här gapet som ett av tecknen på att vattenteorin har fog för sig. Savannteoretikerna ser överhuvudtaget inte problemet med detta gap. De vet ju hur det var. För dem gäller det bara att få alla nyare data och upptäckter att passa in i den redan erkända och allmänt accepterade teorin.

Vattenteoretikerna å andra sidan, brottas med ett svårlöst problem. Om vi under en period levde mer i vatten än på land, och kanske i områden som fortfarande är vattentäckta, måste det vara svårare att finna fossil från den kritiska perioden. Då kanske vi aldrig kommer att kunna kartlägga alla steg som ledde från apan till den fullt utvecklade människan. Men för att kontrollera hypotesen, ge den en chans, gäller det att börja leta efter lämningar där de skulle kunna finnas om vattenteorin är den riktiga, nämligen i områden som för mellan sju och tre miljoner år sedan var isolerade från resten av Afrika av vatten. Där söker emellertid ingen som inte tror att vattenteorin kan ha fog för sig eftersom de flesta forskare försöker bevisa det de vill bevisa, idag såväl som under 1800-talet.

Alla hypoteser om utvecklingen av de specifikt mänskliga egenskaperna antas förklara dessa egenskaper som resultat av selektionen. Jägarteoretikerna tänker sig att savannlivet tvingade fram förändringarna hos våra tidigare trädlevande apförfäder. De anser, som redan sagts ett antal gånger, att det i huvudsak var krig och våld mellan förmänniskorna som selekterade fram våra mest utmärkande mänskliga egenskaper medan Hardy/Morgan föreslår vattnet som selektionsfaktor.

Vattnet var ett medium som ställde absoluta anpassningskrav. I vattnet var det inte bara en fördel att kunna röra sig säkert på två ben, utan en nödvändighet. De individer som inte förmådde att hålla sig upprätta i vattnet, som inte kunde kontrollera sin andning och som i övrigt klarade vattenlivet dåligt‚ dukade under tämligen snabbt. Kvar blev endast de som klarade den nya omgivningens annorlunda krav. Här gavs ingen pardon. Det gällde att klara sig eller dö och försvinna med den uppsättning gener man hade och ju snabbare utslagning en faktor ger, ju snabbare förändras en art, om den inte dör ut. Det inser alla som sysslat med husdjursavel eller uppfödning av hundar exempelvis.

Det finns även andra skäl till att forskare vägrat ta till sig vattenteorin. Våra närmaste släktingar, de afrikanska svanslösa aporna är rädda för vatten eftersom de inte kan simma.[37] Det är därför de kan hållas instängda med hjälp av vattenfyllda vallgravar. Schimpanser som faller i djupt vatten drunknar om de inte räddas, enligt Jane Goodall.[38] Det faktum att många människor inte kan simma talar därmed emot vattenhypotesen anser antagligen många av kritikerna av vattenteorin. De menar förmodligen att detta är ett gott skäl att inte fundera vidare på vattenteorin.

Än konstigare blir förstås vattenteorin för den som själv råkar vara rädd för vatten, och som därför inte har lärt sig simma, vilket gäller många människor utanför Sverige, där simkunnigheten varit betydligt sämre än i Sverige de senaste hundra åren. Den som både är rädd för vatten och som inte kan simma, och som tror att det mesta av våra egenskaper och färdigheter entydigt bestäms av våra gener, är naturligtvis fullständigt övertygad om att allt som är medfött måste manifestera sig i våra beteenden under alla omständigheter. Eftersom alla människor inte kan simma kan vår art i så fall inte ha haft en period i vattnet under vår evolutionshistoria, resonerar de förmodligen.

Om man istället tror att vi föds med vagare predispositioner att under vissa omständigheter utveckla vissa beteenden eller egenskaper, och om man tror på vattenteorin, då antar man istället att alla människor skulle kunna simma om de fick en chans att lära sig det under en kritisk period i barndomen. Så är fallet med många andra mänskliga egenskaper, som med talet exempelvis.

Att kunna tala brukar vi betrakta som en typisk mänsklig egenskap och vi anses ha talförmågan medfödd. Om man kunde experimentera med människor skulle man med stor sannolikhet finna att ett barn som ingen talar med under dess första 12-14 levnadsår inte kommer att lära sig ett språk automatiskt, kanske inte alls. Att tala, och att tala ett visst språk, lär sig barnen nämligen genom interaktion med andra talande människor. Vi har alltså inte talet medfött utan vi föds med en förmåga att lära oss tala ett språk automatiskt under en viss period av våra liv, förutsatt att vissa specifika förutsättningar uppfylls: Det måste finnas någon, eller några i omgivningen att lära sig språket från.

Vi vet med säkerhet att vi inte har något speciellt språk medfött utan lär oss det språk som talas omkring oss då vi är små. Någonstans i 12-14 års ålder förlorar de flesta av oss förmågan att lära oss nya språk med samma lyssna- och- härma- metod som barn använder då de lär sig sitt modersmål. På samma sätt är det troligen med simmandet. Under en viss sensitiv period i barndomen har vi lätt att utveckla den här förmågan. Vi kan göra det senare också men har svårare för att lära oss simma när vi blir äldre och har vi hunnit skaffa oss en rädsla för vatten först kanske vi aldrig kan lära oss det. Ett litet barn som vänjs vid vatten från början lär sig däremot simma helt automatiskt. Det vet alla de som har sysslat med babysim.

