Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 9

 

HJÄLPLÖSHET OCH

STORA HJÄRNOR

 

Jägar/savannteoretikerna tänkte sig alltså att den stora hjärna, som hanarna/männen försåg våra förfäder med under evolutionens gång, handikappade våra anmödrar så till den grad att hanarna tvingades ta över försörjningen av både kvinnor och barn.

Den stora och välsignelsebringande hjärnan antas således bara vara välsignelsebringande för männen, inte för kvinnorna. Dels fick anmödrarna/kvinnorna stora problem att föda fram avkomman eftersom barnen fick så stora huvuden på grund av deras stora hjärnor, dels blev barnen beroende av omvårdnad under så mycket längre tid än apungar eftersom de behövde mycket längre upplärningstid, påstår man. Dessutom handikappades kvinnorna vid födoinsamlandet av de små hjälplösa barnen. Evolutionen skulle alltså, enligt den här föreställningen, först ha gjort kvinnor och barn allt sämre anpassade till miljön sedan insåg hanarna/männen, intelligenta som de blev, evolutionens misstag härvidlag och ställde allt tillrätta igen genom att ta över ansvaret för försörjningen av både honor/kvinnor och ungar. Detta är inte någon sannolik evolutionshistoria!

Med den här förklaringen stärktes emellertid teorin om att det var mannen som utvecklades och att kvinnorna var mentalt underlägsna och sekundära i förhållande till männen under vår evolutionshistoria. Samtidigt förklarades det borgerliga samhällets familjesystem, den patriarkala kärnfamiljen, biologiskt naturlagsenligt. Evolutionen hade helt enkelt menat att kvinnor ska stanna hemma, serva männen och ta hand om barnen medan männen skulle stå för försörjningen. 1800-talets borgerliga samhälle var således helt naturlagsenligt!

Senare teorier om förhållandet mellan mödrar och deras avkomma är betydligt mer komplicerade, för att inte säga förvirrande, och det har blivit allt svårare att få bilden av vår evolutionshistoria att gå ihop med kvinnan- åter- till-hemmetideologin.

Richard Leakey ägnar ett helt kapitel i sin bok Hur människan blev till (1995) åt frågan om mödrar och barn under vår evolutionshistoria. Han förklarar, med hjälp av andra tänkare, hur det förhåller sig med våra problematiskt storhjärnade avkommor och vilka dystra konsekvenser dessa hjärnor fick för oss kvinnor:

 

Människobarn föds till världen för tidigt, som en konskvens av vår stora hjärna och begränsningar i konstruktionen av bäckenet. Biologer har börjat inse att hjärnstorleken påverkar mer än bara intelligensen. Den är korrelerad med en rad egenskaper som kallas livshistoriefaktorer, som ålder vid avänjninen, åldern för könsmognaden, graviditetens längd och livslängden. Hos arter med stora hjärnor tenderar dessa faktrer att vara utsträckta: ungarna avvänjs senare än hos arter med små hjänor, könsmognaden inträder senare, graviditeten är längre och individerna lever längre. En enkel beräkning baserad på jämförelser med andra primater visar att Homo Sapiens, som har en hjärnstorlek på i genomsnitt 1.350 kubikcentimeter, borde ha en graviditet på tjugoen månader, inte de faktiska nio månadena. Människobarnen har därför ett års tillväxt att ta igen när de föds och därför är de hjälplösa. (Leakey 1994, sid 55)

 

Om ungar med större hjärnor avvänjs senare, som Leakey föreslår, borde människomodern amma sina barn längre än 4-5 år, eftersom det är den tid de stora aporna, med ungar med avsevärt mycket mindre hjärnor, diar sina ungar. Ytterst få kvinnor världen över ammar längre än 4-5 år, även om det finns eller har funnits några få kulturer där kvinnor har ammat längre perioder, exempelvis eskimåerna. Amningsperioder på 4-5 år förekommer däremot bland många folk, (vilket emellertid inte utgör något belägg för någonting). Under alla omständigheter förefaller slutsatsen att amningsperioden skulle vara längre ju större hjärnor arterna har, vara långt ifrån självklar. Ändå är det dock rimligt att anta att vår tidiga urmoder, hon som levde under den tid då vi just hade blivit människor, ammade sin avkomma ungefär lika länge som schimpanshonorna.

