Till startsidan - Denna sida utan meny

10

 

Förord skrivet 3/11 2007:

Nedanstående skrev jag första utkastet till årsskiftet 91/92 och sedan omarbetade jag det något sommaren 1993, då lagarna på omådet ändrades mycket snabbt under den första tiden med regeringen Bildt, som tillträdde i september 1991.

 

Massmedia hade redan under den tidigare socialdemokratiska regeringen drivit fram en hårdare lagstiftning gentemot flyktingarna. Med den borgerliga regeringen förssämrades flyktingarnas villkor ytterligare och i snabb takt. Jag menade då att den politik som fördes på området skulle kosta Sverige mycket framöver. I den saken har jag dessvärre blivit helt sannspådd.

 

 

Innehåll

1: Vad är man kritisk till?

2: Invandringspolitiken

3: Flyktingpolitiken

4: Invandrarpolitiken

5: Flyktingmottagandet

6: Riksdagens intentioner och invandringspolitiken

7: Invandrar- och flyktingmottagningspolitiken

8: Jämlikhetsmålet

9: Valfrihetsmålet

10: Samverkansmålet

11: En diskussion om lagstiftarnas intentioner

12: Assimilering kontra icke assimilering

13: Mottagningssystemet för asylsökande

14: Det kommunala flyktingmottagningssystemet

15: Praktiken bakom intentionerna

16: Introduktionsplaner för flyktingarna

17: Dagens politiska intentioner

18: Tillfälliga uppehållstillstånd - vad de innebär

19: Sverige sade nej till gästarbetarsystemet tidigare

20: Vi sänder fel signaler

21: Rikspolitikerna och flyktingpolitiken

 

 

DEN SVENSKA INVANDRAR-

OCH FLYKTINGPOLITIKEN

 

Vad är man kritisk till?

Som påpekats har man föredragit att tala om kritik mot invandrar- och flyktingpolitiken istället för om rasism eller främlingsfientlighet. Det var inte det senare som massmedia ville mana fram‚ alltså såg de heller inte någon sådan‚ bara främlingsrädsla och kritik mot just den förda politiken.

Det är således invandrar- och flyktingpolitiken människor‚ och massmedia är kritiska till. Men exakt vad är det massmedias klagande journalister är kritiska till (utöver att flyktingarna inte fick arbeta under väntetiden‚ som de ju får göra nu)? Är det det faktum att vi "tar emot" (ger uppehållstillstånd till) flyktingar eller att flyktingar överhuvudtaget söker sig till Sverige‚ eller är det det sätt på vilket vi tar emot dem‚ eller är man kritisk till att vi överhuvudtaget har invandrare och anser att det ska skickas hem‚ eller är det lagstiftningen på området man är negativ till och vad inom respektive område är man negativ till - mer exakt? Ja det är inte lätt att säga. Det troligaste är att de som varit mest aktiva i diskussionen och mest högljutt ropat efter en seriös diskussion om området inte själva vet vad det är de i själva verket är kritiska till av det enkla skälet att de inte vet tillräckligt mycket om vår invandrar- och flyktingpolitik. Så låt mig få göra några enkla klarläggande i frågan.

Å ena sidan har vi regeringens och riksdagens intentioner‚ som avspeglas i lagstiftningen och beskrivs i förarbeten till lagarna. Å andra sidan har vi den praktik som denna lagstiftning resulterar i. Dessa två ting är inte med nödvändighet samma saker, även om de borde vara det, och man bör känna till bådadera för att veta vad det är man har skäl att‚ eller bör‚ kritisera och för att veta vart man ska rikta sin kritik.

Vidare måste man skilja mellan invandringspolitiken och invandrarpolitikenflyktingpolitiken och flyktingmottagandet.

Invandringspolitiken handlar om vilken invandring vi tillåter och hur lagstiftningen reglerar vilka personer som tillåts komma till och bosätta sig i vårt land.

Flyktingpolitiken handlar om synen på flyktingar och om hur man definierar en flykting‚ och därmed om vilka som ska accepteras som flyktingar. Den kan sägas vara en underavdelning till invandringspolitiken.

Invandrarpolitiken handlar om hur man behandlar dem som får uppehållstillstånd i landet‚ vilka åtgärder man vidtar för deras del och vilken ideologi på området man omfattar.

Flyktingmottagandet‚ som kanske kan sägas vara en del av flyktingpolitiken‚ men en klart avgränsad sådan‚ handlar om hur man tar hand om dem som kommer och söker asyl i vårt land. Det kan i sin tur delas in i två områden‚ dels det mottagande vi består dem som söker asyl‚ de lagar som gäller dem och hur de behandlas medan de väntar på asyl (eller avslag på sin begäran om sådan)‚ dels mottagandet av flyktingar med uppehållstillstånd, som kommunerna har organiserat och byggt upp, och vilka åtgärder som vidtas för att passa in de nya innevånarna i Sverige.

Även på dessa områden måste man skilja mellan intentionerna/-värderingarna och lagstiftningen å ena sidan‚ och praktiken‚ alltså vad som faktiskt görs ute i samhället‚ å den andra. Här ska först lagstiftarnas intentioner kort redovisas‚ därefter diskuteras praktiken på de olika områdena ytterligare något lite. Här diskuteras endast vad som hänt sedan 1960. Området är så omfattande och består av så många bestämmelser‚ lagar och regler att det skulle krävas en egen bok för att redovisa och diskutera det mer utförligt, varför det bara kan diskuteras övergripande. Den som vill sätta sig in hur lagarna på området ser ut mer i detalj hänvisas till några av de skrifter och arbeten som handlar om detta.

 

 

RIKSDAGENS INTENTIONER OCH

LAGSTIFTNINGEN

Under femtio och sextiotalen hade vi‚ som sagts‚ en stor arbetskraftsinvandring. År l967 beslutades att arbetstillstånd skulle föreligga före inresan i landet‚ i princip‚ och året därefter reglerades invandringen till Sverige (från utomnordiska länder). En grundtanke från l968 års reglering av invandringen var att utomnordiska invandrare inte skulle få stå i vägen för svenskar på den svenska arbetsmarknaden.

Samma år tillsattes en utredning för att se igenom och utreda invandrarnas sociala och kulturella situation i Sverige. Utredningen resulterade l975 i flera nya lagar på området och bl.a. i lagar om invandrings- och invandrarpolitiken. Då fastslogs de övergripande principerna för denna politik. Uppslutningen kring politiken och de grundläggande principerna för invandringen var total. Samtliga politiska partier accepterade riktlinjerna och principerna. Vi kan alltså säga att det rått politisk enighet om vilken invandrings- invandrar- och flyktingpolitik Sverige skulle föra - ända tills för några år sedan.[1]

Redan l972 fick vi i praktiken en starkt reglerad invandring. Det året sattes principiellt stopp för arbetskraftsinvandringen och sedan dess har företagen endast fått tillstånd att importera arbetskraft med kompetenser som saknas i landet eller som det råder brist på i Sverige. De utlänningar som på det sättet får arbetstillstånd i Sverige får tidsbegränsade sådana‚ alltså inte permanenta uppehållstillstånd som annars varit regel ända tills nyligen‚ då ingen idag egentligen vet vad som kommer att ske.[2]

Efter l972 har det således i huvudsak varit flyktingar och anhöriga till dessa‚ samt anhöriga till svenskar (äkta makar och barn till dessa)‚ som invandrat till Sverige och som fått permanenta uppehållstillstånd.

Flyktingarnas möjligheter att få stanna i Sverige regleras inte enbart av svenska lagar utan också av internationella överenskommelser‚ sådana som FN:s flyktingkonvention som Sverige har skrivit under.[3] Enligt denna tar vi också emot s.k. kvotflyktingar. Det är personer som accepterats som flyktingar av FN och som sitter i FN:s flyktingläger runtom i världen. De som accepteras som kvotflyktingar får komma till Sverige och bosätta sig här. Dessa plockas ut på FN:s flyktingläger av svensk personal och de uppgår till något tusental per år, med vissa variationer. Övriga flyktingar är de som själva kommer till vårt land och begär asyl här.

Vad gäller vilka flyktingar som ska få uppehållstillstånd i landet har praxis varierat något. Antalet personer som söker asyl i landet har också varierat mellan åren‚ beroende på situationen ute i världen. Om vi räknar med barnen har antalet flyktingar som fått uppehållstillstånd[4] i landet legat tämligen konstant sedan början av åttiotalet på l0-l5.000 personer per år. Därtill kommer en invandring av anhöriga till svenskar och flyktingar och invandrare på mindre än 10.000 personer per år. Sverige har alltså tagit emot omkring 20-25.000 invandrare (varav många är nordiska invandrare) om året sedan början av åttiotalet. 1992 fick 12.791 flyktingar tillstånd att stanna i landet säger den senaste siffran. Därtill kom en anhöriginvandring på 7.112 personer. Detta var en minskning sedan 1991 då 18.631 flyktingar fick uppehållstillstånd och 6.869 anhöriga. Antalet flyktingar som utvisas ökar därmed eftersom antalet flyktingar som söker asyl har ökat de senaste åren.

Vi måste alltså skilja mellan dem som kommer till landet och dem som får uppehållstillstånd här. Denna åtskillnad har de flesta svenskar inte klar för sig‚ huvudsakligen på grund av det sätt på vilket massmedia behandlar den här frågan. Där skrivs bara om "alla som kommer" eller alla dem som "vi tar emot" . Ibland avses med detta personer som får uppehållstillstånd men oftast menar man de som kommer hit och begär asyl (varav de flesta senare utvisas). Vilket man menar framgår oftast inte alls och ibland endast om man är väl insatt i området och kan statistiken. Totalt beviljade invandrarverket 34 817 uppehållstillstånd år 1992‚ vilket var drygt 7.000 färre än året tidigare. Av dessa var nära hälften anhöriga till svenska medborgare‚ alltså sådana som gift sig med svenskar eller som adopterats av svenska medborgare. Den siffra som ny demokrati brukar nämna då de talar om hur många som invandrar brukar vara maximisiffror‚ inte enbart siffror över flyktingar och deras anhöriga således.

Invandrar- och flyktingmottagningspolitiken

De principer för invandrarpolitiken och flyktingmottagandet som beslutades l975 innebar strävan mot tre mål; JämlikhetValfrihet och Samverkan.

Jämlikhetsmålet innebär att alla människor som bor i och är skrivna i landet ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Varje invandrare som fått permanent uppehållstillstånd ska därefter behandlas som svensk och ingen skillnad får i princip göras i behandlingen av dem och andra svenskar[5]. De får heller inte diskrimineras[6]. I mitten av åttiotalet fick vi en lag mot diskriminering.