Men teorins allvarligaste brist är nog inte bristande simkunnighet hos många människor utan att den är förnedrande icke-androcentrisk, generande icke-etnocentrisk och pinsamt icke-liberal. Vattenteorin hänvisar till yttre fullkomligt oheroiska selektionsfaktorer, inte till inomartsliga sådana, som manlig aggression, krig och egoistiskt roffande av begränsade resurser, just de faktorer som är så utmärkta när det gäller att legitimera det nyliberala samhälle man administrerar fram åt oss idag. Vattenteorin hänvisar till vatten och vilket samhällssystem kan det användas för att legitimera? Detta räcker säkert för att förklara varför teorin aldrig diskuterats seriöst i vidare kretsar.

Ändå har vattenteorin så mycket som talar för sig: Människan är alltså en god simmare och små barn lär sig simma automatiskt om de får vistas vid och i vatten från tidig ålder. Som nyfödda kan de simma under vatten eftersom de har en mekanism som stänger luftvägarna så att inget vatten kommer ner i lungorna.[39] Människan är också en förhållandevis god dykare. Enligt Elaine Morgan ska människan kunna dyka djupare än både utter, bäver, vissa tumlare och delfinarter. Nyare forskning har visat att människan, med träning, kan dyka mycket djupare än man tidigare har trott. Liksom valarna, sänker människor hjärtverksamheten och minskar syreförbrukningen när hon dyker.[40] Det vore underligt om vi utvecklade dessa förmågor under ett liv på savannen, eller i skogen, i synnerhet som ingen av de andra afrikanska stora aporna tycks ha lärt sig den konsten där.[41] Det tyder på att människan har en annan evolutionshistoria än de andra svanslösa aporna.

De som envisas med att anta att varje beteende, varje färdighet måste ha varit till fördel under vår evolution, som de flesta evolutionister påstår måste ha varit fallet, borde ha allvarliga problem med de mänskliga färdigheter som knappast kan ha varit till någon fördel ute på savannen. Sak samma om det skulle förhålla sig så att de andra aporna har samma färdigheter fast vi inte noterat det. Då falsifieras definitivt tesen att varje egenskap måste ha varit till fördel under arternas evolution, alltså en grundläggande tes inom dagens darwinism.[42]

Här har dessutom forskare, och andra som varit intresserade av ämnet, ägnat nära hundrafemtio år åt att försöka förstå och förklara hur vår hjärna utvecklades men man har inte varit lika ivrig att lösa frågan om varför delfiner och valar också har stora hjärnor. Det är nämligen minst lika underligt att de har stora hjärnor som att vi har sådana. Sannolikt ser man inte saken på det sättet därför att de här djuren inte använder sina hjärnor på samma sätt som vi. De har inte konstruerat avancerad teknik och de antas inte ha samma komplicerade sociala organisation som vi människor har. Därför betraktar vi inte deras hjärnor som något märkligt, trots att dessa liknar våra hjärnor i många avseenden, om än inte totalt. De andra storhjärnade djuren, tycks man anse, är bara utrustade med en extra stor klump i ena änden av nervsystemet av en ointressant slump. Vi däremot anses vara utrustade med fantastiska hjärnor. Ändå är det kanske så att valar och delfiner hade kunnat utveckla samma imponerande teknologi och samma komplicerade samhällen som vi har utvecklat om de från början haft den andra viktiga förutsättningen, nämligen griphanden. Men valar och delfiner var fyrfota däggdjur utan händer när de begav sig ut i havet igen under sin evolution och när deras hjärnor växte till, medan våra förfäder var apor med redan välutvecklade händer, gripverktyg, och en viss förmåga att ta sig fram på två ben kortare sträckor. Det är kanske bara den unika kombinationen av händer och stor hjärna som är förklaringen till skillnaden mellan oss å ena sidan och valar och delfiner å den andra vad gäller förmågan att utveckla teknologi och teknik. Valar och delfiner är kanske, precis som våra mänskliga förfäder, utrustade med hjärnor som har en enorm potential men på grund av att de inte kan manipulera sin omvärld lika effektivt som våra förfäder kunde göra med hjälp av sina händer, kan de aldrig använda denna potential fullt ut. Därför har de heller aldrig kunnat utveckla den teknologi och de kulturer som vi har kunnat utveckla med likartade, men något mindre hjärnor.

Det tog mycket lång tid för mänskligheten att komma underfund med hur användbar den stora hjärnan är. Vår art har haft samma hjärna i minst 50 000 - 150 000 år, (kanske någon eller några miljoner år). Därmed tog det minst 40 - 45 000 år, troligen ännu längre tid, för dessa hjärnor att utveckla ett skriftspråk och att bygga mer komplicerade bostäder exempelvis. Under en mycket lång tid utnyttjades våra stora hjärnor således inte till mer än en bråkdel av vad de kunde utnyttjas till. Under kanske hundratusen år klarade inte våra förfäder av att använda sina hjärnor som vi använder dem idag, till att konstruera kärnkraftverk och datorer, till att skicka upp sateliter och till att bygga skyskrapor. Ännu har vi dessutom inte sett var gränsen för vår hjärnkapacitet går. Vi har alltså fortfarande ingen aning om vad ytterligare våra hjärnor kan åstadkomma i framtiden. Detta innebär oomtvistligt att evolutionen kan åstadkomma sekundäregenskaper, förmågor som inte har med den direkta överlevnaden att göra, något som många evolutionister förnekat. Vi kan nämligen inte ha utvecklat våra hjärnor för att göra precis det vi idag använder dem till.

