|
Kvinnan - Djur eller
människa?" |
Denna sida i helt/nytt
fönster
HJÄLPLÖSHET OCH
STORA HJÄRNOR
Jägar/savannteoretikerna tänkte sig alltså
att den stora hjärna, som hanarna/männen försåg våra
förfäder med under evolutionens gång, handikappade våra
anmödrar så till den grad att hanarna tvingades ta över
försörjningen av både kvinnor och barn.
Den stora och välsignelsebringande
hjärnan antas således bara vara välsignelsebringande för
männen, inte för kvinnorna. Dels fick anmödrarna/kvinnorna stora
problem att föda fram avkomman eftersom barnen fick så stora huvuden
på grund av deras stora hjärnor, dels blev barnen beroende av
omvårdnad under så mycket längre tid än apungar eftersom
de behövde mycket längre upplärningstid, påstår man.
Dessutom handikappades kvinnorna vid födoinsamlandet av de små
hjälplösa barnen. Evolutionen skulle alltså, enligt den här
föreställningen, först ha gjort kvinnor och barn allt sämre
anpassade till miljön sedan insåg hanarna/männen, intelligenta
som de blev, evolutionens misstag härvidlag och ställde allt
tillrätta igen genom att ta över ansvaret för
försörjningen av både honor/kvinnor och ungar. Detta är
inte någon sannolik evolutionshistoria!
Med den här förklaringen stärktes
emellertid teorin om att det var mannen som utvecklades och att kvinnorna var
mentalt underlägsna och sekundära i förhållande till
männen under vår evolutionshistoria. Samtidigt förklarades det
borgerliga samhällets familjesystem, den patriarkala kärnfamiljen,
biologiskt naturlagsenligt. Evolutionen hade helt enkelt menat att kvinnor ska
stanna hemma, serva männen och ta hand om barnen medan männen skulle
stå för försörjningen. 1800-talets borgerliga
samhälle var således helt naturlagsenligt!
Senare teorier om förhållandet mellan
mödrar och deras avkomma är betydligt mer komplicerade, för att
inte säga förvirrande, och det har blivit allt svårare att
få bilden av vår evolutionshistoria att gå ihop med kvinnan-
åter- till-hemmetideologin.
Richard Leakey ägnar ett helt kapitel i sin
bok Hur människan blev till (1995)
åt frågan om mödrar och barn under vår
evolutionshistoria. Han förklarar, med hjälp av andra tänkare,
hur det förhåller sig med våra problematiskt storhjärnade
avkommor och vilka dystra konsekvenser dessa hjärnor fick för oss
kvinnor:
Människobarn föds
till världen för tidigt, som en konskvens av vår stora
hjärna och begränsningar i konstruktionen av bäckenet. Biologer
har börjat inse att hjärnstorleken påverkar mer än bara
intelligensen. Den är korrelerad med en rad egenskaper som kallas
livshistoriefaktorer, som ålder vid avänjninen, åldern
för könsmognaden, graviditetens längd och livslängden. Hos arter
med stora hjärnor tenderar dessa faktrer att vara utsträckta: ungarna
avvänjs senare än hos arter med små hjänor,
könsmognaden inträder senare, graviditeten är längre och
individerna lever längre. En enkel beräkning baserad på
jämförelser med andra primater visar att Homo Sapiens, som har en
hjärnstorlek på i genomsnitt 1.350 kubikcentimeter, borde ha en
graviditet på tjugoen månader, inte de faktiska nio månadena.
Människobarnen har därför ett års tillväxt att ta
igen när de föds och därför är de hjälplösa.
(Leakey 1994, sid 55)
Om ungar med större hjärnor avvänjs senare,
som Leakey föreslår, borde människomodern amma sina barn
längre än 4-5 år, eftersom det är den tid de stora aporna,
med ungar med avsevärt mycket mindre hjärnor, diar sina ungar. Ytterst
få kvinnor världen över ammar längre än 4-5 år,
även om det finns eller har funnits några få kulturer där
kvinnor har ammat längre perioder, exempelvis eskimåerna.
Amningsperioder på 4-5 år förekommer däremot bland
många folk, (vilket emellertid inte utgör något belägg
för någonting). Under alla omständigheter förefaller
slutsatsen att amningsperioden skulle vara längre ju större
hjärnor arterna har, vara långt ifrån självklar.
Ändå är det dock rimligt att anta att vår tidiga urmoder,
hon som levde under den tid då vi just hade blivit människor, ammade
sin avkomma ungefär lika länge som schimpanshonorna.