Valfrihetsmålet handlar om att alla ska ha en möjlighet att välja att behålla sin kulturella identitet‚ använda och utveckla sitt eget språk och få utöva sina egna kulturella traditioner och sin egen religion så långt detta är möjligt utan att konflikter med svensk lagstiftning uppstår. Där tradition eller kultur strider mot svensk lag är det svensk lag som gäller. Det är således inte tillåtet för invandrare att gifta bort sina döttrar i yngre tonåren även om det skulle vara tradition i deras egna hemländer och invandrare har lika litet rätt att slå eller aga sina barn eller andra familjemedlemmar som svenskar‚ även om det är tillåtet eller accepterat i deras egna kulturer‚ vilket det oftast inte är!

Samverkansmålet innebär att svenskar och invandrare ska samverka på jämställd basis och att man ska befrämja samverkan mellan grupper från olika länder eller av olika nationaliteter och svenskar. Invandrare ska således också ges möjligheter att delta i det politiska livet och påverka samhället i samverkan med svenskarna. De ska uppmuntras att ta samma ansvar för vårt lands framtid som de som är födda i landet av infödda föräldrar.

l986 tog riksdagen ett nytt beslut om invandrarpolitiken som syftar till att de olika målen ska uppnås. Man säger också att invandrarpolitiken förutsätter aktivt arbete för att skapa goda förhållanden mellan alla grupper i samhället och aktivt motverkande av främlingsfientlighet och diskriminering.

 

En diskussion om lagstiftarnas intentioner

Om invandringspolitiken kan man ha olika åsikter. Man kan anse att vem som helst ska ha möjlighet att flytta hit och ta arbete här eller att det är rimligt att man reglerar invandringen på något sätt‚ både vad gäller frågan om vilka vi tillåter bosättning och arbete här och frågan om vilka vi tillåter att stanna i landet av dem som söker asyl här. Min personliga uppfattning i frågan är att vi bör behålla vår reglerade invandring men vara generösa när det gäller att ta emot och ge uppehållstillstånd till flyktingar. Detta diskuterar jag inte vidare här.

Här har emellertid massmedia gjort en kraftig insats för att få svenska folket att anse att vi inte ska ta emot (vi får då anta att media avser dem vi ger uppehållstillstånd‚ eftersom vi inte själva bestämmer hur många som ska komma och söka asyl‚[7]) så många flyktingar‚ vilket också kan sägas vara en del av vår invandringspolitik. På det området är jag av den bestämda uppfattningen att vi har både moralisk skyldighet att ta emot människor som hotas i sina hemländer och råd att ta emot dem..[8]

Invandrarpolitikens målsättningar‚ är inte målsättningar som man kan ha så mycket att invända mot om man omfattar de demokratiska idealen och åsikten att alla människor är lika mycket värda.

Jag har svårt att tänka mig att någon demokratiskt sinnad person är beredd att hävda att dessa intentioner är dåliga och att vi istället bör ha en målsättning som går ut på att hålla olika grupper åtskilda, eller att vi ska förbjuda somliga grupper att delta på samma villkor i samhället som andra‚ eller att vi borde diskriminera invandrare eller skicka ut alla ur landet som inte är födda av svenskfödda föräldrar i femte generationen eller så. Av det skälet har jag svårt att dra några andra slutsatser av den massmediadiskussion och den ospecificerade kritiken av invandrare och invandrar- och flyktingpolitiken som vi sett i massmedia de senaste åren‚ än att många journalister i grunden är invandrar- och flyktingfientliga då de anser att vår invandrar- och flyktingpolitik är värd kritik och också kritiserar den häftigt och onyanserat. Vi har inte sett många journalister tala för förverkligandet av dessa mål de senaste två åren. Däremot har vi fått läsa åtskilliga artiklar‚ sett åtskilliga TV-program och hört åtskilliga radioprogram i vilka invandrar - och flyktingpolitiken i allmänna och svepande ordalag påståtts vara dålig och värd kritik. Vi får då anta att massmedia är kritiska till de mål som ställts upp för denna politik eftersom man dels inte tagit ställning för dem och dels aldrig exakt klargjort vad man är kritisk till‚ bortsett från kritiken att asylsökande inte fick arbeta under väntetiden. Det skulle vara mycket intressant att veta vad man vill ändra vad gäller intentionerna i invandrar– och flyktingpolitiken.[9]

 

Assimilering kontra icke assimilering

På en punkt har man diskuterat de här målen de senaste åren. Intentionen som stadfästes i politisk enighet var uppenbarligen att skapa ett samhälle i vilket alla levde sida vid sida och att vi skulle föra en sådan politik att vi slapp den typ av invandrarghetton och apartheidsystem (om inte lagstadgade så dock fungerande sådana) som finns i så många andra europeiska länder‚ liksom i USA.

Redan i slutet av sextiotalet diskuterades frågan om vad man skulle begära av invandrare och vilka riktlinjer vår invandrarpolitik skulle ha. Skulle vi verka för total integrering och assimilering av invandrarna‚ som i princip var en självklar men outtalad strävan före sextiotalet‚ eller skulle vi gå en medelväg och möjliggöra för invandrarna att behålla sina egna kulturer‚ men under förutsättning att de utåt och i allmänhet anpassade sig till och accepterade svenska normer och konventioner i samvaron med svenskar och det svenska samhället?

Man beslöt att gå på den senare linjen‚ som är den kompromisslinje‚ som‚ om man tänker igenom saken‚ är den enda rimliga linjen om människor alls ska kunna samleva‚ samarbeta och kommunicera med varandra utan att de helt fråntas sin integritet och kultur och utan att det uppstår klyftor och därmed lätt fientlighet mellan olika etniska eller invandrargrupper och mellan dem och infödda (av svenskfödda föräldrar födda svenskar). Sedan är det naturligtvis så att det finns grader också i denna medelväg‚ en bred medelvägszon mellan den politik som kräver total assimilering av etniska minoriteter och den som i stort sett accepterar eller föredrar total åtskillnad mellan kulturerna inom samma land som varit lagfäst i Sydafrika tidigare och såsom det i stor utsträckning är i USA utan att lagstiftningen kräver detta längre. I USA har man sina kinesområden‚ områden för svarta‚ områden för puertorikaner etc. och där råder det nästan vattentäta skott mellan kulturerna. Varje kultur sköter de egna behoven och har till med i vissa fall sina egna interna rättskipningssystem inom sina respektive bostadsområden.[10]

Bestämmer man sig för att samverkan mellan folkgrupperna‚ människor från olika delar av världen‚ och svenskarna ska vara ett mål för invandrarpolitiken‚ då måste man också vidta vissa åtgärder för att åstadkomma detta i praktiken. Gör vi ingenting alls‚ utan låter invandrare och/eller flyktingar sköta sig själva och utan att man lägger sig i deras göranden och låtanden‚ eller utan att man genom vissa åtgärder möjliggör för dem att åtminstone till det yttre smälta in i det svenska samhället‚ då kommer vi att få samma utveckling som i USA och många andra länder med stor invandring. Då får vi ghetton av invandrare av olika nationaliteter som lever sina egna liv‚ helt vid sidan av det svenska majoritetssamhället. En sådan segregering‚ där invandrarna lever isolerade från majoritetsbefolkningen och så småningom från varandra‚ innebär att invandrarna utestängs från stora och viktiga delar av den "vita" arbetsmarknad som majoritetsbefolkningen har tillgång till och att de döms att förbli en fjärde klassens innevånare med allt vad det innebär av problem för ett samhälle som har sådana‚ såväl som för dem som hamnar i dessa ghetton. Just denna utveckling‚ som började märkas i exempelvis England och Tyskland redan under sextiotalet‚ ville man förhindra i Sverige.[11]

Bidrag och uppmuntran till bildande av invandrarföreningar var också en del av valfrihetsmålet. Genom dessa föreningar kunde invandrarna hålla sin egen kultur levande.

Hemspråksundervisningen var likaså en del av valfrihetsmålet‚ men även en del av jämlikhetsmålet och samverkansmålet. Även sfi-undervisningen för vuxna invandrare och svenska-2 undervisningen i grundskolorna för invandrarbarnen var en del i jämlikhetsmålet‚ en åtgärd för att se till att invandrare och deras barn fick den speciella hjälp de behövde för att inte bli handikappade i förhållande till svenskar och svenska barn‚ och på den svenska arbetsmarknaden och därmed i det svenska samhället i allmänhet.

På papperet har vi de senaste decennierna i själva verket haft en mycket bra invandrarpolitik‚ sannolikt den bästa och mest väl genomtänkta i världen. Vi har sannolikt också varit ett av de minst invandrarfientliga länderna i västvärlden från början av sjuttiotalet fram till början av nittiotalet‚ kanske till och med det minst fientliga.

Flyktingmottagandet i kommunerna (av flyktingar med uppehållstillstånd) är att betrakta som ett led i försöken att uppnå de lagstiftade målen‚ jämlikhet‚ valfrihet och samverkan.

Låt oss nu ta en titt på de två flyktingmottagningssystemen‚ det kommunala för flyktingar med uppehållstillstånd och invandrarverkets för asylsökande‚ de som ännu inte fått något uppehållstillstånd och som väntar på besked om de ska få stanna eller kommer att utvisas.

De övergripande målen leder till att man måste förverkliga dessa på något sätt och därmed ställs underordnade mål upp för verksamheterna. Dessa mål är fortfarande intentioner‚ alltså inte detsamma som praktiken och märk väl att det fortfarande är intentionerna jag talar om.

 

Mottagningssystemet för asylsökande.

Vårt system för att ta emot asylsökanden har förändrats med jämna mellanrum sedan början av sjuttiotalet. l969 tillskapades Statens invandrarverk (SIV) som central utlänningsmyndighet med ansvar för invandrar- och flyktingfrågor.

Fram till 1992 gällde i princip att asylsökande inte betraktades som boende i landet och därmed inte jämställdes juridiskt med i landet skrivna personer. De asylsökande‚ var en juridiskt-rättslig specialgrupp med andra ord. För dem gällde vissa regler och viss rätt som reglerades av internationella överenskommelser och avtal och genom speciell svensk lagstiftning.

Så har exempelvis varje person som begär politisk asyl haft rätt att få sitt fall individuellt behandlat och sina asylskäl individuellt bedömda. Detta är vad som gällt tills helt nyligen. Vad som kommer att gälla framöver är ovisst eftersom man mumlar om tillfälliga uppehållstillstånd till grupper från det forna Jugoslavien i väntan på att fred ska utbryta där; vilket är detsamma som att överge regeln om den individuella prövningen.[12]

Här som på alla andra områden vet vi ingenting om vad som kan hända i en nära framtid med regeringar som slag i slag river gamla system och beslutar utifrån helt nya värderingar och en ny ideologi och utifrån bristande kunskaper och dåliga eller obefintliga beslutsunderlag. Men hittills har det varit så att varje person utretts och man har försökt kartlägga vilka skäl han eller hon har att söka asyl och om dessa skäl är starka nog för att personen ifråga ska accepteras som flykting eller anses ha andra ömmande skäl och få uppehållstillstånd i Sverige. Beslutet fattas av invandrarverket. Det kunde tidigare sedan överklagas till regeringen. Numer överklagas det till en speciell överklagandenämnd.