Men hur kan det komma sig att man hittar fossil i så många olika delar av Afrika som alla, av allt att döma, måste ha med vår arts utveckling att göra om det nu var en isolerad grupp på en ö någonstans som blev våra förfäder? Svaret är att vi i så fall får anta att grupper av förmänniskor började sprida sig över större områden när deras geografiska isolering bröts men att endast de som stannade kvar i vattenmiljön en längre tid så småningom utvecklades till fullgångna människor, alltså till vad vi är idag. Migrerande grupper kan då ha dött ut av olika orsaker, exempelvis därför att de under övergångstiden var alltför handikappade av sin "mellanfysiologi", av att varken vara utpräglade trädklättrare, tvåbeningar eller fyrbeningar och av att de inte hade hunnit få en tillräckligt stor hjärna.

Det är inte orimligt att tänka sig att först den färdigutvecklade människan‚ med den stora och mycket användbara hjärnan och med den färdigutvecklade och effektiva tvåbentheten, hade förutsättningar att klara av att kolonisera hela jorden och att anpassa sig till alla tänkbara miljöer och levnadsvillkor. Detta skulle kunna förklara att den moderna människan tycks ha dykt upp från ingenstans för omkring 150-50 000 år sedan.

Det var naturligtvis inte någon tillfällighet att det var en marinbiolog som först lade fram teorin om att vi utvecklades i vatten. Man finner likheter där man söker dem och man ser likheter mellan faktorer som man har kunskap om. Marinbiologen Hardy lade helt enkelt märke till de egenskaper vi delar med många andra vattenlevande däggdjur därför att han hade en gedigen kännedom om vattenlevande djur.

De som tror på vattenteorin ser vår arts underhudsfettlager‚ vår bradykardi, förmågan att utsöndra salt via tårar, vår nedåtriktade näsa, vår förmåga att simma och dyka och förklarar dessa egenskaper med likheter med vattenlevande djur. För den som inte vet att människor‚ till skillnad från apor‚ har ett lager underhudsfett,[43] är det förstås inte naturligt att se likheten i detta avseende mellan oss och de havs- eller vattenlevande däggdjuren, som har sådant underhudsfett. Savannteoretikerna noterar inte dessa egenskaper. De ser enbart sådant som de anser att vi har gemensamt med de savannlevande aporna – och får problem med det vi inte delar med dessa.

Vad vi nu än tror vara viktigt och riktigt så torde det finnas en av våra föreställningar helt oberoende verklighet, den där våra förfäder faktiskt förvandlades till människor. Problemet är att vi inte känner denna evolutionshistoria utan att vi bara spekulerar om den, och gör det utifrån vad vi vet och kan idag om dagens människor, eller utifrån vad vi tror oss veta idag och då kommer forskare fram till olika slutsatser, dels för att de har olika kunskaper, dels för att de vill tro på olika evolutionshistorier..

Darwins evolutionsteori, den moderna tolkningen av den, kan inte betvivlas vad gäller det allmänna innehållet. Arterna har säkerligen utvecklats, frågan varför varje art ser ut exakt som den gör och inte på något annat sätt besvaras emellertid inte av Darwins evolutionsteori. Hur det gick till i varje speciellt fall vet vi ytterst lite om och här används evolutionsteorin ofta slarvigt och för att bevisa lite vad som helst.

Att Darwins evolutionsteori inte kan säga oss vilken av flera tänkbara utvecklingshistorier som är den rätta för vår del och att den kan fås att stämma med flera olika politiska ideologier eller utopier, visar att den inte är speciellt bra när det gäller att tala om för oss exakt varför vi blev som vi blev, eller hurdana vi nu är "av naturen". Teorin är därmed en ännu sämre guide när det gäller att bestämma hur våra samhällen bör organiseras för att passa denna natur, något många åter bringas att tro att den kan.

Även om evolutionsteorin inte säger oss exakt hur det måste ha gått till i varje enskilt fall så förbjuder den somligt. Den säger till exempel att en egenskap inte kan utvecklas om den är till nackdel för arten. Men även det som teorin faktiskt säger, alltså det den förbjuder, kan lätt förbises och förbises inte sällan. Det beror dels på att teorin är vag, att den tillåter väldigt mycket, dels på att forskare ofta missleds av sina invanda föreställningar eller förutfattade åsikter i sitt sökande efter svaret på frågan om hur våra anfäder blev människor.

Värre är att somligt som forskare tror om vårt ursprung, och om vår evolutionshistoria, inte stämmer med evolutionsteorin. Framför allt glömmer forskare då och då att leta efter det selektionstryck som måste ha gjort varje litet steg i vår utveckling fördelaktigt i relation till den omgivande miljön och de livsvillkor som denna gav. Trots att biologer vet att man inte får ange en framtida funktion (alltså hur en organism fungerar idag) som orsak till evolutionen, kastar forskare gång på gång fram hypoteser som förutsätter att evolutionen arbetar målinriktat, först bestämmer målet sedan börjar forma arten. Teorin om att det är mer energibesparande att gå på två ben än på fyra, som aporna gör, är ett exempel på ett sådant förbiseende.

Om det verkligen vore så att energibesparingen var orsak till att våra förfäder började gå på två ben då skulle aporna inte omedelbart gå ner på alla fyra så fort de vill förflytta sig snabbt och effektivt, men det gör de. Det gör de därför att deras kroppskonstitution gör det effektivare för dem att springa på alla fyra. Om det verkligen är mer energibesparande att gå på två ben, (som vi men inte aporna gör,) då är detta en effekt som varit mer av en lyckträff när vi väl hade utvecklat tvåbentheten fullt ut, än orsak till tvåbentheten. Skälet för våra förfäder att börja gå på två ben måste alltså ha varit ett annat än att tvåbenthet var energibesparande. Vi måste helt enkelt ha tvingats upp på två ben av något yttre selektionstryck. När våra förfäder, efter någon miljon år eller så, hade förändrat kroppen så att de var fullt utvecklade tvåbeningar, då först kunde de förflytta sig smidigt, effektivt och möjligen mer energisnålt, om nu detta är fallet, på två ben på land.