Jag föreslår nu istället att det inte var den stora hjärnan som orsakade honornas/kvinnornas problem om den gängse föreställningen om vår evolution vore riktig, det problem som hanarna måste lösa. Det var istället förlusten av mammas päls, som ungen tidigare hade kunnat klänga sig fast i och som utgör skydd för huden, samt mammas övergång till tvåbenthet som måste ha ställt till en hel del trassel för vår anmoder och hennes unge om de levde på samma sätt som de savannlevande aporna.

Överallt i djurvärlden är däggdjursmödrar och deras avkomma väl anpassade till den miljö de lever i. Mödrar och avkommor har väl utvecklade samspel för att klara denna miljö och ungarna i andra arter är perfekt anpassade till den situation de föds till.

Hunddjurens valpar och kattdjurens ungar är ännu mer outvecklade vid födelsen än människobarn, relativt sett (trots sina avsevärt mycket mindre hjärnor). Deras nervsystem är så ofärdigt när de föds att man snarare får betrakta deras första levnadsveckor som ett slags förlängt fosterstadium utanför livmodern. De är både blinda och döva och de kan absolut inte följa sina mödrar på jakt och födosök. Istället är de genetiskt programmerade att ligga tysta i boet och sova mellan måltiderna. Så gör de tills de är utvecklade nog att börja röra sig fritt, från omkring 5-6 veckors ålder. Ännu flera månader därefter har de en (sannolikt) genetiskt betingad tendens att rusa in och gömma sig och ligga blick stilla i lyan eller i boet om något oroande händer i omgivningen.

Gräsätande däggdjursungar däremot, följer sina mödrar på egna ben ganska direkt efter födelsen. De är litet ostadiga de första tio minuterna av livet men relativt stadiga på benen bara någon halvtimme efter födelsen. Redan efter några timmar är de riktigt bra på att springa. Deras hjärnor och nervsystem är välutvecklade redan vid födelseögonblicket och de har en inbyggd förmåga att lära sig känna igen sin egen mamma direkt efter födelsen så att de inte kommer bort ifrån henne. Mödrarna å sin sida, lär sig känna igen sina egna ungar inom några minuter efter att de fött fram dem, en förmåga som hund- och kattmammor inte har lika utpräglad, helt enkelt därför att de inte behöver ha den. Sannolikheten för att en annan hona föder sina ungar i samma bo är nämligen nästan noll.

Varken apungar eller människobarn liknar någon av ovannämnda arters ungar. Däremot liknar de varandra på ganska många, men inte på alla punkter.

Både apungar och människobarn tillhör den grupp däggdjursungar som inte kan gå själva då de föds och som behöver ha ständig kontakt med mamman en god tid efter födelsen. De skriker (människobarn i varje fall då och då) hjärtskärande om de kommer ifrån sina mödrar. Vi kan därför utgå ifrån att de inte är födda att ligga ensamma och tysta i boet och vänta på att mamma ska komma med maten, som kattungar, hundvalpar eller råttungar exempelvis. Istället är de skapta för att alltid vara i närheten av, eller hänga på mamman den första tiden efter födelsen.

I flera avseenden bör därför den första människomoderns situation ha varit mycket lik schimpanshonans om de levde under likartade förhållanden. Människomodern borde då ha ammat ungefär lika länge som schimpanshonorna, alltså fyra till fem år.[1] Hon torde liksom schimpanshonan ha fött en unge ungefär vart femte år, alltså blivit gravid ganska direkt efter att hon slutade amma.

Fram till dess barnen är fyra till fem månader gamla är det nästan ingen skillnad mellan människomoderns och apmammans situationer om de båda arterna lever likadant. De har ungefär lika hjälplösa ungar under den tiden. Båda måste använda en arm för att bära och stödja sina barn. Schimpansmamman har bara tre ben att gå på under den tiden, vilket gör henne litet hindrad vid snabba förflyttningar. Men hon kan klättra upp i träden för att undkomma somliga faror. Människomamman hindras nästan inte alls när hon går eftersom hon är tvåbent. Men hon måste vara mer noggrann vid bärandet av barnet eftersom hennes unge inte har någon päls att klamra sig fast vid, som apungen har. Dessutom får hon vissa problem att röra sig snabbt, men det behöver hon kanske inte göra så ofta, och hon blir lite hindrad vid födoinsamlandet eftersom hon bara har en hand fri, men detsamma gäller schimpansmamman.