Det har varit‚ och är‚ dessa överklaganden som tar så lång tid och som gör att så många asylsökande får vänta så länge på sina besked. De allra flesta blir nämligen utvisade redan i första instans och dessa första besked ges mestadels inom ett halvår‚ ofta inom 2-4 månader‚ efter ankomsten till Sverige[13] och de allra flesta av de utvisade flyktingarna överklagar besluten‚ för att bli utvisade också i nästa instans.

När den nya borgerliga regeringen tillträdde ändrades systemet så att överklagandet inte längre gick till regeringen utan till den nämnda särskilda överklagandenämnden‚ något som redan hade beslutats om av den gamla socialdemokratiska regeringen. Omorganiserandet av överklagandeärendena resulterade i att tiderna för överklaganden ökade en period.[14]

Genom att man förändrade systemet slapp regeringen att ta det direkta ansvaret för besluten. Den nya nämnden har att fatta beslut enligt vissa lagar och att tolka dessa självständigt och därmed anser sig‚ och framställer sig sedan‚ invandrarministern som icke-ansvarig för besluten eftersom hon "inte kan ingripa i nämndernas verksamhet". Nämndemännen å sin sida kan skylla på regering och riksdag som har det slutgiltiga ansvaret för lagar och regler på området och att de bara följer dessa och därmed faller ansvaret för ärendena mellan två stolar. Det blir svårare för allmänheten att påverka besluten som fattas på det sättet. Det är alltid svårare att påverka beslut fattade av tjänstemän eller av indirekt tillsatta politiska ansvariga än att påverka dem som väljarna tillsätter direkt genom val‚ alltså riksdag och regering (detta gäller trots att vi inte har personval i vårt land). Den här nyordningen innebär att det blir svårare för allmänheten att exempelvis få ändring på ett tveksamt eller uppenbart orimligt utvisningsbeslut. Samtidigt är det också så att det är lättare att få byråkrater att fatta obehagliga och inhumana beslut då de kan känna sig oskyldiga genom att hävda att de endast utför order uppifrån‚ endast gör vad de är anställda att göra och endast lyder lagar och förordningar - något som vi såg förfärande exempel på i trettiotalets Tyskland bl.a.

Frågan om tillstånden och de långa väntetiderna är komplicerad eftersom det dels handlar om väntetider som är plågsamma för flyktingarna‚ hur de än behandlas under denna tid‚ dels handlar om kostnader för samhället (ju längre väntetider ju dyrare blir systemet)‚ dels handlar om viktiga rättsprinciper och om vad man anser att sådana får kosta. Att inte låta dem kosta kan innebära att man måste tubba på viktiga demokratiska principer och sätta viktiga rättsprinciper ur spel.

Det har alltid tidigare sagts att en individ inte ska kunna sändas tillbaka till hemlandet om han eller hon riskerar att råka illa ut där på grund av politisk tillhörighet‚ etnisk eller religiös sådan, och att det av det skälet är viktigt att varje persons ärende utreds noggrant innan man beslutar om att sända tillbaka någon. Sådana noggranna utredningar kan ta tid. De långa väntetiderna är således inte bara något man har anledning att skälla på och kritisera. I vissa fall handlar de istället om enskilda individers rättstrygghet‚ även om man alltid måste hävda att väntetiderna ska nedbringas så långt som möjligt eftersom de är plågsamma för dem det gäller. Ovissheten om man får stanna eller inte kan vara förfärlig att leva med. Men å andra sidan ger insikten om vad det handlar om‚ och om varför väntetiderna ibland kan vara långa‚ större trygghet för den som vet att han har verkliga skäl att fly. Den flykting som har klart för sig varför behandlingstiden kan vara lång inser att det ibland kan vara bättre att få vänta litet längre därför att de beslutande vill vara säkra på hans sak‚ än att det görs en dålig utredning och han sänds tillbaka trots att han kanske riskerar livet vid hemkomsten.

Hur man än ser på de här frågorna så är det inga enkla frågor men det är inte utan vidare så att korta väntetider måste vara positiva. Det är de endast om man både kan ha korta väntetider och göra absolut säkra utredningar och bedömningar av människors asylskäl‚ annars inte. Man kan emellertid utgå från att statsmakterna inte önskat att förlänga väntetiderna av ren elakhet eller enbart för att fördyra asylsystemet och skinna skattebetalarna.

Lagstiftarnas intentionen är naturligtvis att göra tiderna så korta som möjligt utan att samtidigt äventyra rättssäkerheten för de asylsökande. Det finns således inte heller på det här området några skäl för en demokratiskt sinnad person att vara starkt kritisk till de intentioner och principer som ligger bakom asylmottagandet och prövningssystemet.

Vidare har ingen hittills haft som målsättning att asylsökande eller flyktingar ska misshandlas eller behandlas illa i flyktingmottagninssystemen. Värdig behandling och adekvat hjälp har varit den klart uttalade målsättningen.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om hur intentionerna bör se ut. Somliga anser att det är självklart att människor som söker asyl ska behandlas med medmänsklighet och respekt och med samma hövlighet som man bör behandla alla andra människor. Jag tillhör dem som anser detta. Andra‚ exempelvis Ian Wachtmeister i ny demokrati‚ anser tydligen att man bör behandla asylsökande så illa att det avskräcker människor från att söka asyl i vårt land. Regeringens utredare av flyktingmottagningssystemet, Werenfels-Röttorp, är inne på samma tankegång. En sådan åsikt kan inte sägas vara i överensstämmelse med de principer som är grundläggande för demokratiska system och en sådan politik är knappast ägnad att öka vårt lands anseende utomlands och gott anseende är något ett land tjänar på i det långa loppet.

Man kan återigen konstatera att det knappast finns mycket som en anständig demokratiskt sinnad person kan ha att invända mot vad gäller de intentioner som ligger bakom vår invandrar- och flyktingpolitik‚ bortsett från frågan om hur många flyktingar eller invandrare vi ska ge uppehållstillstånd till‚ där man kan anse att vi ska ta emot fler eller färre.

Den asylsökande var, till sommaren 1992, officiellt inte bosatt i landet och därför hade han/hon heller inte samma rättigheter som svenskar eller invandrare med uppehållstillstånd. Den asylsökande kunde inte ta arbete‚ hade inga klara rättigheter att studera här‚ kunde inte bedriva affärsverksamhet etc. Vad personen ifråga är efter sommaren l992 är inte lätt att säga‚ mycket tyder på att han är något mitt emellan en som bor här och en som inte bor här. I varje fall har han rätt att arbeta och det kan knappast den ha som inte bor i landet officiellt.

Före l987 fick asylsökande‚ under en period‚ komma ut till kommunerna och vänta där på sina uppehållstillstånd och de hade då också möjligheter att delta i den reguljära kommunala sfi-undervisningen. Efter 1987 skulle de bo på flyktingförläggningarna‚ i princip‚ och de hade inte längre rätt att delta i kommunernas grund-sfi-undervisning. Idag får de på sin höjd delta i något som kallas vardagssvenska‚ och som inte får vara reguljär sfi-undervisning utan som endast ska handla om att lära flyktingar enklare fraser på svenska. Detta är en försämring och en katastrofal sådan som kan stå oss dyr i längden‚ som väl framgått i tidigare kapitel.

 

Det kommunala flyktingmottagningssystemet.

Det kommunala flyktingmottagningssystemet är också mycket bra om vi ser till intentionerna med det‚ sådana de sett ut från början av åttiotalet tills den nya regeringen tillträdde. Det bestäms ytterst av de redan diskuterade målen‚ jämlikhet‚ valfrihet och samverkan. Flyktingarna ska få en sådan hjälp och introduktion i samhället ute i kommunerna‚ via dessas flyktingmottagningsprogram‚ att de lär sig svenska snabbt och så snart som möjligt klarar sig och kan försörja sig själva. De ska få sådan introduktion i samhället och en sådan undervisning inom sfi-undervisningens ram att de får möjligheter att själva sträva efter att förverkliga de här övergripande målen‚ delta i samhället på samma villkor som svenskar men med möjligheter att också bibehålla den egna kulturen och sina egna kulturella och religiösa särdrag‚ i den mån dessa inte strider mot svensk lagstiftning.

Den nuvarande regeringens intentioner skiljer sig markant från de intentioner som alla partier varit överens om från sextiotalet fram till regeringsskiftet även om den inte deklarerar detta offentligt och ännu inte ändrat de övergripande lagar som bestämmer målen för invandrarpolitiken. Under den tid som massmedia gått ut i stora kampanjer mot vår flyktingpolitik har de här diskuterade intentionerna gällt‚ både i regeringens och riksdagens teori och praktik (dvs‚ lagar och förordningar har stiftats för att målen ska uppnås) och det har varit uppenbart att massmedia velat ifrågasätta just denna politik‚ först avseende vissa detaljer‚ senare i grunden‚ och lika uppenbart är det att de till all olycka för oss alla‚ invandrare såväl som svenskar‚ har lyckats.

 

Praktiken bakom intentionerna

Därmed kommer jag in på frågan om hur man lyckats genomföra de här goda intentionerna i verkligheten och här finns däremot mycket att kritisera också utifrån en demokratisk och human utgångspunkt.

I praktiken fungerar mottagningssystemet inte så som lagstiftarna tänkte sig saken. Här ser vi exempel på allt det som man inte vill se i ett demokratiskt land och på allt det som intentionerna ville förebygga och förhindra. Huvudskälet är att alltför många av dem som arbetar med invandrare och flyktingar inte har den kompetens som krävs för uppgiften. Ansvarig för detta är Invandrarverket liksom kommunala politiker och tjänstemän som är ansvariga för det kommunala flyktingmottagandet.

Sedan måste det naturligtvis också betonas att det finns personer inom flyktingmottagningen‚ både den kommunala och inom invandrarverkets‚ som gör stora och väsentliga insatser och som klarar sina uppgifter mycket bra. Det räcker att 10% inte har sådan kunskaper eller sådan kompetens att de räcker till för sina uppgifter på området‚ för att det samlade resultatet ska bli förödande. Det finns dock skäl att misstänka att det är betydligt fler än så som saknar de kunskaper som krävs för att de här uppgifterna ska skötas i enlighet med intentionerna. Bl.a. tyder de undersökningar som gjorts om hur kommuner sköter sfi-undervisningen på det. Mina egna erfarenheter från fyra småkommuner i västra Sverige talar också för att det är så. Fyra småkommuner i västra Sverige är förvisso inte så många att man utan vidare kan utgå ifrån att de är representativa för alla Sveriges kommuner‚ men då också andra sfi-lärare‚ från andra kommuner‚ har samma erfarenheter och då det sannolikt inte är så att jag råkat hamna i de fyra enda kommuner i landet som begår grava misstag på det här området‚ är det rimligt att anta att det är ganska många kommuner som missköter det här området. Det måste dock framhållas att det också finns undantag bland kommunerna. I det stora hela förefaller emellertid situationen mörk‚ både på sfi-sidan och inom flyktingmottagandet i allmänhet‚ både inom det kommunala och Invandrarverkets.

