Det som sägs ofta‚ och av alla‚ måste vara sant! Ett avsnitt om DN:s agerande i flyktingfrågan i början av 90-talet.

(Tillägg 3/4 2005: avsnittet taget ur ett icke-publicerat manuskript, skrivet och omarbetat mellan åren 1991-93 då massmediadrevet mot invandrare, flyktingar och invandrar- och flyktingpolitiken var som värst. Detta skrevs alltså under en tid då flyktingpolitiken diskuterades intensivt i massmedia och då vi dagligen matades med information om hur problematisk denna politik var och om hur flyktingarna gynnades och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad. Manuskriptet i sin helhet innehåller många exempel på hur man agerade och vad detta resulterade i.

Det ska också noteras att när detta skrevs hade vi fortfarande ganska få invandrare från Mellersta Östern, även om de började komma. Detta förändrar dock inte bilden nämnvärt)

Det som upprepas tillräckligt ofta i massmedia‚ kommer småningom alltfler att tro på hur oriktigt det än är. Vi människor tycks ha en tendens att tro, att vad majoriteten tror är sant och vad som upprepas ofta, det måste vara sant. Ordspråket "ingen rök utan eld"‚ avspeglar denna tendens, något måste de ju ligga i det. Av det skälet har massmedias skriverier om flyktingar fått så förfärande konsekvenser och fått en sådan genomslagskraft.

Även journalister och tidningsredaktörer faller i fällan och tror till slut att sådant som upprepats tillräckligt ofta måste vara sant. Resultatet blir att massmedia blir tämligen likriktade och avvikande och kanske förnuftigare synpunkter släpps inte fram. Redaktörer och journalister vänjer sig snabbt vid att betrakta avvikande åsikter som galna och som något man inte kan ta på allvar. Vi såg detta tydligt under åttiotalets klippyra‚ då det i massmedia helt saknades röster som förklarade att det som då skedde skulle ta en ände med förskräckelse. Ändå var det inte så att ingen enda ekonom visste vad som då höll på att ske. Det fanns de som förstod och förutsåg vad som var på väg att hända och vilka konsekvenser det hela skulle få för bankerna och därmed för många människor i landet‚ även om de inte var så många. Men i massmedia förekom inga kritiska röster.

Först bemöts nämligen oliktänkande med skepticisms‚ därvid tystnar de eftersom de känner att de är ensamma. Istället får opportunisterna alltmer utrymme i massmedia och därmed har en "sanning" etablerats‚ hur osann den än är. På det sättet skapas trender och åsiktsmonopol i massmedia och i ett samhälle.

Redan en av liberalismens verkliga förkämpar i historien‚ John Stuart Mill‚ påpekade att ett påstående inte är sant bara därför att många människor tror på det. Han förordade därför yttrandefrihet och minoriteternas rätt att också uttala sina åsikter eftersom det mycket väl kunde förhålla sig så att minoriteten hade rätt och majoriteten hade fel. Förutsättningen att majoriteten skulle kunna inse det var, menade han, att även minoritetsåsikter fick föras fram. Detta gäller än idag‚ även om en ropande röst i öknen inte har stora möjligheter att nå fram. På sikt kan den dock påverka och få någon eller några att inse att den rådande uppfattningen är felaktig eller grovt förenklad och så småningom alltfler‚ varvid trenden kan vända igen.

Genom att massmediakonsumenter idag ges intrycket att nästan hela svenska folket är kritiskt till den förda flyktingpolitiken‚ till att ”det kommer för många flyktingar” och att vi ”tar emot fel flyktingar”‚ blir de slutligen övertygade om att det måste vara på det sättet.. Hur svårt det kan vara att stå emot massmedias propaganda om den är enahanda visade just fallet Nazityskland, och enahanda har den varit i de är frågorna de senaste två åren.

De flesta inbillar sig att de bildar sina åsikter på goda grunder och utan att låta sig påverkas av ovidkommande faktorer eller av propaganda och få vill erkänna att de påverkas av grupptryck och lätt tystas av sådant. I själva verket är det ytterst få människor som förmår att stå emot grupptryck‚ så få att de sällan spelar någon större roll. Har man sett detta demonstrerat i verkligheten inser man hur förfärande effektivt grupptrycket är för att påverka människor.