I femmånadersåldern börjar schimpansungen sitta på mammas rygg och håller sig nu fast helt själv vid längre eller viktigare förflyttningar. Det fortsätter den med tills den är omkring 4 år gammal. Därmed får schimpansmamman alla extremiteterna fria för att gå, klättra och samla föda med. Vår anmoder däremot, rörde sig upprätt och hennes ryggläge var vertikalt istället för horisontellt så senast den dagen människomodern var både tvåbent och inte hade någon päls kvar att klänga fast i, blev hennes barn beroende av att bli buret, åtminstone periodvis, ända tills det kunde gå helt självt och gå ganska bra, vilket det gör senast i tvåårsåldern.

Ungefär samtidigt som schimpansungen börjar åka på ryggen börjar den ta sina första egna klumpiga steg. Vid omkring åtta månaders ålder börjar den att leka litet själv och vistas en bit från mamman under korta stunder. Vid ett års ålder är den tämligen bra på att gå och klättra själv. Nu kan den börja springa och leka mer självständigt med andra apungar eller med äldre syskon i närheten av mamman och under hennes överinseende. Människobarn däremot kan oftast inte börja ta sina första stapplande steg förrän i ettårsåldern, eller strax dessförinnan, alltså fem månader senare än apungen, och först framemot tvåårsåldern börjar de bli verkligt säkra på fötterna. Våra tvååringar är dock tämligen bra både på att gå och att springa, i synnerhet om de får en möjlighet att träna upp de här färdigheterna redan från början. Människobarnet behöver trots det troligen bäras ganska mycket, kanske ända upp i tre-fyraårsåldern. Det gör att människomodern hade en hand upptagen av ungen under ungens första levnadsår och därefter åtminstone ibland, eller ganska ofta, ytterligare något eller några år. Därför blev vår anmoder handikappad av bärandet under en längre tid än schimpansmamman, men mer på grund av pälslösheten och den upprätta kroppsställningen än på grund av barnets stora hjärna.

Både människobarn och schimpansbarn är fysiskt ganska oberoende av mamma från fyra-femårsåldern. Psykiskt är de dock beroende av sina mammor betydligt längre. Även schimpansungar är psykiskt beroende av sina mödrar långt upp i åren. Jane Goodall berättar hur schimpanspojken Flint bara tynade bort och dog då hans gamla mamma dog när han var 8 år, en ålder då schimpanserna börjar komma in i sin pubertet.[2]

De som fött upp schimpansungar i hemmet hävdar att människobarn utvecklas långsammare alldeles i början‚ men bortsett från trädklättrandet och viss motorisk färdighet, har människobarnet kommit ifatt och gått om schimpansungen redan vid nio månaders ålder och sedan drar människobarnet bara ifrån schimpansungen vad gäller tankeförmåga och förmågan att utveckla flexibla beteenden men även vad gäller finmotorik. Det gör att redan från tvåårsåldern är schimpansungen rejält handikappad i förhållande till människobarnet i intellektuellt avseende och vad gäller förmågan att manipulera sin omgivning.[3] Ett människobarn som får klättra i träd från låg ålder blir dessutom en överdängare i den konsten ganska snabbt. De som sett barn i Söderhavet, eller i Afrika, "rinna" uppför en palmstam på ett sätt som inte får schimpansen att verka speciellt överlägsen‚ förstår att våra moderna västerländska barn i själva verket blir snöpta vad gäller den fysiska utvecklingen.

En hjärna som är så effektiv som vår‚ och som redan vid tvåårsåldern överträffar den jämnåriga schimpansens vad gäller användbarhet, skulle knappast ha handikappat människobarnet i förhållande till apungen långt upp i åren på den tiden människorna levde ungefär som schimpanser, vilket många fortfarande föreställer sig att den gjorde. Rimligen borde situationen vara den motsatta.

Även om människomodern har det litet besvärligt något år längre än schimpansmamman så får människomodern, precis som schimpansmodern, hjälp av det äldre barnet då andra barnet kommer. Sexåringen kan utan problem gå omkring och leda den lilla stultande ettåringen i handen långa stunder, såsom man ofta ser att barn gör i andra länder.

Det är dessutom så att om barnen är totalberoende ett år eller två år spelar inte så stor roll. Det handlar istället om hur mödrarna klarar den period då barnen är mycket beroende. Klarar de denna period bra, då är det oväsentligt om perioden är ett eller tretton år lång. Klarar de den dåligt, då är det lika katastrofalt med fem månader som med fem år. I synnerhet som det ena beroende barnet i stort sett avlöser det andra.