De senaste årens arbetsmarknadssituationen har försämrats och flyktingarnas möjligheter att anpassa sig och komma ifrån beroendet av samhällelig försörjning har därmed försämrats avsevärt‚ betydligt mer än svenskars i allmänhet. Till detta kommer det faktum att massmedias tal om dalt, och att man måste ställa krav, har lett till att man behandlar flyktingarna ännu sämre än tidigare i många kommuner och på många flyktingförläggningar.

Låt mig illustrera med ett exempel ur verkliga livet hur det kan gå till när myndigheterna ska ställa krav och ta i med hårdare tag mot flyktingarna: För några år sedan hade jag en grupp flyktingar i sfi-undervisning ute i en liten kommun. De allra flesta av dessa var utomordentligt trevliga och ambitiösa människor och också välutbildade sådana som skötte sina sfi-studier föredömligt men några få hade vissa svårigheter att infinna sig regelbundet till sfi-undervisningen. Någon i kommunens flyktingmottagningsorganisation fick nu för sig att det skulle ställas krav. Någon på socialkontoret sammankallade alltså alla flyktingarna och gav dem en kollektiv avhyvling och de fick veta att den som inte skötte sin sfi-undervisning skulle fråntas sitt socialbidrag och endast få kvittera ut pengar för de dagliga behoven‚ varje dag. Jag som var deras sfi-lärare hade aldrig tillfrågats om det var ett problem att de uteblev från undervisningen och ingen berättade i förväg för mig att man tänkte ta till ett sådant hot mot dem allihop‚ "tala om för dem vilka regler som gällde" som det så vackert heter i massmedia numer och när ansvariga politiker och tjänstemän uttalar sig i dessa.

Dagen efter denna avhyvling kom en upprörd och ganska irriterad samling flyktingar till min lektion och jag undrade vad som hade hänt då jag inte kunde undgå att notera att de var arga som bin allihop. Då fick jag höra vad som hade hänt dem dagen innan. Naturligtvis blev även jag upprörd. Så beter man sig inte mot vuxna människor om man är civiliserad. Att göra som socialkontoret hade gjort i det här fallet‚ det är att demonstrera att man anser att alla flyktingarna är hel eller halvkriminella‚ lättjefulla eller asociala i allmänhet. Alla ordentliga människor, som inte gjort någonting som man kan klandra dem för och som skött sig exemplariskt‚ blir upprörda när de får klart för sig att de betraktas med misstro och som ohederliga och asociala och när de blir behandlade som olydiga barn. Det blir majoriteten av alla ordentliga svenskar också. Det är mänskligt att reagera med upprördhet när man bli behandlad på det sättet. Flyktingarna hade i och med detta fått klart för sig att Sverige döms man i klump! Jag hade en grupp mycket omotiverade elever en tid därefter. Sedan denna händelse har det blivit värre och mer av den här typen av "ställande av krav" just på grund av massmedias rop på mer av sådant.

Dessutom är det så illa ställt att många tjänstemän‚ såväl som många ansvariga politiker i kommunerna‚ inte kan läsa lagar och förordningar‚ eller inte har lust att göra det. Därför har de inte skillnaden mellan massmediadiskussionen och lagstiftningen klar för sig. Många ansvariga, politiker och tjänstemän, i kommunerna, tror därför att vad som sägs i massmedia är detsamma som lagstiftarnas intentioner och vad som presenteras som förslag eller krav framlagda av somliga politiker‚ eller av kritiska journalister‚ antas av många vara redan fattade riksdagsbeslut och gällande lagar. Vad jag vill kalla för funktionell yrkesanalfabetism är skrämmande vanlig bland tjänstemännen inom både detta och andra offentliga områden. Det är nämligen en slags funktionell analfabetism i yrket det är fråga om när de som är satta att administrera och genomföra åtgärder som lagstiftarna beslutar om i riksdagen‚ inte vet hur beslut fattas‚ inte vet att det är lagen de ska följa och inte vet hur de lagar ser ut som de är satta att följa och genomföra och att de inte bara är satta att följa och genomföra allmänt massmediatyckande och när de inte ens vet hur de ska ta reda på vilka regler som enligt lagen gäller på det område de är anställda att sköta‚ eller när de är oförmögna att förstå de lagar de kanske försöker att läsa.

Det är faktum att upprörande många som arbetar i flyktingmottagningssystemet inte känner till de lagar och förordningar som reglerar den verksamhet de som tjänstemän sköter. Detta var för mig en chockerande upptäckt när jag blev kommunalt anställd sfi-lärare‚ eftersom jag hade levt i den vanföreställningen att offentligförvaltningens tjänstemän var utbildade om just dessa frågor‚ att man på socialhögskolorna fick lära sig hur offentlig verksamhet reglerades och vad som gällde där‚ samt att man kontinuerligt följer med i nya lagar och förordningar på området‚ som ju sänds ut till berörda myndigheter.

Lagen säger att flyktingarna ska informeras om hur vårt samhällssystem ser ut och fungerar. Det kräver dock att den som ska informera vet hur samhället ser ut och hur det fungerar. Det gör alltså inte många av dem som arbetar med flyktingar och som ska ge denna information.

Ovanpå detta sorgliga faktum kommer det faktum att det inte är så många inom flyktingmottagningssystemet som förstår vad information är och hur man ger sådan information så att den går fram. Har man som yrke att informera‚ vilket är en del av den uppgift alla i flyktingmottagningssystemet har‚ då ska man kunna något om information‚ då ska man veta hur sådan ges‚ hur den tas upp och vad som måste informeras om. I fallet med flyktingar innebär det att det krävs insikter om vad som är unikt i vårt system och insikter om flyktingarnas kulturella bakgrund dessutom.

Det är svårt nog att ge information till svenskar så att den går fram‚ och ännu svårare är det att ge den till invandrare och flyktingar som kommer från länder med helt andra samhällssystem‚ normer och värderingar än vi omfattar i vårt samhälle och som talar en mycket bristfällig svenska eller tvingas förstå genom en tolk som gör det. Att personalen inom flyktingmottagningssystemen saknar dessa kunskaper är illa nog men kanske något som ansvariga politiker borde lastas för i första hand, de som borde avsätta medel för utbildning i dessa frågor av den personal man anställer att sköta områdena. Ännu värre är att alltför många av dem som anställs och arbetar inom områdena ifråga saknar viljan att lära sig jobbet. När man så misslyckas att få illa given informationen att gå fram så skyller man på flyktingarna och blir irriterad på dessa istället. Denna irritation tar sig sedan sådana uttryck som att man klagar på flyktingarna inför massmedias utsända journalister och detta i sin tur leder till att andra människor får felaktiga intryck av vad som sker på förläggningar och i flyktingmottagningssystemet och av orsakerna till det som sker.

Påståendet att det daltas med flyktingarna är, som redan påpekats, en ren lögn. Istället är det så att man behandlar flyktingarna mycket illa och så att man i praktiken framkallar problem med dem och provocerar dem till att bli otrevliga och ställa till besvär. Det är helt enkelt mänskligt att bli besvärlig när man behandlas illa. Det blir vi svenskar också under sådana omständigheter. De flesta av våra flyktingar är under av tolerans‚ vidsynthet och tålamod.

Det måste också sägas att det inte enbart är de ogina‚ som också förekommer i mottagningssystemet‚ och de okunniga som "misshandlar" flyktingar. De som är överdrivet hjälp- och vårdinställda gör det dessvärre också ibland‚ i pur välmening‚ genom att de behandlar flyktingar som om de vore små barn eller utvecklingsstörda‚ med vänlig nedlåtenhet således. Att bli behandlad med vänlig nedlåtenhet kan även det knäcka vilken vuxen som helst. Det är inte roligare att bli behandlad på det sättet än att bli bemött som om man vore asocial och per definition en mindre värd person.

När offentligförvaltningens tjänstemän ser att den kan behandla en del människor som det passar dem‚ godtyckligt och utifrån personliga antipatier‚ aversioner eller sympatier‚ vilket också är vanligt förekommande inom flyktingmottagningssystemet‚ då kan Sverige inte längre betraktas som en rättsstat och en demokrati. Men om detta tiger massmedia i huvudsak.

 

 

Introduktionsplaner för flyktingarna

Kommunerna ska enligt lag göra upp en introduktionsplan tillsammans med flyktingen‚ som redan nämnts. Vitsen med att göra en sådan är att det blir betydligt mer inspirerande för flyktingarna‚ (för att inte säga först då möjligt för dem‚) att arbeta med att lära sig svenska för att komma ut i arbetslivet om han eller hon har ett mål att sträva mot. Det är så enkelt att vuxna människor fungerar på det sättet. Vet vi varför vi gör somligt‚ eller vad det kan leda till‚ då blir det lättare att göra det. Den här introduktionsplanen lyser som sagt med sin frånvaro i de allra flesta kommuner‚ även om de ibland har något som de tror‚ eller påstår‚ är en sådan plan. I vissa kommuner presenterar man nämligen flyktingen ett papper som denne får skriva på där han eller hon förbinder sig att sköta sina sfi-studier och göra vad han/hon kan för att komma ut i arbetslivet så fort som möjligt‚ och detta kallar man så för en personlig introduktionsplan. Genom att strunta i att diskutera igenom framtiden med flyktingen och komma överens om en individuellt anpassad arbetsplan för honom eller henne‚ bryter kommunerna mot lagen. Men om detta skriver journalisterna intet - trots att det är ett nonchalerande av svensk lag som kostar mycket‚ både av mänskligt lidande, av mänskliga problem och pengar‚ både för flyktingarna själva och det svenska samhället.

Nu bedriver emellertid somliga massmedia en kampanj för att flyktingarna inte ska få någon hjälp alls eftersom sådan ju anses passivera dem och anses göra dem bidragsberoende för hela livet. Det är emellertid inte hjälpen som knäcker flyktingarna och gör dem beroende och hjälplösa‚ utan bristen på adekvat hjälp‚ nyckfullheten i besluten om dem‚ godtycket i behandlingen av dem och det faktum att de aldrig vet vad som gäller‚ som passiverar somliga av dem.

Flyktingarna hamnar redan i invandrarverkets flyktingmottagningssystem i en rent kafkaliknande situation där den ene tjänstemannen säger det ena och den andre det andra och där en förläggning gör si och en annan gör så‚ där en regel gäller ena dagen och en annan gäller andra dagen. Ovanpå detta lever de också på förläggningarna i osäkerhet om de ska få stanna i landet. Deras tillvaro blir en ren mardröm av fullkomlig obegriplighet och allt blir oförutsägbart. Deras situation är likadan ute i kommunerna sedan de fått sina uppehållstillstånd. Det enda som nu ändrat sig i deras situation är att de nu vet att de får stanna i landet.

På denna förvirrande situation kan en frisk människa reagera på ett av tre olika sätt.

 

1: Man passiveras och blir helt apatisk‚ slutar att ta några som helst initiativ därför att man aldrig kan veta om det man tänker‚ eller vill företa sig är tillåtet eller inte‚ möjligt eller inte, eller vilka konsekvenser det får.