Jag föreslår nu istället att det
inte var den stora hjärnan som orsakade honornas/kvinnornas problem om den
gängse föreställningen om vår evolution vore riktig, det
problem som hanarna måste lösa. Det var istället förlusten
av mammas päls, som ungen tidigare hade kunnat klänga sig fast i och
som utgör skydd för huden, samt mammas övergång till
tvåbenthet som måste ha ställt till en hel del trassel
för vår anmoder och hennes unge om de levde på samma sätt
som de savannlevande aporna.
Överallt i djurvärlden är
däggdjursmödrar och deras avkomma väl anpassade till den
miljö de lever i. Mödrar och avkommor har väl utvecklade samspel
för att klara denna miljö och ungarna i andra arter är perfekt
anpassade till den situation de föds till.
Hunddjurens valpar och kattdjurens ungar är
ännu mer outvecklade vid födelsen än människobarn, relativt
sett (trots sina avsevärt mycket mindre hjärnor). Deras nervsystem
är så ofärdigt när de föds att man snarare får
betrakta deras första levnadsveckor som ett slags förlängt
fosterstadium utanför livmodern. De är både blinda och
döva och de kan absolut inte följa sina mödrar på jakt och
födosök. Istället är de genetiskt programmerade att ligga
tysta i boet och sova mellan måltiderna. Så gör de tills de
är utvecklade nog att börja röra sig fritt, från omkring
5-6 veckors ålder. Ännu flera månader därefter har de en
(sannolikt) genetiskt betingad tendens att rusa in och gömma sig och ligga
blick stilla i lyan eller i boet om något oroande händer i
omgivningen.
Gräsätande däggdjursungar
däremot, följer sina mödrar på egna ben ganska direkt
efter födelsen. De är litet ostadiga de första tio minuterna av
livet men relativt stadiga på benen bara någon halvtimme efter
födelsen. Redan efter några timmar är de riktigt bra på
att springa. Deras hjärnor och nervsystem är välutvecklade redan
vid födelseögonblicket och de har en inbyggd förmåga att
lära sig känna igen sin egen mamma direkt efter födelsen
så att de inte kommer bort ifrån henne. Mödrarna å sin
sida, lär sig känna igen sina egna ungar inom några minuter
efter att de fött fram dem, en förmåga som hund- och kattmammor
inte har lika utpräglad, helt enkelt därför att de inte behöver
ha den. Sannolikheten för att en annan hona föder sina ungar i samma
bo är nämligen nästan noll.
Varken apungar eller människobarn liknar
någon av ovannämnda arters ungar. Däremot liknar de varandra
på ganska många, men inte på alla punkter.
Både apungar och människobarn
tillhör den grupp däggdjursungar som inte kan gå själva
då de föds och som behöver ha ständig kontakt med mamman
en god tid efter födelsen. De skriker (människobarn i varje fall
då och då) hjärtskärande om de kommer ifrån sina
mödrar. Vi kan därför utgå ifrån att de inte är
födda att ligga ensamma och tysta i boet och vänta på att mamma
ska komma med maten, som kattungar, hundvalpar eller råttungar
exempelvis. Istället är de skapta för att alltid vara i
närheten av, eller hänga på mamman den första tiden efter
födelsen.
I flera avseenden bör därför den
första människomoderns situation ha varit mycket lik schimpanshonans
om de levde under likartade förhållanden. Människomodern borde
då ha ammat ungefär lika länge som schimpanshonorna, alltså
fyra till fem år.[1] Hon torde liksom schimpanshonan ha fött en unge
ungefär vart femte år, alltså blivit gravid ganska direkt
efter att hon slutade amma.
Fram till dess barnen är fyra till fem
månader gamla är det nästan ingen skillnad mellan
människomoderns och apmammans situationer om de båda arterna lever
likadant. De har ungefär lika hjälplösa ungar under den tiden.
Båda måste använda en arm för att bära och
stödja sina barn. Schimpansmamman har bara tre ben att gå på
under den tiden, vilket gör henne litet hindrad vid snabba
förflyttningar. Men hon kan klättra upp i träden för att
undkomma somliga faror. Människomamman hindras nästan inte alls
när hon går eftersom hon är tvåbent. Men hon måste
vara mer noggrann vid bärandet av barnet eftersom hennes unge inte har
någon päls att klamra sig fast vid, som apungen har. Dessutom
får hon vissa problem att röra sig snabbt, men det behöver hon
kanske inte göra så ofta, och hon blir lite hindrad vid
födoinsamlandet eftersom hon bara har en hand fri, men detsamma
gäller schimpansmamman.