Den stora hjärnan borde alltså inte ha handikappat mor och barn på det genomgripande sätt som antagits och fortfarande antas. Våra människobarn skulle inte ha varit beroende av sina föräldrar under så värst mycket längre tid än schimpansungarna om vi levde likadant idag som vi gjorde då vi blev människor, eller då vi just hade blivit det.

Om jag vore anhängare av någon landteori skulle jag utgå ifrån att människobarnens stora hjärnor var ett evolutionärt framsteg, vars fördelar började märkas redan något år efter födelsen, varför den större hjärnan kompenserade för de nackdelar som vår förändrade kroppskonstitution medförde för det späda barnet och dess mor. Men jag tror, som redan framgått, ändå inte på någon av landteorierna och det viktigaste skälet för mig att tro mer på vattenteorin är just spädbarnens utseende och förmågor.

 

Vi blev alltså tvåbeningar redan innan hjärnan växte till, om nu tillgängliga fossil handlar om vår evolutionshistoria. Även om vi behöll pälsen ända tills hjärnan vuxit ut, något vi inte vet emellertid eftersom fossiliserade ben inte säger något om den saken, så hade barnet alltså fått det besvärligare att rida på mammas rygg när mamma började gå upprätt. Det borde därför ha behövt stöd och behövt bli buret på bröstet en längre tid än schimpansungen även om modern hade kvar sin päls. En sådan utveckling hade inneburit en nackdel utan någon uppvägande fördel i början. Hjärnan var ju ännu inte större och kunde inte kompensera för förlusten av möjligheten att rida på ryggen. Det är som om man föreställer sig att då evolutionen tvingade upp förmänniskorna på två ben sade den till vår anmoder: "Lugn lilla förmänniskomoder, det här blir visserligen litet obekvämare för dig några miljoner år eller så men sedan ska din unge få en större hjärna som kompenserar för den här obekvämligheten. Då får du det lättare igen". Hade fader evolution sagt så till vår småhjärnade anmoder hade hon troligen bestämt sig för att strunta i hans stolta planer och stannat kvar i träden, eller om träden försvann, ändå behållit sin fyrbenthet och sin päls, precis som de andra stora aporna har gjort.

Problemen är alltså varför vår anmoder började gå på två ben och varför hon lade av sig pälsen, som var så utomordentligt bra för ungen att hänga fast i. En sådan drastisk förändring sker inte bara för att den gör en art effektivare när förändringen väl är fullständigt genomförd, efter någon miljon år eller så. En sådan förändring av en hel art kommer inte till stånd med mindre än att något i miljön tvingar fram den. Återigen: Ingen sådan faktor har tvingat fram dylika förändringar hos de andra stora aporna som lever mycket på marken så hur såg den faktor ut som tvingade fram denna förändring hos en del av de savannlevande aporna, nämligen hos just våra anfäder?

Svaret har jag redan gett.

Om vi föreställer oss människan som en vattenvarelse‚ eller en amfibievarelse, inser vi att i vattnet är spädbarnen inte några hjälplösa klumpar och inte alls lika missanpassade som de är på land.

Alla som sett babysim vet att nyfödda babies är som fiskar i vatten. När man ser simmande spädbarn slås man av det faktum att de är perfekt anpassade till just vatten. I vattnet är till och med det alldeles nyfödda barnet en självständig liten individ med förmåga att simma omkring och röra sig fritt och med ett inbyggt skydd mot att drunkna, med förmågan att stänga till luftvägarna automatiskt när de vistas under vatten. Det har dessutom möjligheten att ta tag i mammas hår när det inte orkar simma längre.

I vatten är spädbarnet faktiskt rörligare och friare och bättre anpassat till sin miljö och till sin mamma än den nyfödda schimpansungen är på land tillsammans med sin mamma. En evolution under vilken spädbarnen och mödrarna blir bättre anpassade till sin miljö är avsevärt mycket mer trolig än en där både mödrar och barn går en evolutionär kräftgång, som de måste ha gjort på land, även om denna kräftgång inte kan ha varit fullt så dramatisk som många forskare har antagit.