I vattnet blir apan just alltmer anpassad ju bättre den blir på att gå på två ben, även om mellanstadiet är sämre på land, något som gör vattenteorin ännu mer sannolik. Här blir varje litet steg mot tvåbent, hur litet det än är, en fördel, och här kan apan steg för steg bli allt bättre anpassad till det nya medium det börjat leva alltmer i. Den situationen föreligger inte på land. Där blir mellanstadierna klart handikappande istället för fördelaktigare än det tidigare steget i utvecklingen.

Allt detta, och mycket annat som jag inte tar upp här, bidrar till att göra vattenteorin så mycket troligare än vilken annan teori som helst om hur vi reste oss och började gå på två ben på land

Varför talar jag så mycket om vattenteorin? Det spelar väl inte så stor roll egentligen om vi utvecklades på land eller i vatten? Jo det spelar en viktig roll, framför allt om man föreställer sig att man kan förstå dagens moderna människa bättre om man vet hur hon utvecklades till människa. Har man en felaktig föreställning om vår evolutionshistoria så kommer man förstås inte att förstå oss bättre på det sättet, snarare sämre.

Under 1800-talet förde man livliga diskussioner om huruvida de så kallade "vildarna" hade stannat i sin biologiska utveckling, om de hade gått en evolutionär kräftgång eller om de i själva verket tillhörde en annan art.[44] De flesta bildade människor tillbakavisade den senare föreställningen och tänkte sig istället att "vildarna" bara hade stannat i utvecklingen, eller att de ha regreerat, till skillnad från oss européer. Därför studerade man under många år "vildar" eller "primitiva samhällen" och trodde att man genom dessa studier skulle få en mer ingående kunskap om mänsklighetens tidiga evolutionshistoria. Den rasistiska grunden för dessa studier framgår tydligt. Som vanligt blandade man ihop den biologiska utvecklingen med den kulturella.

Den här typen av studier blev inopportuna under antibiologismens och antirasismens sextio– och sjuttiotal. Under åtminstone ett par årtionden slapp vi således rasistiska eller kryptorasistiska jämförelser och diskussioner men 1996 hade läget förändrats. Då kunde redan nämnde professor emeritus Staffan Ulfstrand, förhoppningsvis aningslöst, uttrycka sig så här:

Huvuddelen av våra beteendemässiga och andra adaptioner har alltså utvecklats på savannen. Vi liknar savannens schimpans, inte regnskogens orangutang. (s. 116)

Savannfolken lever för det mesta i stammar eller klaner omfattande från några dussin till några hundratal individer (s.117)....

Kvinnorna tillbringar stor del av sin tid nära lägerplatsen och har närmare kontakt med barnen än männen, som å sin sida svarar för huvuddelen av jakten efter animalisk föda och därför har större aktionsradie. (s. 117)

Medan ett mer eller mindre fientligt sinnelag gentemot andra grupper kännetecknar de flesta av dessa "preteknologiska" folk... (s. 118,)

Efter att sålunda ha berättat om hur han anser att savannfolken lever förklarar Staffan Ulfstrand för oss att:

Olika varelser levande i samma miljö tenderar att utveckla likartade adaptioner (konvergent evolution). Det är alltså inte förvånande att det finns åtskilliga likheter mellan de beteenden och sociala strukturer som förekommer hos savannlevande folk respektive savannlevande schimpanser. (sid. 119)

Hos såväl de savannfolk, som kunnat studeras innan deras traditionella levnadssätt luckrats upp av den nya tidens påverkan, som hos flocklevande primater (alltså apor: min anmärkning) på savannen kan ofta parningssystem beskrivas som polygynandriskt,[45] dvs påminnande om järnsparvens. (Ulfstrand S, 1996, sid 134)

Även om Ulfstrand, som naturligtvis inte är rasist och som anser att vi alla är modifierade apor, inte anser att han förolämpar någon genom att likna honom eller henne vid schimpanser, så väcker hans jämförelser ovan ändå obehagliga associationer hos alla oss som är insatta i biologismens och rasismens historia och som tar avstånd från den biologiskt grundade rasismen. Sådana här påstående är mums för de verkliga rasisterna, som i utsagor av den här typen, från professorer i biologi eller zoologi, finner belägg för sina åsikter att afrikaner i själva verket är mer lika schimpanser än vi mer civiliserade européer och att afrikaner därmed är en lägre stående människoras.

1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiska biologister tänkte sig att oförmågan hos "primitiva folk" att utvecklas, var inskriven i dessa folks arvsanlag, vilket gjorde dem just underutvecklade och underlägsna europeiska vita män och skulle göra att de förblev underutvecklade. De då förhållandevis sällsynta antirasisterna var mer optimistiska och föreslog att med rätt utbildning skulle även afrikaner och andra "primitiva folk", liksom europeiska kvinnor, kunna lyftas kulturellt, åtminstone något.