I femmånadersåldern börjar schimpansungen
sitta på mammas rygg och håller sig nu fast helt själv vid
längre eller viktigare förflyttningar. Det fortsätter den med
tills den är omkring 4 år gammal. Därmed får
schimpansmamman alla extremiteterna fria för att gå, klättra
och samla föda med. Vår anmoder däremot, rörde sig
upprätt och hennes ryggläge var vertikalt istället för
horisontellt så senast den dagen människomodern var både
tvåbent och inte hade någon päls kvar att klänga fast i,
blev hennes barn beroende av att bli buret, åtminstone periodvis,
ända tills det kunde gå helt självt och gå ganska bra,
vilket det gör senast i tvåårsåldern.
Ungefär samtidigt som schimpansungen
börjar åka på ryggen börjar den ta sina första egna
klumpiga steg. Vid omkring åtta månaders ålder börjar
den att leka litet själv och vistas en bit från mamman under korta
stunder. Vid ett års ålder är den tämligen bra på
att gå och klättra själv. Nu kan den börja springa och
leka mer självständigt med andra apungar eller med äldre syskon
i närheten av mamman och under hennes överinseende. Människobarn
däremot kan oftast inte börja ta sina första stapplande steg
förrän i ettårsåldern, eller strax dessförinnan,
alltså fem månader senare än apungen, och först framemot
tvåårsåldern börjar de bli verkligt säkra på
fötterna. Våra tvååringar är dock tämligen bra
både på att gå och att springa, i synnerhet om de får
en möjlighet att träna upp de här färdigheterna redan
från början. Människobarnet behöver trots det troligen
bäras ganska mycket, kanske ända upp i tre-fyraårsåldern.
Det gör att människomodern hade en hand upptagen av ungen under
ungens första levnadsår och därefter åtminstone ibland,
eller ganska ofta, ytterligare något eller några år.
Därför blev vår anmoder handikappad av bärandet under en
längre tid än schimpansmamman, men mer på grund av
pälslösheten och den upprätta kroppsställningen än
på grund av barnets stora hjärna.
Både människobarn och schimpansbarn
är fysiskt ganska oberoende av mamma från
fyra-femårsåldern. Psykiskt är de dock beroende av sina mammor
betydligt längre. Även schimpansungar är psykiskt beroende av
sina mödrar långt upp i åren. Jane Goodall berättar hur
schimpanspojken Flint bara tynade bort och dog då hans gamla mamma dog
när han var 8 år, en ålder då schimpanserna börjar
komma in i sin pubertet.[2]
De som fött upp schimpansungar i hemmet
hävdar att människobarn utvecklas långsammare alldeles i
början‚ men bortsett från trädklättrandet och viss
motorisk färdighet, har människobarnet kommit ifatt och gått om
schimpansungen redan vid nio månaders ålder och sedan drar
människobarnet bara ifrån schimpansungen vad gäller
tankeförmåga och förmågan att utveckla flexibla beteenden
men även vad gäller finmotorik. Det gör att redan från
tvåårsåldern är schimpansungen rejält handikappad i
förhållande till människobarnet i intellektuellt avseende och
vad gäller förmågan att manipulera sin omgivning.[3] Ett människobarn som får klättra i
träd från låg ålder blir dessutom en
överdängare i den konsten ganska snabbt. De som sett barn i
Söderhavet, eller i Afrika, "rinna" uppför en palmstam
på ett sätt som inte får schimpansen att verka speciellt
överlägsen‚ förstår att våra moderna
västerländska barn i själva verket blir snöpta vad
gäller den fysiska utvecklingen.
En hjärna som är så effektiv som
vår‚ och som redan vid tvåårsåldern
överträffar den jämnåriga schimpansens vad gäller
användbarhet, skulle knappast ha handikappat människobarnet i
förhållande till apungen långt upp i åren på den
tiden människorna levde ungefär som schimpanser, vilket många
fortfarande föreställer sig att den gjorde. Rimligen borde
situationen vara den motsatta.
Även om människomodern har det litet
besvärligt något år längre än schimpansmamman
så får människomodern, precis som schimpansmodern, hjälp
av det äldre barnet då andra barnet kommer. Sexåringen kan
utan problem gå omkring och leda den lilla stultande ettåringen i
handen långa stunder, såsom man ofta ser att barn gör i andra
länder.