Psykologiska undersökningar har visat att de allra flesta påverkas av grupptryck och att de allra flesta dessutom inte bara är ovilliga att erkänna att de påverkas av grupptryck och tenderar att tycka och tro som de tror att andra tycker och tror‚ utan att de också envist kan förneka att de påverkats även sedan man påvisat för dem att de har låtit sig påverkas.

Propagandan mot judarna var intensiv under trettiotalet och kan massmedia i Sverige‚ med den ändå relativt försiktiga smutskastning av invandrare som man ägnat sig åt under några år nu förändra opinionsläget vad gäller flyktingar och flyktingpolitiken‚ så kraftigt på så kort tid‚ då är det helt förståeligt att man i Tyskland‚ med den både intensivare‚ grövre och totalt ensidiga propagandan‚ kunde få tyskarna att avsky judar och andra minoriteter och få dem att uppfatta alla andra folk som undermåliga. Det är som också, som redan sagts‚ samma sak som händer på Balkan idag. Utan en effektiv propaganda och svartmålning av motståndaren‚ av den andra etniska gruppen‚ hade det som sker där aldrig kunnat hända. Först sås frön till hatet. Nästa steg är att de mest extrema går till attack och begår skändligheter mot företrädare av den andra gruppen. Detta läggs sedan till grund för den andra gruppens hat‚ så börjar den andra gruppens extremister motagera och därmed serveras den första gruppen ytterligare skäl att svartmåla motståndaren. Så eskalerar våldet, framhetsat av propagandan, såsom skett i f.d. Jugoslavien. Slutligen hatar även normala människor alla i den andra gruppen‚ i fiendegruppen‚ därför att denna bevisligen gör sig skyldig till skändligheter.

Den som ändå framhärdar och vägrar acceptera propagandan hotas nu också av den egna gruppen om den uttrycker avvikande åsikter då den därmed anses vara en förrädare. I krig sådana som det i f.d. Jugoslavien kan detta kosta en livet, där gives ingen möjlighet till neutralitet, eller till balans och förnuft.

En fri press kan förhindra sådant‚ men förhindrar det inte automatiskt. För att pressen ska fungera så att den förhindrar sådana här onda cirklar måste den befolkas av kritiskt tänkande journalister och redaktörer som förstår vad det är som händer i det som synes ske‚ som förstår vilken roll de själva spelar i det här spelet och som dessutom vägrar att vara brickor i makthavarnas spel eller i de maktgalnas. Sådana personer är sällsynta – inte bara inom journalistkåren dessvärre.

Åsikten att vi tar emot fel flyktingar, att de kostar för mycket, som spritts via massmedia‚ innebär självklart att de flyktingar vi har i landet‚ som sitter runtom på förläggningar eller ute i kommunerna‚ är sådana där felaktiga flyktingar‚ inte riktiga flyktingar, att de är rena lycksökare som vi enligt den allmänna åsikten borde avvisa redan vid gränsen. Lycksökare och snyltare är inte omtyckta i vårt samhälle‚ inte i något annat land heller‚ följaktligen kommer missnöjet att riktas direkt mot dessa flyktingar, även om massmedia försöker hävda att det är politiken man kritiserar, inte flyktingarna själva.

Att luras med hjälp av opinionsundersökning

Här har bl.a. DN gjort ett flertal opinionsundersökningar de senaste åren för att kartlägga svenska folkets attityder gentemot flyktingarna och den förda flyktingpolitiken och det medvetet vinklade sätt på vilket man har presenterat resultaten från dessa undersökningar har bidragit till att stärka de främlingsfientliga.

”SEX AV TIO OGILLAR INVANDRING”

ropar man ut i fetstil på första sidan av det nummer där man presenterade en av sina undersökningar om saken (DN 5/7). Därmed säger man till sina läsare att en majoritet av svenska folket tycker illa om invandrare. Det går knappast att säga att de tycker illa om invandringen utan att samtidigt antyda att de också tycker illa om invandrare.

Undersökningen var illa gjord‚ såvida den inte bara presenterades tendentiöst. Det är dessvärre omöjligt att peka ut de verkliga felen i undersökningen utan att man har tillgång till frågorna och kan se hur de var formulerade‚ något som DN vist nog undanhåller sina läsare i presentationen, som var stort uppslagen inuti tidningen. Istället har man diverse underligheter för sig i presentationen av svaren och det är helt klart att svaren presenteras för att utgöra en del av den kampanj man för i flyktingfrågan.