I båda fallen rörde man hejdlöst ihop biologiska och kulturella orsaker vilket var förståeligt då, eftersom man inte kände till mekanismerna för biologisk nedärvning. Idag då man vet mer, även om man långtifrån vet allt, och dessutom borde ha god kännedom om biologismens avskräckande historia, borde man vara mer försiktig med att dra slutsatser av det slaget som Staffan Ulfstrand gör i citaten ovan, och man borde vara mer försiktig med hur man uttrycker sig, i synnerhet som man bara spekulerar och inte har några starkare belägg för sina påståenden.

Alltsedan den biologiskt legitimerade rasismen stod på sin höjdpunkt, har man alltså försökt inbilla oss att människans hjärna är ett resultat av vad förmännen gjorde, av en inomartslig konkurrens och utslagning, inte av yttre selektionstryck. Därmed legitimerade man med sin evolutionshistoria inte bara kvinnoförtrycket utan också slaveri och förtryck av vad man ansåg vara primitiva människor i andra världsdelar. Man applicerade, då som nu, sin tids levnadsmönster på evolutionshistorien, i den savannteori som fortfarande dominerar tänkandet på området.

Om vattenteorin är korrekt befinner sig istället alla människor i världen tidsmässigt lika långt från det stadium då apan blev människa varför man inte kan gå till s.k. "primitivare människor" eller till, vad som, med ett bara ytligt sett aptitligare begrepp, numer kallas för "preteknologiska kulturer" för att förstå hur vi blev människor en gång, eller hur vi utvecklade vissa mänskliga beteenden eller egenskaper.

Vattenteorin tillhandahåller alltså en förklaring till hur människan utvecklades som är mer biologisk än någon av landteorierna, ja i det närmaste rent biologisk. Den förutsätter att alla människor och därmed båda könen, utsattes för identiskt lika yttre selektionstryck.[46] Teorin saknar därmed i sin nuvarande utformning varje spår av androcentrism och etnocentrism.

Förespråkarna för jägar/savannteorin anser att det faktum att män är genomsnittligt större och kraftigare än kvinnor utgör bevis för att männen har fungerat som försvarare (och därmed också som krigare). Vad som är en stor könsskillnad kan det dock råda delade meningar om.

Paleontologen Björn Kurtén menade i sin bok Inte från aporna (1971) att storleksskillnaden mellan könen är liten hos oss människor jämfört med samma skillnad mellan könen hos övriga primater. Hos de stora aporna är hanarna en halv gång till nästan dubbelt så stora som honorna men även jämfört med många andra däggdjur är skillnaderna i storlek mellan könen tämligen liten i vår art. Den är mer i paritet med de däggdjursarter där hanar inte har någon utpräglad försvarsfunktion. Även om det statistiskt sett är vanligare att män är lite större än kvinnor så finns det många kvinnor som är längre än många män.

Vi vet också att längd inte är något som rätt och slätt ärvs ner genetiskt. Istället ärver vi en ram inom vilken vi kan utvecklas. Med god näringstillgång och om vi inte arbetar hårt under uppväxttiden kan vi bli avsevärt mycket längre än med dålig tillgång till näring och hårt slit under uppväxten. Samma sak gäller för muskelstyrka, som i hög grad bestäms av levnadsförhållandena.

Allt detta‚ menade Kurtén‚ tyder på att den biologiska könsspecialiseringen inte var‚ och inte är lika långt driven bland oss människor som bland våra närmaste släktingar. Hanarna hos oss har därmed kanske inte varit lika viktiga som försvarare under vår evolutionshistoria som de är bland några av de andra stora aporna. Dagens sociobiologer däremot, har en helt annan föreställning om det.

Kurténs idé i det här avseendet stämmer ganska väl med vattenteorin men själva idén om att krig och försvar är orsak till storleksskillnader mellan könen har kanske inte så gott fog för sig som många forskare antar.

Honor hos husdjur som får vänta med att föda sin första unge, eller första kull, blir ofta litet större än de honor som blir dräktiga och får ungar så snart de kan efter könsmognaden. Det verkar alltså som om hondjur som blir tidigt dräktiga skickar näringen vidare till fostren istället för att använda den för den egna tillväxten ännu en tid. Eftersom hondjuren ofta blir dräktiga så fort de kan bli det i naturen, blir de troligen mindre som vuxna än de har medfödd predisposition att bli om de inte får avkomma redan vid första möjligheten. Att de får avkomma så snart de kan och därmed normalt inte blir så stora kan emellertid tänkas vara till nytta för dem då de därmed får en mindre energikrävande kroppshydda att försörja. Det kan tänkas vara bra då de också måste försörja växande foster och diande ungar. Under kristider med födobrist kan en liten kropp vara en fördel. Energikostnader, eller energitillgång kan alltså vara den enkla förklaringen till att honor är mindre än hanar i vissa arter. (Dock finns det arter där honorna är större än hanarna, som bland rovfåglarna, bland många insekter och bland hyenorna, även om detta är mycket sällsynt bland däggdjursarterna.)

I Västvärlden ser vi numer alltfler allt längre flickor och det är inte längre ovanligt med kvinnor som är längre än många, eller till och med de flesta män. Detta kan bero på att vi först nu börjat ge flickor samma goda näring under uppväxten som pojkar, liksom att kvinnor skjuter upp barnafödandet längre idag än för bara någon generation sedan. Det är annars välkänt att flickor överallt i världen ofta får sämre och mindre näringsrik kost när de växer upp därför att de inte värderas lika högt som sönerna och att kvinnor ofta får barn när de är mycket unga i många andra kulturer.