Det är dessutom så att om barnen
är totalberoende ett år eller två år spelar inte
så stor roll. Det handlar istället om hur mödrarna klarar den
period då barnen är mycket beroende. Klarar de denna period bra,
då är det oväsentligt om perioden är ett eller tretton
år lång. Klarar de den dåligt, då är det lika
katastrofalt med fem månader som med fem år. I synnerhet som det
ena beroende barnet i stort sett avlöser det andra.
Den stora hjärnan borde alltså inte
ha handikappat mor och barn på det genomgripande sätt som antagits
och fortfarande antas. Våra människobarn skulle inte ha varit
beroende av sina föräldrar under så värst mycket
längre tid än schimpansungarna om vi levde likadant idag som vi
gjorde då vi blev människor, eller då vi just hade blivit det.
Om jag vore anhängare av någon
landteori skulle jag utgå ifrån att människobarnens stora
hjärnor var ett evolutionärt framsteg, vars fördelar
började märkas redan något år efter födelsen,
varför den större hjärnan kompenserade för de nackdelar som
vår förändrade kroppskonstitution medförde för det
späda barnet och dess mor. Men jag tror, som redan framgått,
ändå inte på någon av landteorierna och det viktigaste
skälet för mig att tro mer på vattenteorin är just
spädbarnens utseende och förmågor.
Vi blev alltså tvåbeningar redan innan
hjärnan växte till, om nu tillgängliga fossil handlar om
vår evolutionshistoria. Även om vi behöll pälsen ända
tills hjärnan vuxit ut, något vi inte vet emellertid eftersom
fossiliserade ben inte säger något om den saken, så hade
barnet alltså fått det besvärligare att rida på mammas rygg
när mamma började gå upprätt. Det borde därför
ha behövt stöd och behövt bli buret på bröstet en
längre tid än schimpansungen även om modern hade kvar sin
päls. En sådan utveckling hade inneburit en nackdel utan någon
uppvägande fördel i början. Hjärnan var ju ännu inte
större och kunde inte kompensera för förlusten av
möjligheten att rida på ryggen. Det är som om man
föreställer sig att då evolutionen tvingade upp
förmänniskorna på två ben sade den till vår
anmoder: "Lugn lilla förmänniskomoder, det här blir
visserligen litet obekvämare för dig några miljoner år
eller så men sedan ska din unge få en större hjärna som
kompenserar för den här obekvämligheten. Då får du
det lättare igen". Hade fader evolution sagt så till vår
småhjärnade anmoder hade hon troligen bestämt sig för att
strunta i hans stolta planer och stannat kvar i träden, eller om
träden försvann, ändå behållit sin fyrbenthet och
sin päls, precis som de andra stora aporna har gjort.
Problemen är alltså varför
vår anmoder började gå på två ben och varför
hon lade av sig pälsen, som var så utomordentligt bra för ungen
att hänga fast i. En sådan drastisk förändring sker inte
bara för att den gör en art effektivare när förändringen
väl är fullständigt genomförd, efter någon miljon
år eller så. En sådan förändring av en hel art
kommer inte till stånd med mindre än att något i miljön
tvingar fram den. Återigen: Ingen sådan faktor har tvingat fram
dylika förändringar hos de andra stora aporna som lever mycket
på marken så hur såg den faktor ut som tvingade fram denna
förändring hos en del av de savannlevande aporna, nämligen hos
just våra anfäder?
Svaret har jag redan gett.
Om vi föreställer oss människan
som en vattenvarelse‚ eller en amfibievarelse, inser vi att i vattnet
är spädbarnen inte några hjälplösa klumpar och inte
alls lika missanpassade som de är på land.
Alla som sett babysim vet att nyfödda
babies är som fiskar i vatten. När man ser simmande spädbarn
slås man av det faktum att de är perfekt anpassade till just vatten.
I vattnet är till och med det alldeles nyfödda barnet en
självständig liten individ med förmåga att simma omkring
och röra sig fritt och med ett inbyggt skydd mot att drunkna, med
förmågan att stänga till luftvägarna automatiskt när
de vistas under vatten. Det har dessutom möjligheten att ta tag i mammas
hår när det inte orkar simma längre.
I vatten är spädbarnet faktiskt
rörligare och friare och bättre anpassat till sin miljö och till
sin mamma än den nyfödda schimpansungen är på land
tillsammans med sin mamma. En evolution under vilken spädbarnen och
mödrarna blir bättre anpassade till sin miljö är
avsevärt mycket mer trolig än en där både mödrar och
barn går en evolutionär kräftgång, som de måste ha
gjort på land, även om denna kräftgång inte kan ha varit
fullt så dramatisk som många forskare har antagit.