 

2: Somliga lär sig istället att göra det de vill och att strunta i dem som ställer upp nya och olika regler varje dag och som man inte kan lita på. Dessa skapar sig sina egna regler helt enkelt.

 

3: Det tredje alternativet är att börja tjata på tjänstemännen‚ hota dem‚ försöker spela ut dem mot varandra eller hitta andra krypvägar som leder dit man vill. I både fallen 2 och 3 blir man en sådan där flykting som flyktingmottagare avskyr och som ganska snabbt får rykte om sig att vara omöjlig att ha att göra med och som flyktingmottagningspersonal sedan beklagar sig över till besökande journalister och till sina bekanta.

 

Återigen; Flyktingarna behöver massor med hjälp - men adekvat sådan‚ en hjälp som möjliggör för dem att ta sina liv i egna händer‚ och jag hävdar ännu en gång att de inte får denna hjälp‚ varken på invandrarverkets förläggningar eller ute i kommunernas mottagningssystem. Tvärtom beter man sig mot flyktingarna så att man minimerar deras möjligheter att ta eget ansvar - men detta har inte varit i enlighet med intentionerna i flyktingpolitiken eller en automatisk effekt av systemets uppbyggnad utan en effekt av inkompetens hos dem som har med flyktingarna att göra år yrkets vägnar. Detta har inte varit en följd av att man lagstiftat som man gjort utan en följd av att de flesta kommuner och ansvariga på förläggningar‚ i slutänden Invandrarverket‚ aldrig brytt sig så mycket om vad lagstiftningen sagt eller inte förstått hur de ska bete sig för att förverkliga intentionerna bakom denna.[15]

Idag förvärras situationen dessutom av att även rikspolitikerna ändrar åsikter och lagar och förordningar på området titt som tätt‚ vilket ytterligare ökar oförutsägbarheten hos systemet. Alla människor är beroende av en viss stabilitet i sin omgivning för att kunna fungera och planera sina liv. Människor i kris är i ännu högre grad beroende av en sådan stabilitet i tillvaron och av möjligheter att förutse vad som kommer att hända dem. Flyktingar är människor i kris!

Våra massmedia har emellertid beslutat sig för att flyktingarna passiveras för att man ger dem för mycket hjälp‚ att de kan klara sig bättre själva och att de inte behöver någon hjälp. De har lyckats väl i sina värv och försämringen för flyktingarna och deras möjligheter att klara sig bra i Sverige är katastrofal och alltjämt planerar man fler och alltmer förödande försämringar på området för att tillfredsställa massmedias opinionsbildare. Trots stora brister har systemet ändå varit bra om man jämför med hur det fungerar i andra jämförbara länder.

 

Dagens politiska intentioner

De intentioner som diskuterats ovan är de som gällt tills nu och den politik som massmedia så envetet kritiserat. Det är emellertid ytterst osäkert vad som är vår nuvarande regerings intentioner och eftersom denna regering är helt oförutsägbar vet man ingenting om vad som kommer att hända i landet framöver‚ varken vad gäller flyktingarnas situation eller infödda svenskars. En sådan situation är katastrofal för alla‚ utom möjligen för de rika som vet att de aldrig behöver oroa sig vad som än händer. För vanligt folk är situationen en annan. Vad som gäller för flyktingar‚ som är människor precis som vi‚ gäller numer också för oss. Osäkerhet om framtiden leder till att man inte vågar satsa‚ att man inte kan planera och att man känner sig fråntagen möjligheterna att ta ansvar för sin situation. Osäkerhet av det här slaget fungerar passiverande också på svenskar och den som inbillar sig att investeringar och företagsamheten ska blomstra i ett sådant klimat är mycket naiv.

Vår nuvarande invandrarminister saknar vissa grundläggande insikter av hennes handläggning av flyktingfrågorna att döma. Hon beter sig med jämna mellanrum så att hon skapar fler problem än hon löser. För något år sedan gick hon ut i pressen och sade att nu skulle många fler få stanna. Därmed tände hon förhoppningar hos många flyktingar, förhoppningar som emellertid inte infriades för de flesta av dem eftersom den här regeringen inte har gett fler uppehållstillstånd än den förra gjorde utan färre sådana. Sedan började hon tala om tillfälliga uppehållstillstånd för dem som kom från krigets Jugoslavien‚ med ty åtföljande osäkerhet om situationen för flyktingarnas del. Den som förväntar sig att bli utvisad och återsänd inom en icke definierad framtid kan knappast planera något för sitt framtida liv. Sådant inspirerar inte till att göra något radikalt och det bidrar inte till att öka motivationen att lära sig svenska. (Hur länge ska vi få stanna‚ hur länge kommer kriget att vara? det i Libanon varade mer än l5 år! Ska vi stanna här så länge eller kommer kriget att ta slut inom ett år och vad ska vi då återvända till?) Därefter kom kontrabeskedet några veckor senare‚ då invandrarministern meddelade att flyktingarna från Bosnien skulle få stanna. Av allt att döma kommer inte alla att få stanna‚ utan istället handlade det om att man nu började behandla deras ärenden‚ som man inte hade gjort hittills i väntan på att kriget skulle ta slut så att de alla kunde sändas tillbaka.

Inkonsekvens‚ obeslutsamhet och kontrainformation är alltså något flyktingarna utsätts för från alla, från dem på botten av samhällshierarkin till dem på toppen. Både i det stora och i det lilla gäller det ena den ena dagen och det andra den andra dagen och aldrig kan de vara säkra på någonting.

Under den tid man inte beslutade något alls om flyktingar från Jugoslaven befann sig dessa människor i ett rättsligt vakuum. Den politiska situationen är förvisso besvärlig‚ kriget därnere är vidrigt och ställer övriga västländer på svåra prov‚ men detta mildrade inte bosniernas situation i Sverige och det gjorde‚ och gör inte deras situation mindre obehaglig och osäker. Hurdant läget än är så är det bara att konstatera att vad gäller bosnierna så är deras situation i Sverige rent omänsklig. Kosovoalbanernas situation är inte roligare och de utvisas nu på löpande band trots att allt tyder på att de kan bli nästa verkliga offer därnere.

Inte nog med att många av dem som kommer idag har utsatts för förskräckliga omständigheter innan de kom hit och att många av dem mår psykiskt mycket dåligt och inte får någon speciell hjälp eller kompetent stöd när de kommer hit‚ de visste inte heller vad som skulle hända med dem här i landet‚ om de skulle bo här i flyktingläger i åratal utan att ha en aning om sina vidare öden‚ eller om de trots eländet därnere skulle tvingas tillbaka. Ovanpå detta deras eländen tillkommer så det faktum att de i praktiken inte har något att återvända till‚ att de inte har något hemland och inga ägodelar‚ att deras hus sprängts sönder just för att de inte ska ha något att återvända till.

Just nu‚ då vi fått en flyktinggrupp som är i osedvanligt stort behov av adekvat hjälp och stöd‚ då ämnar regeringen‚ intensivt påhejad av massmedia‚ besluta att det sociala stödet till flyktingarna ska skäras ner‚ allt i enlighet med Röttorp–Werenfels utredning - de är ju så företagsamma!

Vad som än händer med dessa människor i framtiden så är detta en vanvettig och fullkomligt omänsklig politik. Jag skäms över att vara svensk numer.

 

Tillfälliga uppehållstillstånd - vad de innebär

I massmedia reagerade ingen då man talade om tillfälliga uppehållstillstånd och ingen påpekade att ett sådant också försätter människor i hemska situationer. Vad hade man tänkt sig? Att flyktingarna skulle stanna här i ett okänt antal år‚ kanske 15 år – eller vad‚ för att sedan utvisas‚ eller att de skulle stanna ett antal år först för att se om de kunde sändas hem‚ för att få tillstånd att stanna efter några års vistelse här då de inte gärna kunde leva i kappsäck i evigheter, eller har man i Sverige börjat ta palestinska flyktingläger i Mellersta Östern som förebilder?

Hur hade man tänkt sig att det skulle gå då med de barn som inte skulle få riktig skolgång i Sverige under tiden. Hur skulle deras situation se ut om några år och om de slutligen fick uppehållstillstånd?

Kring nyåret 92-93 beslutades nämligen att man skulle dra ner på flyktingbarnens skolgång på förläggningarna. Sedan återstår att se vad det blir av det beslutet. Det kan man ju aldrig veta och mycket tyder på att det måste ändras på något sätt om många av flyktingarna från Jugoslavien ska få stanna här trots allt‚ vilket förstås är ett beslut som kan ändras igen‚ man vet som sagt aldrig med dagens politik.

Att försämra flyktingbarnens skolgång är förstås rent omänskligt när det gäller barn som är i mycket stort behov av distraktion och möjligheter till ett andningshål‚ samt av stöd och hjälp från utomstående. Det är horribelt att man alls kunde komma på den idén! Dessutom riskerar man med detta att slutligen stå där med en stor grupp flyktingungdomar som man så småningom måste ge uppehållstillstånd i Sverige‚ som nu hunnit bli halvanalfabeter‚ något som knappast kommer att göra dem väl rustade att klara sig bra i det svenska samhället.

Det var detta beslut, det om att barnen till de asylsökande inte skulle få fullgod skolundervisning, som skolminister Beatrice Ask motiverade med att nu skulle människor bli mindre irriterade på flyktingarna eftersom kostnaderna för dem minskade i och med detta!

Det har också mumlats om kollektiva beslut‚ att man skulle besluta om flyktingarna i klump‚ något man ännu inte har beslutat om dock. Sådana beslut står i klar strid mot tidigare praxis och intentioner genom att de slår ytterst slumpmässigt och kan försätta många individer i mycket svåra eller riskabla situationer‚ rentav innebära döden för somliga om man beslutar om utvisning i klump.

Min generation är uppvuxen med ett borgerligt återkommande skall mot socialdemokraterna för baltutlämningen efter andra världskriget. Nu ser det ut som om den borgerliga regeringen tänker upprepa just det som den hånat och kritiserat den socialdemokratiska regeringen för under mer än fyrtio år när det gällde baltflyktingarna.

Dessutom håller vi kollektivt på att upprepa det vi gjorde mot judarna under trettiotalet‚ nämligen hindrar dem från att komma hit som plågas svårt i koncentrationsläger och som utsätts för regelrätta folkmord. Nu kräver Sverige visum från områden där människor torteras och lider svårt på grund av omständigheterna där. Massmedias företrädare kan ta åt sig en stor del av äran för det‚ denna gången såväl som för femtio år sedan!