Det kan dessutom, som redan påpekats, knappast vara en slump att spädbarn förefaller födda att vistas i vatten och faktiskt är specialutrustade för en sådan tillvaro, medan apungar inte tycks vara det.

I vattnet kunde våra förfäder, steg för steg, bli allt mindre aplika och alltmer mänskliga utan att det handikappade varken kvinnorna/honorna eller deras ungar under förändringens gång. Där var de mest handikappade i början, innan de hade börjat utveckla speciella egenskaper för vattenlivet, men blev allt mindre handikappade med tiden.

I vattnet kunde människornas kroppar rätas ut som anpassning till simning och dykning, vilket samtidigt gjorde dem tvåbenta på land, utan att detta ställde till problem under mellanperioden, som det måste ha gjort på land. Där började deras hjärnor växa till av samma skäl som delfiners och valars gjorde det, vilka dessa skäl nu än kan vara. I vattnet spelade det ingen roll för barnen att mamma förlorade den päls som apungar har så stor nytta av.

 

Sakta‚ sakta börjar vattenteorin vinna terräng och betraktas som rimlig av alltfler‚ även om man inte kan hävda att den har stora skaror av förespråkare.

Alister Hardy, som inte längre är i livet, berättade att till och med Desmond Morris‚ som skrev två mycket omtalade böcker om hur han trodde att mänskligheten utvecklats på savannen‚ senare sade till Hardy att han trodde att vattenteorin är den rimligare teorin.[4] I den filmserie Morris senare gjorde om våra mänskliga egenskaper och om vår evolutionshistoria, och som visades i TV under sommaren 1996, framgick emellertid att han anser att detta evolutionära dopp inte var av någon avgörande betydelse för vad vi är idag.[5]

Idag då den gamla jägar/savannteorin är så uppenbart falsifierad och då man inte längre är överens om varför vi utvecklade den ena och den andra mänskliga egenskapen och då vattenteorin har förelegat och måste ha varit allmänt känd bland zoologer och antropologer under 35 år, är det obegripligt att så få diskuterar vattenteorin som ett möjligt alternativ. Det är desto underligare som teorin både tillhandahåller en ensidigt biologisk förklaring till vår utveckling från apa till människan och enkla förklaringar till fysiologiska förändringar som annars förefaller mycket problematiska. Ja nästan alla de problem med vår evolutionshistoria som landteoretikerna brottas med försvinner om man antar att det var i vattnet vår art utvecklades från apa till människa.

En inte alltför vågad profetia om utvecklingen inom det här området säger att först den dagen då någon kommer på ett bra sätt att använda vattenteorin för att legitimera de gängse politiska och samhälleliga myterna och ideologierna, kommer teorin att kunna accepteras av alltfler forskare som sannolik, eller som den rätta versionen om vår mänskliga evolution.

Då man numer börjar anse att även valar och delfiner strider om makt och rang och om att få para honorna, kanske vi närmar oss den dagen då vattenteorin blir tagen på allvar av alltfler och med tiden de flesta. Därmed kan föreställningen att de stora hjärnorna är resultat av krig och aggressioner räddas. Men man får förstås fortsätta att brottas med problemet att förklara varför inte alla andra djur, som också anses konkurrera med varandra om otillräckliga resurser och som ständigt anses strida om revir och om honor, inte har utvecklat lika stora hjärnor som vi eller som valar och delfiner, trots att alla arter borde ha nytta av större hjärnor.

 

  Slut på kapitel 9 –

 

 



[1] Goodall J, 1972, fr. sid. 121; 1990, s.28.

[2] Goodall J, 1990, sid. 165.

[3] Desmond A, 1979, sid. 53, 81–83.

[4] Morgan E, 1982‚ sid. 174.

[5] Alldeles nyligen, (när jag skriver detta är det januari 2002) framträdde till och med den kände svenske etologen Sverre Sjölander i TV med argument för vattenteori, som att människor är de enda som kan äta skaldjur utan att bli sjuka exempelvis. Sedan tyckte han förstås att det där med att ungarna kunde grabba tag i mammas hår, som Elaine Morgan föreslog, var lite naivt. Det tror jag inte att han hade tyckt om han sett ungarna till de japanska makakmödrar som började ta sig ut i vattnet och där ungarna klättrade upp på huvudet på sina mödrar och höll sig fast i huvudhåren när mödrarna reste sig och började gå på två ben då de kom ut på djupare vatten, något som också visades i TV men för ganska många år sedan.




Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information