Men myten om de enorma könsskillnaderna sprids effektivt idag. Filmen om Skönheten och odjuret är ett bra exempel på hur man indoktrinerar redan de små barnen i en falsk föreställning om könsskillnaderna. Under denna föreställning ligger idén om stora starka och försvarande män som håller många kvinnor och strider med andra män för ensamrätten att få ha sex med dessa kvinnor, och föreställningen om små hjälplösa kvinnor som inte har något annat val än att underordna sig de manliga giganterna.

Hanarna/männen hade alltså lett evolutionen enligt det traditionella synsättet. Honor/kvinnor hade däremot inget eller väldigt lite med vår evolution att göra. Men det fanns och finns ett undantag där evolutionen inte anses bara ha berott på hanlig aggression eller hanliga aktiviteter.

När man redan under Darwins tid hittade egenskaper hos vissa arters hanar, som man ansåg vara klart ofördelaktiga för hanarnas möjlighet att överleva, skylldes dessa egenskaper inte överraskande på honkönet.

Påfågelhanens långa stjärtfjädrar ansågs vara en sådan ofördelaktig egenskap. Dessa måste ju vara till nackdel för hanarna resonerade man, eftersom de gjorde hanarna både lättare att upptäcka och mindre rörliga och därmed gjorde dem till lättare byten för rovdjur. Utveckling av negativa egenskaper fick nu inte förekomma enligt Darwins evolutionsteori, som sade att arterna bara utvecklade egenskaper som var fördelaktiga för dem och gav dem bättre möjligheter att klara sig. Här, menade Darwins kritiker, hade man alltså en art som inte stämde med evolutionsteorin?

Kritiken tvingade Darwin att tänka till för att hitta en förklaring som räddade evolutionsteorin, och han trodde sig ha funnit en sådan: Sådana här maladaptiva egenskaper berodde förstås på honorna. De hade inte bättre vett än att de valde de hanar som var begåvade med de längsta och vackraste stjärtfjädrarna och därmed fick bara hanar med långa praktfulla sådana fortplanta sig. Ju längre stjärtfjädrarna var, desto flera avkommor, varvid hanarnas stjärtfjädrar blev allt längre under evolutionens gång, tills de slutligen hade blivit rent maladaptiva, alltså negativa för hanarna.

Det "sexuella urvalet", som Darwin kallade honornas val av parningspartners, kunde alltså omintetgöra den naturliga selektionens urval för allt bättre anpassning.[47] Negativa egenskaper beror alltså på hondjurens tendens att välja det sköna före det funktionella. Så illa kan det gå när honor/kvinnor får bestämma! Arternas positiva egenskaper, som större hjärnor exempelvis, är däremot hanarna upphov till, via den välsignelsebringande hanliga aggressionen och konkurrensen.

Darwin sade inte rent ut att honor stod för utvecklandet av dåliga egenskaper medan hanar stod för utvecklandet av goda sådana, men det är konsekvensen av hans teori om den sexuella selektionen. Idén till denna typ av selektion tycks han huvudsakligen ha fått från sina förtjusta beundrare inom samhällsvetenskaperna.[48]

Även idag talar zoologer gärna om den sexuella selektionen, och hänvisar till påfågelhanens långa stjärtfjädrar för att visa vilket elände denna form av selektion kan åstadkomma.

Nu förärades jag en påfågelshane för ett par år sedan. För att få denna exklusiva fågel var jag tvungen att fånga den och den ville inte låta sig fångas. Mina tappra och under en god stund misslyckade försök att få tag i den, och den befann sig ändå i en inhägnad som bara var 4 x 3 x 3 meter, fick mig att fundera över om fågelns långa stjärtfjädrar verkligen är så opraktiska. Det visade sig nämligen att man frestades att grabba tag i fågeln alldeles för långt bak när den sprang undan, och den är mycket snabbare än man tror. Så stod man där med några imponerande vackra stjärtfjädrar i handen. Tänk om rovdjuren råkar ut för samma sak, att det långa kraftiga fjädersläpet baktill leder till att de missbedömer den bästa angreppspunkten? I så fall skulle de långa stjärtfjädrarna snarare verka förvillande på rovdjuren, fresta dem att försöka ta tag för långt bak, varvid fågeln bara blir av med några stjärtfjädrar istället för med livet. Om så är fallet är stjärtfjädrarna till fördel för fågeln, inte till men för den.

Tanken att påfågelhanens långa stjärtfjädrar är till fördel även i andra sammanhang än när det gäller att flirta till sig honor, inte till nackdel, förefaller under alla omständigheter stämma bättre med Darwins ursprungliga evolutionsteori, den som alla dagens biologer bekänner sig till i andra sammanhang, nämligen idén att ingen egenskap som är till nackdel för arten kan utvecklas.

Egentligen borde det inte vara möjligt ens för honor att selektera fram egenskaper som är till nackdel för hanarna, eftersom honor som gör det rimligen borde få färre överlevande avkommor än honor som väljer hanar som är bättre anpassade.

Den andra hörnstenen i Darwins evolutionsteori säger att det alltid finns en variation inom en art, och att det är denna variation som selektion har att arbeta med. Alltså borde det en gång, innan stjärtfjädrarna blev så imponerande långa, ha funnits en del påfågelshonor som föredrog, eller bara faktiskt parade sig med hanar med något kortare stjärtfjädrar. I annat fall måste man anta att alla påfågelshonor stod där samtidigt med en splitter ny gen som förmådde dem alla att plötsligt välja hanarna med de längsta stjärtfjädrarna så att ingen valde hanar med kortare sådana. Den tanken strider inte bara mot Darwins idé om variationen inom arten utan idag är det svårt att föreställa sig att en gen skulle kunna sprida sig så snabbt bland honorna att alla honor plötsligt bar sig exakt likadant åt.