Avslutningsvis måste här sägas några ord om invandrarminister Friggebos bejublade framträdande i allsångsbranschen inför en församling invandrare och flyktingar i en stockholmsförort.[16] Den gången ställde hon också ut sin okunnighet till allmänt beskådande. Jag roade mig dagen efter hennes framträdande med att fråga mina flyktingelever på sfi-kurserna hur många som kände till sången "We shall overcome". En trodde sig ha hört den någon gång. Han hade arbetet för en luthersk kyrka i sitt afrikanska hemland. Övriga‚ som kom från olika delar av världen‚ hade aldrig hört sången. Jag gissar att det inte fanns mer än högst några‚ om någon alls‚ i den församling Friggebo försökte elda till allsång som hört den här sången och dessutom har de flesta av de invandrare hon talade till inte allsång som tradition och de är definitivt inte vana vid att skyla över motsättningar med en hurtig sång. Ovanpå detta är de flesta av flyktingarna alldeles för unga för att ha denna sång med sig i sitt bagage‚ även om de alla hade råkat komma från en USA-dominerad kulturkrets‚ vilket få av dem gjorde av bilderna på TV att döma. Det löjligaste i situationen var således inte‚ som så många i massmedia tycks ha ansett‚ att Friggebo försökte dämpa irritationen och motsättningarna med en sång‚ det tragikomiska var att hon lika gärna kunde bett dem alla sjunga "Bä bä vita lamm" eller "Hej tomtegubbar slå i glasen" då dessa sånger är lika okända för den församling hon talade med som den sång hon föreslog och försökte ta upp. Det är mycket man inte vet och inte förstår om världen när man tror att alla överallt och i alla åldrar kan sången "We shall overcome". En invandrarminister borde kunna litet mer än så. Man undrar vad Carl Bildt syftade på då han efter det borgerliga segervalet sturskt påstod att han just bildat Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering?

 

Sverige sade nej till gästarbetarsystemet tidigare

Före sommaren l992 fick endast personer med uppehållstillstånd arbeta i Sverige. I juli l992 gick en ny lag igenom enligt vilken det blev möjligt för asylsökande att arbeta under väntetiden och därmed hade massmedias kampanj givit resultat, som redan nämnts. Priset för kampanjen har varit orimligt högt emellertid‚ flera döda och många skadade och skräck hos många invandrare som har terroriserats av rasistiska svenskar och ungdomar som ägnat sig åt vad som allmänt och från ansvarigt håll kallas "pojkstreck"!

När kampanjen inleddes hade vi en överhettad arbetsmarknad och journalisterna trodde förmodligen att det inte skulle vara något problem för de asylsökande att få arbeten under väntetiden. Något år senare hade situationen förändrats och idag står vi mitt uppe i en katastrofal arbetslöshet. Därmed inser alla att de asylsökandes rättigheter att arbeta under väntetiden är värdelösa så nu är det helt tyst om den saken i våra massmedia.

Skadan är emellertid ändå redan skedd. Vad gäller arbeten åt asylsökande är sanningen den att de flesta av dem inte hade stora möjligheter att få legala anställningar ens under högkonjunkturen av flera skäl som journalisterna föreföll fullständigt okunniga om..

För det första var arbetsgivarna inte så ivriga att anställa personer som inte kunde någon svenska‚ för det andra är de heller inte så ivriga att anställa personer som vilken dag som helst kan hämtas av polisen och sändas ur landet. För det tredje har många invandrare inte de kompetenser som krävs för att man ska en chans ens på en överhettad svensk arbetsmarknad. Det fanns även svenskar som inte hade sådan kompetens och som därför inte fick arbete ens under det överhettade åttiotalet. Det som den gången föreföll journalisterna vara en human gärning‚ att kräva arbetstillstånd för asylsökande under väntetiden är idag‚ på grund av lågkonjunkturen och arbetslösheten‚ en meningslöshet och kravet var naivt redan då‚ dessutom var det ödesdigert och kommer att stå oss dyrt framöver.

Låt oss ännu en gång tala om intentionerna och varför asylsökande inte hade rätt att arbeta i Sverige och vilka överväganden som låg bakom denna bestämmelse. Tanken i vår invandrings- och invandrarpolitik var att vi inte skulle utveckla samma typ av gästarbetarsystem som det man utvecklade nere i Tyskland. Det ansågs omänskligt och det är också omänskligt. Ett sådant system innebär att människor kan få arbeta en tid inom landet‚ så länge de är attraktiva‚ men när de endera slitits ut av industrin‚ eller industrin inte längre behöver lika mycket arbetskraft‚ då sparkar man ut dem ur landet igen. En sådan politik avspeglar en mycket odemokratisk och ovärdig människosyn enligt vilken människor från andra länder inte har något människovärde. De är endast värda något som produktionsfaktorer och om de inte kan fungera som sådana då ska de kastas ut ur landet eller förbjudas att bo där. Enligt denna politik har endast de i landet‚ av infödda föräldrar födda‚ något människovärde. Alla andra har endast ett värde som är jämställt med maskiners. Så länge vi har nytta av dig kan du bo här. När vi inte längre behöver dig då ska du väck och om du svälter ihjäl därefter det är vi inte intresserade av‚ är den attityd som ligger till grund för gästarbetarsystemet.

Sverige skulle inte styras utifrån sådana värderingar av mänskligt värde ansåg man tidigare. En människa skulle endera få tillstånd att stanna i vårt land för gott‚ eller så skulle den inte få tillstånd att stanna här. En flykting skulle endera få permanent arbets- och uppehållstillstånd därför att han hade bedömts vara i behov av beskydd och asyl i vårt land‚ eller så skulle han inte anses ha sådant behov och då skulle han inte ges något arbets- och uppehållstillstånd utan sändas tillbaka hem. En noggrann prövning av hans asylskäl skulle garantera rättstryggheten för den asylsökande.

Detta var grundprincipen - och det är ingen dålig princip. Det enda acceptabla alternativet till denna princip är att man öppnar gränserna helt och tillåter vem som helst att komma hit och bo här‚ med allt vad det innebär för alla. Som praxis skulle denna princip troligen skapa stora problem och många tragedier dessvärre. Ibland tvingas man acceptera kompromisser och som sådan förefaller mig den svenska principen som gällde fram till sommaren 1992 vara den bästa tänkbara.

Vad händer när man har gästarbetarsystem? Jo‚ människor som efter en tid utvisas‚ eller får sina arbetstillstånd indragna‚ har redan skaffat sig ett kontaktnät och de har stora möjligheter att gömma sig i samhället och stanna kvar illegalt i landet. Den kader av illegala invandrare man då får blir en utmärkt källa till problem och bidrar starkt till att främlingsfientligheten ökar. De människor som inte ser sig ha någon annan möjlighet i livet än att stanna illegalt i det land där de har arbetat en längre tid‚ de börjar därmed leva svart. De arbetar svart. De bor svart. De ger upphov till en hel sektor av illegala verksamheter. Deras arbetsinsatser beskattas inte. De som hyr ut bostäder till dem kan ta ut ockerhyror av dem. De saknar socialt skyddsnät och blir de sjuka kan de inte söka läkare‚ deras barn‚ om de har sådana‚ kan inte gå i skolan etc. De som anställer dem kan betala dem usla löner och utnyttja dem å det skändligaste‚ som Günter Wallraff påvisade i sin bok "Längst därnere " (l985). Illegala invandrare hamnar alltså i ett tillstånd av total rättslöshet och blir lätta offer för kriminella av alla slag‚ om de inte själva initierar kriminella verksamhet för att försörja sig, vilket många av dem kommer att göra.

I flera Europeiska länder har sådana illegala invandrare blivit en institution som inte finns officiellt‚ men som alla känner till och som ändå accepteras i någon mening, eller i alla fall accepterades tills arbetslösheten steg med den nyliberala ekonomiska politik som man började tillämpa.

I Frankrike‚ förklarades i ett TV- program‚ hotar industriidkare att flytta produktionen utomlands om man kastar ut de illegala invandrarna‚ eftersom‚ som man hävdar‚ man inte har råd att betala avtalsenliga löner. Alltså bor de illegala invandrarna kvar i Frankrike och skapar invandrarfientlighet då de anses ta arbeten från fransmän och till usla löner.

Wallraff påvisade hur tysk industri utnyttjar illegala invandrare och hur skrupelfria mellanhänder hyr in dem för diverse smutsiga och farliga arbeten till hutlöst låga löner. För dessa människor struntar man i alla arbetsmiljöbestämmelser. De kan ju inte klaga och inte gå till domstolar.

Systemet med illegal arbetskraft är ojämlikheten satt i system och det är ett system som inte på något sätt är förenligt med demokratiska principer. I själva verket är det en modern form av slavdriveri.

Vi är nu med raska steg på väg mot just detta system. Dels har vi gett generellt tillstånd för asylsökande som får vänta mer än några månader på besked‚ att arbeta‚ dels mumlar politikerna nu om att vi nog i fortsättningen får sluta att verkligen se till att utvisade också reser ut ur landet utan istället lita på att de själva tar sig ur landet när de blir utvisade‚ alltså att vi bör bete oss precis såsom man betett sig nere i Europa och på just det sätt som skapat de vidriga förhållanden som många människor lever under där. Ännu är detta inte beslutat här hemma‚ men nu kan man inte förvånas över något så det här kan mycket väl bli en kommande lag.

De borgerliga partierna och deras press presenterar emellertid det här systemet som ett "valfrihetens och den lilla människans egna ansvar-system". Det låter fint - men verkligheten bakom detta‚ den verklighet som det skapar‚ den är inte fin. Den är smutsig‚ odemokratisk och hur inhuman som helst. Den bäddar för kriminalitet‚ för främlingsfientlighet och rasism och för en omoralisk och omänsklig utsugning av människor från andra länder. Däremot är många industriägare förtjusta i systemet av det enkla skälet att de här får en grupp arbetare för vilka inga som helst rättigheter gäller och som de kan utnyttja precis som de vill. De kan direkt döda dem utan att någon protesterar.

Systemet skapar naturligtvis allvarliga motsättningar mellan den inhemska befolkningen i arbetslöshetstider och de illegala invandrarna. Det är detta som är ett av Tysklands stora problem idag‚ liksom Frankrikes och Italiens.

Vi har alltså just fått bestämmelser vad gäller asylsökande‚ som i förlängningen kommer att leda till att vi får samma system som man har nere på kontinenten och detta innebär att Sverige blir ett sämre land för alla‚ för invandrare såväl som för svenskar. När man nu avskaffar de statliga arbetsförmedlingarna tar man ännu ett jättekliv mot det kontinentala systemet med ett stumt accepterande av utnyttjande av illegal arbetskraft. Det lär inte dröja länge förrän vi får halv- eller helkriminella arbetskraftsförmedlare som bussar runt illegala invandrare‚ eller svartarbetande flyktingar‚ till olika svarta arbetsplatser.

Vid sidan om dessa konsekvenser av ett system där man ger tillfälliga arbetstillstånd‚ har vi också det faktum jag redan berört‚ att asylsökande som genom att de kommit direkt ut i arbetslivet utan att de fått bra sfi-undervisning oftast döms att stanna kvar i okvalificerade arbeten för resten av sina liv i Sverige (och därmed risken att de tidigt slås ut på arbetsmarknaden på grund av sjukdom och förslitningsskador)‚ därför att de får sina möjligheter att lära sig en bra svenska saboterade på det sättet. Det är ett kvalificerat slöseri eftersom en högre utbildning kostar mycket och något år av svenskundervisning i början är en låg kostnad för att kunna utnyttja höga utbildningar som givits och bekostats av andra länder.