Det kan dessutom, som redan påpekats,
knappast vara en slump att spädbarn förefaller födda att vistas
i vatten och faktiskt är specialutrustade för en sådan
tillvaro, medan apungar inte tycks vara det.
I vattnet kunde våra förfäder,
steg för steg, bli allt mindre aplika och alltmer mänskliga utan att
det handikappade varken kvinnorna/honorna eller deras ungar under
förändringens gång. Där var de mest handikappade i början,
innan de hade börjat utveckla speciella egenskaper för vattenlivet,
men blev allt mindre handikappade med tiden.
I vattnet kunde människornas kroppar
rätas ut som anpassning till simning och dykning, vilket samtidigt gjorde
dem tvåbenta på land, utan att detta ställde till problem
under mellanperioden, som det måste ha gjort på land. Där
började deras hjärnor växa till av samma skäl som delfiners
och valars gjorde det, vilka dessa skäl nu än kan vara. I vattnet
spelade det ingen roll för barnen att mamma förlorade den päls
som apungar har så stor nytta av.
Sakta‚ sakta börjar vattenteorin vinna
terräng och betraktas som rimlig av alltfler‚ även om man inte
kan hävda att den har stora skaror av förespråkare.
Alister Hardy, som inte längre är i livet,
berättade att till och med Desmond Morris‚ som skrev två
mycket omtalade böcker om hur han trodde att mänskligheten utvecklats
på savannen‚ senare sade till Hardy att han trodde att vattenteorin
är den rimligare teorin.[4] I den filmserie Morris senare gjorde om våra
mänskliga egenskaper och om vår evolutionshistoria, och som visades
i TV under sommaren 1996, framgick emellertid att han anser att detta
evolutionära dopp inte var av någon avgörande betydelse
för vad vi är idag.[5]
Idag då den gamla jägar/savannteorin
är så uppenbart falsifierad och då man inte längre
är överens om varför vi utvecklade den ena och den andra
mänskliga egenskapen och då vattenteorin har förelegat och
måste ha varit allmänt känd bland zoologer och antropologer
under 35 år, är det obegripligt att så få diskuterar
vattenteorin som ett möjligt alternativ. Det är desto underligare som
teorin både tillhandahåller en ensidigt biologisk förklaring
till vår utveckling från apa till människan och enkla
förklaringar till fysiologiska förändringar som annars
förefaller mycket problematiska. Ja nästan alla de problem med
vår evolutionshistoria som landteoretikerna brottas med försvinner
om man antar att det var i vattnet vår art utvecklades från apa
till människa.
En inte alltför vågad profetia om
utvecklingen inom det här området säger att först den
dagen då någon kommer på ett bra sätt att använda
vattenteorin för att legitimera de gängse politiska och
samhälleliga myterna och ideologierna, kommer teorin att kunna accepteras
av alltfler forskare som sannolik, eller som den rätta versionen om
vår mänskliga evolution.
Då man numer börjar anse att
även valar och delfiner strider om makt och rang och om att få para
honorna, kanske vi närmar oss den dagen då vattenteorin blir tagen
på allvar av alltfler och med tiden de flesta. Därmed kan
föreställningen att de stora hjärnorna är resultat av krig
och aggressioner räddas. Men man får förstås
fortsätta att brottas med problemet att förklara varför inte
alla andra djur, som också anses konkurrera med varandra om
otillräckliga resurser och som ständigt anses strida om revir och om
honor, inte har utvecklat lika stora hjärnor som vi eller som valar och
delfiner, trots att alla arter borde ha nytta av större hjärnor.
– Slut på kapitel 9 –
[1] Goodall J, 1972, fr. sid. 121; 1990, s.28.
[2] Goodall J, 1990, sid. 165.
[3] Desmond A, 1979, sid. 53, 81–83.
[4] Morgan E, 1982‚ sid. 174.
[5] Alldeles nyligen, (när jag skriver
detta är det januari 2002) framträdde till och med den kände
svenske etologen Sverre Sjölander i TV med argument för vattenteori,
som att människor är de enda som kan äta skaldjur utan att bli
sjuka exempelvis. Sedan tyckte han förstås att det där med att
ungarna kunde grabba tag i mammas hår, som Elaine Morgan föreslog,
var lite naivt. Det tror jag inte att han hade tyckt om han sett ungarna till
de japanska makakmödrar som började ta sig ut i vattnet och där
ungarna klättrade upp på huvudet på sina mödrar och
höll sig fast i huvudhåren när mödrarna reste sig och
började gå på två ben då de kom ut på
djupare vatten, något som också visades i TV men för ganska
många år sedan.
Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information