Om det alltså också en gång fanns honor som valde hanar med kortare stjärtfjädrar, och om sådana fjädrar var fördelaktigare för överlevnaden, då borde dessa honor ha fått fler överlevande avkommor än de som valde hanar med mer opraktiskt långa stjärtfjädrar, sådana som gjorde hanarna sämre anpassade. Därmed borde tendensen att välja hanar med opraktiskt långa stjärtfjädrar aldrig ha selekterats fram hos honorna. Honorna borde alltså inte ha kunnat selektera fram en negativ egenskap hos hanarna.

Vid närmare eftertanke tycks teorin om den sexuella selektionen och teorin om den naturliga selektionen alltså strida mot varandra och gör de det borde endast en av dem kunna vara korrekt, såvida inte båda är falska, och det tror få av oss.

Efter att under två år har studerat mina påfåglar (hanen fick nämligen en fru ett halvår efter att han kommit hem till oss), är jag inte alls säker på att det långa släpet ens är till för att flirta till sig honor. Istället tycker jag att mycket tyder på att hanen använder det mer för att hålla andra hanar borta, skrämma iväg sådana alltså. Tuppen har inte fullt utvecklad längd på stjärtfjädrarna förrän han är tre år och klart är att de yngre tupparna, de med ynkligt små släp, tvingas springa undan för gamlingen och att han ofta spänner upp sitt släp samtidigt som han hotar de yngre tupparna. Om mina iakttagelser är riktiga så skulle honor som väljer hanar med långa släp alltså i själva verket selektera hanar som visat sig överlevnadsdugliga nog att bli minst tre år gamla och som därmed har bevisat att de klarar av att undvika alla faror i omgivningen, liksom att de har ett immunförsvar starkt nog att hålla sjukdomar och parasiter stångna. Dessutom skulle deras stjärfjädrar ännu inte ha antagit sådana proportioner att de är verkligt negativa för dem.

Jag säger inte att detta är den korrekta tolkningen av hur det förhåller sig med påfågeltupparnas stjärtfjädrar. Jag vill bara visa att tolkningsmöjligheterna är fler än den som vi serveras som en självklar sanning och att denna inte bara är osannolik utan att den i själva verket falsifierar Darwins generella evolutionsteorin, den om den naturliga selektionen.

Ju mer jag läser om evolutionen och ju mer jag funderar på hur den kan ha gått till, ju mer förundrad blir jag över somliga forskares diskussioner om området.

Det är illa när somliga biologer inte tycks förstå evolutionsteorin, vilket inte alla tycks göra. Ännu värre blir det när nu psykologer, filosofer och forskare inom alla upptänkliga områden, börjar utgå ifrån vad de tror vara Darwins evolutionsteori, eller då de läser Darwin i original och inte förstår att somligt av det han skrev då inte håller idag.

Ett exempel är den undersökning som presenterades i våra massmedia för inte så länge sedan, som påstods visa att små pojkars intresse för leksaksbilar ligger i deras gener. Vad menade de som hävdade detta (om artikeln var korrekt)? Att alla människor av mankön råkat ut för en mutation de senaste hundra åren, alltså under den tid som bilen har funnits? Eller försöker de påskina att evolutionen redan för en miljon år sedan eller så, försåg manskönet med gener för preferenser för bilar, alltså för något som inte skulle uppenbara sig på scenen förrän många hundra generationer senare? Det låter inte sannolikt.

Idag anses intresset för hästar vara en typiskt kvinnlig åkomma. Hästar, säger man då, vädjar till flickornas (genetiskt betingade) vårdinstinkter. Men för bara drygt hundra år sedan var hästarna männens område. Skulle män ha ägnat sig åt hästar och oxar under många tusen år för att det var det bästa de kunde göra medan de väntade på att bilen, det som deras gener predestinerade dem att intressera sig för, skulle uppfinnas och var det därför kvinnor inte fått en chans att utöva sina modersinstinkter på hästar förrän nu? Knappast! Ingen enda förnuftig biolog skulle hävda något sådant.

Den som säger att intresse för bilar ligger i pojkarnas gener visar alltså att han eller hon inte förstår hur gener fungerar eller utvecklas, liksom att han/hon inte kan något ens om vår näraliggande mänskliga historia, nämligen de senaste hundrafemtio årens historia.

Eftersom det finns fler kontroverser när det gäller frågan om människans ursprung och evolution än dem jag diskuterat ovan, där jag bara berört ett litet hörn av området, verkar det föreligga ett allvarligt glapp i kommunikationerna mellan dem som försöker förklara människornas nuvarande beteenden utifrån vår evolutionshistoria och dem som försöker förstå och förklara hur denna vår evolution från apa till människa faktiskt har gått till, hur vår evolutionshistoria faktiskt såg ut.

När man nu har så många olika åsikter om varför arterna har utvecklats så som de faktiskt har utvecklats, och om hurdan vår egen evolutionshistoria ser ut, då kan man inte belägga några påståenden om den moderna människan och om våra nutida beteenden genom hänvisning till människans evolutionshistoria.

Det är deprimerande att så många, av alla dem som idag låter sig förföras av det evolutionistiska perspektivet på mänskliga beteenden och på vår samhällsutveckling, fortfarande hänvisar till den klassiska, numer vetenskapligt falsifierade jägar/savannhypotesen. Men är en vetenskaplig tes politiskt eller ideologiskt användbar tycks den inte gå att utrota med förnuftiga argument, hur felaktig den än är eller måste vara.