Det fanns endast ett förnuftigt krav att ställa för några år sedan‚ det var kravet på kortare behandlingstider och förnuftig sysselsättning och en god utbildning i svenska under väntetiden på förläggningarna.

Den väg man nu gått är den motsatta. Den leder inte till ett gott samhälle för alla‚ eller ens för några. I USA börjar den rikare delen av befolkningen att förskansa sig bakom murar och anställer vakter för att känna sig trygga. I städerna kan inga barn tillåtas gå ut ensamma utan de måste alltid ha en vuxen med sig då de riskerar att kidnappas eller slås ihjäl. Så går det i ett land där ojämlikheten mellan människor blir alltför stor och där somliga har allt medan andra inte får något och där man diskriminerar vissa grupper allvarligt. Dit är vi på väg i allt raskare takt. Det är inte någon trevlig framtidsvision. Skälet till att vi är på väg dit är inte att det måste gå på det sättet när att man får invandrare‚ utan det går på det sättet för att man nu fattar huvudlösa beslut om förändringar som får detta till konsekvens.

 

Vi sänder fel signaler

På senare år har framför allt Ian Wachtmeister‚ men också somliga utanför hans grupp‚ hävdat att Sverige ger fel signaler och att detta är orsaken till att så många kommer till Sverige.

Det är naturligtvis helt riktigt att ett land som får rykte om sig att vara ett bra land där invandrare och flyktingar behandlas väl‚ i förhållande till hur situationen är i andra länder‚ också blir ett land som lockar flyktingar och invandrare. Det var inte rykten om hur eländigt det var för många människor i det stora landet i väster‚ som fick så många att emigrera till Amerika för 150 år sedan‚ utan ryktet om att man kunde ordna det så bra för sig där naturligtvis och människor tar sig inte till ökänt dåliga länder om de kan undvika det. Men är detta faktum verkligen skäl att skapa så eländiga förhållanden för invandrare och flyktingar i Sverige idag att ryktet om hur förskräckligt det är i det här landet går som en löpeld runt jorden? Är det verkligen det ryktet vi vill ha i världen och är priset‚ en stor grupp av invandrare som helt saknar känsla av solidaritet med vårt land‚ med allt vad det för med sig av sociala problem‚ verkligen värt att betala för att det ska komma färre flyktingar till våra gränser och begära asyl här?

Det är oundvikligen så att behandlar man människor illa i ett land‚ då kommer dessa människor snart att avsky det samhälle de hamnat i och att vägra att anpassa sig och följa detta lands normer och lagar. När de gör så kommer de att utgöra problem i detta land. Det blir alltid problem om man inom ett lands gränser har en stor grupp människor boende som inte accepterar landets seder och bruk och inte respekterar dess majoritetsbefolkning och de lagar som gäller‚ eller som betraktar majoritetsbefolkningen som ociviliserad och oförnuftig och som sådan betraktar man alltid den grupp människor som visar en sitt förakt eller sin ringaktning.

Tror man verkligen att ett rykte om att vi behandlar människor från andra länder med förakt och förtrycker och nedvärderar dem‚ är något som Sverige som nation tjänar på i det långa loppet? I så fall är man naiv. Naturligtvis är det istället något som vi förlorar på på sikt. Somliga av de människor som vi tar emot som flyktingar kommer att återvända till sina hemländer så småningom och somliga av dem kommer att få inflytelserika poster där när den dagen kommer‚ vilket vi sett många exempel på redan. Om dessa personer hunnit skaffa sig ett rejält förakt för Sverige‚ då kommer de inte att vara lika intresserade av goda relationer till vårt land när de senare får inflytande i sina hemländer. Det kan kosta oss stora belopp i förlorade exportinkomster. (Eller ska vi i fortsättningen bara få handla med EG-länder så att detta är irrelevant idag?) Tror någon att Willy Brandt och Bruno Kreisky‚ som båda var flyktingar i Skandinavien under andra världskriget‚ en i Norge och en i Sverige‚ hade haft intresse av att upprätta goda relationer till våra länder sedan de återvänt till sina hemländer om de, i avskräckande syfte, hade behandlats ordentligt illa under sin tid som flyktingar här. Det kan bara inte vara förnuftigt att skapa sig dåligt rykte runtom i världen på grund av att man behandlar sina flyktingar illa. Det måste till andra och förnuftigare åtgärder om man beslutar sig för att vi inte kan eller vill ta emot så många flyktingar.

Eftersom vi nu har en hel del flyktingar som tillåts stanna i vårt land och som därmed kommer att bosätta sig här för gott‚ är det inte någon god idé att redan från början behandla dem nedlåtande och dåligt. Med sådant agerande kan vi inte annat än skapa oss verkligt allvarliga och tråkiga problem i framtiden också med de invandrare som bor här legalt och med problem med invandrare följer oundvikligen ökande rasism och tilltagande främlingsfientlighet. Ännu så länge har vi inga allvarliga sådana problem med invandrare i vårt land‚ vilket till inte ringa del beror på den förda invandrarpolitiken. De är emellertid under uppsegling‚ men inte för att vi gjort för mycket utan för att vi gjort för litet‚ för att inga allvarliga försök att verkligen leva upp till lagstiftarnas intentioner gjorts de senaste åren och för att man skapat en invandrarfientlighet i landet och lockat fram rasister och extremister ur deras hålor och uppmuntrat dem att gå till aktion.

 

Rikspolitikerna och flyktingpolitiken

Rikspolitikerna har inte agerat imponerande flyktingvänligt de senaste åren och det är ett faktum att de gamla intentionerna‚ jämlikhet‚ samverkan och valfrihet inte längre gäller i praktiken‚ även om man inte lagstiftat bort orden ännu. Redan den gamla socialdemokratiska regeringen började ändra dessa intentioner‚ bl.a. i samband med att man kritiserade hemspråksundervisningen och gav sådana signaler till kommunerna att dessa började dra ner på denna. Sedan dess har neddragningen på hemspråksundervisningen varit stor och därmed handlar det inte längre om valfrihet för invandraren om han vill behålla sin kultur eller inte‚ och om att han eller hon ska ges möjligheter att återvända hem till sitt hemland igen när situationen kanske förändras där‚ som inte var en oväsentligt orsak till att man beslutade om hemspråksundervisningen en gång. Vidare har man i flera omgångar dragit ner på bidragen till de asylsökande.

Den utredning om de asylsökandes situation som presenterades hösten 1992‚ gjord av Monica Werenfels Röttorp‚ går ännu längre än massmedia begärde och rekommenderar att asylsökande ska vara skyldiga att arbeta och att i de fall de utan giltiga skäl vägrar utföra de arbetsuppgifter som skall organiseras för dem‚ ska förläggningspersonalen kunna besluta om nedsättning av dagbidraget. De som arbetar ska istället få någon liten extra summa som morot‚ nämligen någon tia extra om dagen. I regeringens förslag, som nu föreligger, har alla idéer om uppmuntran försvunnit och där finns endast piskan kvar! Detta bäddar för ännu mer av godtycklighet i behandlingen av flyktingarna och det här medför garanterat mer problem‚ vid sidan av det faktum att godtycke inte är förenligt med en rättsstats principer.

Med tanke på hur många gånger jag sett hur personliga aversioner mot en speciell flykting lett till sämre behandling av denne än lagen tillåter‚ kan jag inte annat än konstatera att med ett system som detta kommer många flyktingar att behandlas ännu sämre‚ och i många fall utan andra skäl än att de, av en eller annan anledning, stött sig med förläggningspersonalen. Välutbildade och kunniga flyktingar har dessutom en sällsynt förmåga att irritera mindre kunniga flyktinghandläggare som avskyr dem för att de inser att flyktingarna är mer välutbildade än de själva och som blir irriterade när flyktingarna ställer frågor till dem som de inte kan besvara.

Det upprörande med Werenfels-Röttorps utredning är dels att den är tillsatt innan en tidigare tillsatt utredning kom med sitt slutbetänkande‚ dels att den i grunden inte är någon utredning alls utan endast ett beställningsverk som ska legitimera införandet av en ny och förnedrande politik visavi de asylsökande.

Redan i direktiven till utredaren avslöjar Birgit Friggebo att hennes syn på flyktingarna är nedsättande. För att dölja detta talas det i utredningen åter och återigen om hur självständiga‚ framåt och företagsamma flyktingarna är eftersom de ju klarat av att ta sig hit själva. I nästa mening talar man om hur de i praktiken ska hotas att göra än det ena än det andra‚ hotas med neddragna bidrag‚ med utvisning etc. Å ena sidan är asylsökande skyldiga att försörja sig själva under väntetiden i Sverige‚ å andra sidan är det av rent humanitära skäl man ställer krav på flyktingarna. Men huvudskälet är naturligtvis att mottagningssystemet ska bli billigare. Utredaren gör sig också nytta av den allmänna flyktingfientligheten genom att hänvisa till att allmänheten är kritisk till att flyktingarna kostar för mycket och att neddragning av kostnaderna för flyktingarna därför borde leda till mindre aversioner mot flyktingarna (!) från svenskarnas sida‚ vilket klart visar att invandrarministern och regeringen i grunden är tacksamma för främlingsfientligheten i landet eftersom den möjliggör neddragning av bidrag och hjälp till asylsökande och flyktingar utan kritik från allmänheten och massmedia.

Utredaren föreslår också minskat socialt stöd till flyktingarna så att de inte förkvävs av all social omsorg, alltså precis det som massmedia krävt. Detta är mer än cyniskt när man vet att dagens asylsökande från f.d. Jugoslavien i många fall är mycket psykiskt nedgångna. Somliga har utsatts för terror‚ våldtäkter‚ tortyr och andra vidrigheter och somliga har suttit i läger som enligt vittnesmål inte står Hitlers koncentrationsläger efter och dessa människor får knappast något extra socialt eller psykologiskt stöd eller professionell hjälp som det är nu‚ trots att de i högsta grad är i behov av detta. Att utredaren rekommenderar ännu mindre av den varan just i den situationen är upprörande. Men detta kritiserar journalisterna inte. Det ligger helt i linje med borgerliga massmedias önskemål och krav idag. Detsamma gäller barnen som är i mycket dålig kondition i vissa fall. Men‚ som sagt‚ de är ju så företagsamma som tagit sig hit själva därför behöver de inget stöd och ingen hjälp!

Utredaren föreslår också att man förlitar sig på frivilliga krafter‚ att både hjälpa och sysselsätta asylsökande‚ ge dem arbete med andra ord‚ ett system som kan öppna för skrupelfritt utnyttjande av asylsökanden från inhumana och egoistiska svenskar eller tidigare invandrade‚ även om utredaren föreställer sig att sådant inte ska få förekomma och måste förebyggas.

Mellan raderna kan man också utläsa att vårt flyktingmottagningssystem är alldeles för bra varför det lockar hit alltför många flyktingar.