– Slut på kapitel 8 –

---

[1] Wilson, 1976, Wright R, 1994, Ruses M, 1998, 1995. 1980.

[2] Nej, jag tror inte på någon opersonlig "tidsanda" som bestämmer över oss likt en opersonlig och oförsonlig högre makt. Tidsandan bestäms istället av människor och ofta av medvetet drivna kampanjer eller är icke avsedda effekter av kampanjer för något annat. För trettiofem år sedan sade man inte att det var "tidsandan" som tvingade fram än det ena än det andra, utan då var det "utvecklingen" som ingen rådde på. Ingetdera är nöjaktiga förklaringar till varför människors föreställningar om världen förändras.

[3] Exempelvis Morris Desmond, 1970, Det mänskliga menageriet, Stockholm (Orig, The Human Zoo).Morris Desmond, 1985, Den nakna apan, Norstedt& Söners förlag, Stockholm. (Orig; 1967, The Naked Ape), Lorenz, Aggression det så kallade onda, 1967.

[4] Leakey R, 1995, sid. 21.

[5] Hänvisning vad gäller jägar/savannteorin.

[6] Enligt samma terminologi som användes av Elaine Morgan i hennes bok Kvinnans nedkomst, som kom ut på engelska 1978 och på svenska 1972.

[7] Där Darwin föreslår jägar/savannteorin, ref.

[8] Vilken dessvärre är densamma som dagens tanketrend och intellektuella mode.

[9] Darwin C, 1981 (orig.1871) sid. 317.

[10] Dessa apor lever också på öppna slätter till skillnad från schimpanser och gorillor som lever i skogsområden.

[11] Goodall-Lawick J, l975‚ sid. 143-150.

[12] Goodall-Lawick J, l975, sid. 226.

[13] Münzing A, l976.

[14] Morris D, 1968‚ sid. 67-69.

[15] Schwartz J H, 1989.

[16] Teorin presenterades i programmet NOVA i december 2001 som en ny och kontroversiell teori om människans evolution. Det är emellertid lite övermaga att kalla teorin ny när det är drygt 40 år sedan den först presenterades, alltså nära ett halvt århundrade. Snabbare än så slår alltså inte teorier igenom i den vetenskapliga världen, den värld vars innevånare berömmer sig av att vara så framsynta och så kreativa och nyskapande!

[17] Bernal Martin, 1997

[18]Ex. Semmelweiss, mannen som påvisade att kvinnor dog i barnsäng därför att de infekterades av manliga läkare som förlöste dem utan att ha tvättat händerna efter att de obducerat lik.

[19] Forskare i Japan har visat att makaker, som lockades ut i vattnet genom att man slängde ut mat till dem i vattnet, började resa sig och gå på bakbenen när de kom ut på djupare vatten‚ något man också har visat på TV-filmer.

[20] Morgan Elaine, 1983, sid. 108–109.

[21] Elefanten har också varit på väg ut vattnet men liksom vi aldrig tagit steget fullt ut.

[22] Morgan Elaine, 1990, 1983, 1994.

[23] Fichtelius K–E, 1985, sid. 41–43.

[24] Population: den grupp individer som parar sig inbördes.

[25] Genpool: De gener som finns hos hela den grupp av individer som parar sig inbördes

[26][26] Se Johanson‚ D / Maitland E‚ 1981; Leakey R‚ 1981.

[27] Leakey R, 1994, sid. 42,45; Johanson D / Maitland E, 1983.

[28] Leakey R, 1994, sid. 21; Gribbin J / Cherfas J, 1982.

[29] Ref: om att det sociala livet ledde till större hjärnor.

[30] Ruse M, om seriemonogamin in här

[31] Leakey R, 1994, sid. 30–31.

[32] Sänt i TV 1 14/11 1999.

[33] Det är som om man tror att evolutionen också arbetar i enlighet med den inom politiken numer så populära målstyrningsprincipen.

[34] Leakey R, 1994, sid. 29.

[35] Radioprogram: Värt att veta Augusti 1999.

[36] Fichtelius K-E, 1985, kapitel 2.

[37] Enligt Frans de Waal ( personlig korrespondens), som studerat schimpanser och framför allt dvärgschimpanser under många år, så kan inte de andra svanslösa aporna simma medan däremot svansapor kan simma, något som är ytterligt underligt om inga egenskaper utvecklas med mindre än de är till någon nytta under evolutionen. Informationen komplicerar bilden ytterligare men jag går inte vidare in på detta här.

[38] Goodall J, 1990, sid 179.

[39] Spädbarn stäng luftväg i vatten.

[40] Morgan E, 1983, sid. 79 – 87; Se också Morgan 1990 och 1994.

[41] Dock kan näsaporna simma bra. Frågan är varför de andra aporna inte tycks kunna det.

[42] Såvida man inte antar att också de andra aporna haft en period i vatten under deras evolution, eller såvida man inte går tillbaka till det stadium då livet uppkom i haven, vilket verkar långsökt.

[43] Kvinnor anses vara bättre långdistanssimmare än män och de tål det kalla vattnet bättre.

[44] Ref. om vildarna stannat i utveckl. eller aldrig utvecklats som vi.

[45] Att både honor och hanar har flera parningspartners.

[46] Möjligen med ett hårdare selektionstryck mot kvinnorna som kanske måste tillbringa mer tid i vattnet för att samla föda till både sig och sin avkomma.

[47] Påfågelns, det sexuella urvalet.

[48] Se Darwin C, 1981, även Adrian D & Moore J, 1992.

Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information