Hela utredningen avspeglar den flyktingfientliga attityd som utvecklats i samhället de senaste tre åren och när denna också används som skäl att försämra flyktingmottagandet‚ bidrar detta naturligtvis till att ytterligare förstärka just denna samma flyktingfientlighet. Hela utredningen genomsyras av inställningen till flyktingarna som en asocial halvkriminell grupp som det gäller att sätta dit‚ tvinga till arbete och hota att lyda de order de får från det svenska samhället‚ med andra ord av förläggningspersonalen. Det vackra talet om deras företagsamhet och kreativitet är inte ägnat att göra annat än dölja denna grundinställning. Den här regeringen är utmärkt duktig att med vackra ord måla över en rutten politik så att den ska förefalla smaklig och dölja vad det egentligen är frågan om.

Det sägs också mellan raderna i undersökningen att även om asylsökande ska kunna åläggas att delta i svenskundervisning under asyltiden‚ så ska arbete gå före sfi-undervisning. Flyktingen ska vara skyldig att försörja sig och sin familj och därför bör inte deltagande i sfi-undervisning vara en rättighet hävdar utredaren. Arbetar flyktingarna ska de inte lära sig svenska med andra ord‚ med de konsekvenser detta får för dem som senare får tillstånd att stanna i landet. De som inte arbetar ska tvingas att gå på sfi-undervisning däremot‚ med hot om neddragning av bidraget om de uteblir. Det kan inte nog betonas att föreställningen att tvång är förnuftigt när det gäller studier är gravt felaktig. Studier kräver dels att man är i någotsånär god psykisk balans‚ dels att man är motiverad. Det finns få ting som är så väl ägnade att ta ur människor motivationen för studier som att tvinga dem att studera‚ eller att hota med sanktioner om de inte gör det. Själv skulle jag vägra att fungera som lärare under sådana omständigheter eftersom jag vet att de bara leder till att undervisningen blir dålig - för alla‚ både för dem som verkligen vill studera och för dem som inte vill det‚ liksom den blir outhärdlig för läraren. De som inte vill studera kan lätt förstöra för hela studiegruppen och att försöka tvinga vuxna att studera - ja det är mer än lovligt dumt. Även den som kanske skulle vilja studera svenska kan reagera negativt mot studierna enbart därför att man försöker tvinga honom till dem. Även detta vet jag‚ och alla andra lärare‚ av erfarenhet. Det borde till och med Birgit Friggebo kunna inse. Utredaren avslöjar med detta att hon lägger skulden för att flyktingarna inte lär sig svenska på flyktingarna‚ inte på det samhälle som struntar i att organisera en förnuftig och god undervisning åt dem.

Vad gäller att organisera sysselsättning för de asylsökande inbillar sig tydligen de styrande att detta skulle förbilliga mottagningssystemet genom att de asylsökande kan tjäna pengar själva. I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom. Det kostar så mycket att organisera arbete för människor som inte kan svenska att det sannolikt blir dyrare.

I grunden förefaller det hela mer handla om den vanliga diskriminerande synen på invandrare emellertid. De ska jobba åtta timmar om dagen‚ vare sig det är bra för dem eller inte‚ vare sig det är bra för samhället eller inte‚ bara för att de ska lära sig veta hut. Blivande slavar ska inte inbilla sig att de är något annat än slavar! Det ska man tala om för dem redan direkt då de kommer. Som jag sagt tidigare så skulle somliga må bra av arbetsterapi‚ andra må bättre av att få bedriva effektiva studier och de senare skulle därmed snabbare komma i den situationen att de faktiskt kunde klara sig själva‚ och andra åter behöver kvalificerad hjälp och vård. Men någon individualisering är det inte fråga längre i Werenfels-Röttorps utredning. Det är krav. Det är tvång. Det är hot om åtgärder mot den som sätter sig på tvären‚ som gäller i hennes utredning - ett utmärkt sätt att provocera människor att göra just detta‚ sätta sig på tvären‚ och att förvandla även högst civiliserade och bildade människor till obstruerande problem.

Vid sidan av detta är somliga förslag så illa genomtänkta att det är rent löjligt och i vissa fall öppnar utredaren verkligen för mygel och otillbörligt tillskansande av pengar och för ett system där flyktingarna skolas in i föreställningen att de kan strunta i att betala räkningar och istället kasta kravbrev i papperskorgen i det här landet‚ alltså för just det som man hävdat att det nuvarande systemet lär dem och kritiserat detta för. Utredaren föreslår att flyktingarna själva ska betala för sina sjukbesök‚ som ska göras vid de vanliga vårdmottagningarna (istället för som nu på speciella sjukmottagningar för flyktingarna) för att de ska få lära sig vad sjukvård kostar! Hon inser inte att eftersom man på vårdcentralerna inte vägrar att behandla en person som inte har pengar med sig (inte i så många kommuner ännu i alla fall[17]) så kommer flyktingarna att få sin sjukvård när de kommer till vårdcentralen. När sedan räkningarna kommer och de inte har pengar‚ för det har man inte med de bidrag de får‚ betalar de inte - och då finns det inget sätt att tvinga dem eftersom de inte har något att mäta ut. Tala om att ge dem de rätta incitamenten och att lära dem att leva i enlighet med våra normer!

DN hade dessvärre alldeles rätt när man presenterade denna undersökning med rubriken "Hårdare tag mot flyktingar"‚ det är i grunden detta det hela handlar om. Invandrarministern har inte varit sen att haka på den flyktingfientliga attityd som den liberala pressen ihärdigt arbetat för att åstadkomma de senaste åren. Skamligt är ett milt uttryck i det här sammanhanget.



[1]Idag omvittnar tidigare invandrarministrar att enigheten berodde på riksdagens totala ointresse.!

[2]  I och med att asylsökande får arbeta under väntetiden har de i praktiken ett tillfälligt och ej tidsbestämt arbets- och uppehållstillstånd.

[3] Genevekonventionen om flyktingar ratificerades av Sverige l954 och l967 skrev Sverige under ett tillägg‚ det s.k. New York-protokollet. Avtalen är juridiskt bindande.

[4]varmed menas permanent sådant, eftersom vi haft som princip att inte utfärda tillfälliga sådana, för andra än för de yrkeskategorier som diskuterats ovan.

[5] Ett undantag från denna regel består i att invandrare och flyktingar ska bestås en sådan extra hjälp att de har möjligheter att inordna sig i det svenska samhället och kan fungera som andra medborgare i landet.

[6] Det finns dock undantag från regeln att invandrare med uppehållstillstånd ska behandlas som‚ och ha samma rättigheter som svenskar. Så får de inte rösta i riksdagsvalen eller ställa upp i riksdagsval som kandidater för partierna och somliga ekonomiska transaktioner har också varit förbehållna svenska medborgare samt naturligtvis rätten och skyldigheten att göra värnplikten ex. 

[7] Vi kan dock påverka antalet asylsökande indirekt och genom att öva påtryckning på andra länder att de ska försvåra för flyktingar att resa genom dessa till Sverige‚ och sådana påtryckningar har Sverige också utövat på flera av våra grannländer. Visumtvång för bosnier var ett  effektivt sätt att stoppa alla bosniska asylsökande. Ett sådant infördes av den nuvarande regeringen för omkring ett år sedan.

[8] Av allt att döma anser omkring 75-80% av svensk folket detsamma‚ men detta anser sig journalister och massmedia inte ha skäl att basunera ut - av något som borde vara en outgrundlig anledning‚ men som är en genomskinlig sådan: man vill utöva påtryckning på politikerna för att dessa ska ändra flyktingmottagningssystemet i enlighet med massmedias intentioner.

[9] Här talar jag inte om debattinlägg eller inlägg på kultursidor utan om fetstilsrubriker‚ korta nyhetssnuttar på radio och i TV‚ alltså om de delar av massmedia som de flesta tar del av.

[10] Det talas ofta om USA som den stora smältdegeln‚ men detta tal grundar sig på en myt. Det finns naturligtvis människor som smälter in från olika kulturer‚ men det mest framträdande med USA är motsatsen‚ den totala segregeringen mellan folk från olika delar av världen och den brist på samverkan mellan sådana grupper som föreligger.

[11] En av åtgärderna var att börja placera ut flyktingarna i många småkommuner runtom ilandet. Med det ville man förhindra att det uppstod invandrarghetton i storstäderna och underlätta integreringen för invandrarna/ flyktingarna. Åtgärden har delvis misslyckats‚ men i vissa avseenden också lyckats. Många flyktingar har valt att stanna i småkommuner runtom i landet och där har de anpassat sig och fått svenska vänner och bekanta och också arbeten. Andra har valt att flytta in till storstäderna‚ ofta i  den felaktiga tron att deras möjligheter att skapa sig goda liv skulle vara större där‚ och att deras barn där skulle få bättre utbildning och en bättre start i Sverige. Där har de hamnat i invandrarområden som idag börjar utvecklas till just invandrarghetton med alla de problem sådana utvecklar.

[12]När detta skrevs behandlade man inte bosniernas ansökningar utan lade dem på is i väntan på vad som skulle ske. Med dagens klippolitik förändras lagar och förordningar lika snabbt och oväntat som vanliga människor byter skjortor‚ så vad som verkligen kommer att hända med de här flyktingarna är inte lätt att säga. Signalerna från invandrarministern har ändrats månad för månade under det halvår jag arbetat med den här boken och det har inte varit lätt att hinna med.

[13] Tiderna för första beskedet har varierat beroende på hur många som sökt asyl. Vissa perioder har de varit omkring se veckor långa‚ under andra perioder upp till ett halvår eller något mer‚ och de varierar också från person till person beroende på hur svårutredda en persons asylskäl är.

[14] Initierade rykten gör gällande att då Birgit Friggebo tillträdde som invandrarminister och fick klart för sig hur många ärenden regeringen hade att ta ställning till varje vecka vägrade hon att alls ta i frågan och dessa ärenden blev därför liggande tills man organiserat den beslutade överklagandenämnden .

[15] Invandrarverket ger sin personal order att aldrig ge sig in i diskussion med flyktingarna.  Detta är verkets sätt att försöka kompensera för det faktum att personalen ofta är så okunnig att den kommer till korta gentemot flyktingar som är mer välutbildade än denna och som således dels ifrågasätter dels ställer krav på konsekvens och tillförlitliga besked‚ sådant som personalen inte kan bestå dem.

[16]anmärkning tillagd 1992; Friggebo och Carl Bildt var ute i *Rinkeby och talade med invandrare och flyktingar som var upprörda över vad de utsattes för. När stämningen blev allt hätskare föreslog Friggebo desperat att man skulle förenas i sången "We shall overcome", ett förslag som förstås föll som en sten eftersom de flesta av de flyktingar hon talade till inte kände till sången ifråga.

[17] Eftersom samhället avhumaniseras i rasande fart just nu har emellertid just i dagarna  (september 1993 efter att denna text skrevs) det första fallet rapporterats i massmedia där man på en vårdcentral vägrade behandla ett barn för att modern inte hade några pengar med sig!