Så gör man hela tiden åtskillnad mellan två grupper‚ de principiellt negativa och de principiellt positiva‚ och redovisar varje grupps inställning i olika frågor var för sig‚ men man talar inte om på vilka grunder man kategoriserat de svarande som tillhörande den ena eller den andra gruppen. Det är naturligtvis en stor skillnad mellan dem som är negativa för att de anser att vi tar emot för få flyktingar och dem som är negativa därför att de anser att vi tar emot för många. Man misstänker starkt att båda dessa grupper klumpas ihop under rubriken "kritiska till den förda invandrar- och flyktingpolitiken".

Sedan får vi veta hur många av de negativa respektive de positiva som tycker si eller så i olika frågor, vilket i de flesta fallen måste bli missvisande. Även andra faktorer bidrar till att ge felaktigt intryck av svaren. Man måste läsa redovisningen mycket noggrant innan man kommer på att de procentsiffror som slås upp med fetstil i diagrammen inte är vad de synes vara.

Med tanke på att de allra flesta inte läser tidningsartiklar på detta noggranna sätt utan endast skummar dem‚ kan man vara säker på att många blev lurade av redovisningen och att de bläddrade vidare med det samlade intrycket att vi i Sverige idag har ett massivt motstånd mot invandrare och flyktingar och mot flyktingpolitiken. Detta bidrar naturligtvis till att stärka de främlingsfientliga och till att ge dem tolkningsföreträdet. Det bidrar till att påverka fler att bli främlingsfientliga därför att de antar att vad många tycker måste vara riktigt och att det som sägs ofta måste vara sant. Det bidrar också till att tysta dem som inte är flyktingfientliga genom att det får dem att känna sig som tillhörande en minoritetsgrupp.

Indelningen av de svarande i de två grupperna, principiellt kritiska och principiellt positiva‚ ger alltså många möjligheter att snedvrida intrycket av resultatet rejält. Så här skriver DN exempelvis:

”Bland dem som är skeptiska till invandring tycker var fjärde också att dagens mottagningspolitik - med långa väntetider‚ passivering‚ primitiva förläggningar och så vidare - är dålig. (DN 5/7 1992 sid. A5)”

Om vi utgår från att den negativa gruppen är de nämnda sex av tio (vilket vi dock inte kan vara säkra på)‚ då finner vi att 25% (var fjärden ovan) av de negativa endast är 15% av samtliga svarande‚ och att det således förefaller som om endast 15% av samtliga intervjuade var kritiska till mottagningssystemet. Det är en ganska liten grupp med tanke på den massiva kampanjen mot invandrare/flyktingar och flyktingmottagandet vi sett i massmedia de senaste åren och med tanke på hur irriterade många brukar bli när någon grupp påstås kosta samhället stora summor. Det utgör grund för en viss optimism trots allt. Det är definitivt färre människor som är kritiska än DN försöker få oss att tro genom sitt sätt att presentera undersökningsresultaten på. "Var fjärde" låter mycket mer än 15% om man läser lite hastigt.

På ett stort diagram med feta siffror läser vi efter en liggande stapel att 37% anser att flyktingarna kostar för mycket och att det är negativt att de lever på socialbidrag. Det låter ju som om ganska många är kritiska. Men tittar man efter kan man ovanför stapeln läsa att dessa 37% är 37% av de negativa. Hur många som slängde ett öga på diagrammet noterade att detta? 37% är ganska många‚ men det är avsevärt mycket färre än det förefaller vid ett snabbt påseende och avsevärt mycket färre än DN uppenbarligen vill låta påskina. Det är nämligen endast 22% av samtliga svarande. 78% av svenska folket klagar alltså inte över att flyktingarna kostar för mycket eller för att de lever på socialbidrag‚ vilket likaledes är förvånande med tanke på massmediakampanjernas intensitet och dessutom hoppingivande även det‚ även om det är trist att så många som 22% är negativa till kostnaderna för flyktingarna.

Båda dessa exempel är exempel på dålig redovisning. DN önskar klart inge dem som inte är kritiska till kostnaderna en känsla av att de blir allt färre och att de företräder en minskande grupp, ja en minoritet i samhället. Det farliga är när de 78 procenten som inte är kritiska till mottagningssystemet tror att de är i minoritet och därför avstår från att tala om vad de anser. DN försöker här helt enkelt tysta dessa 78% genom sitt sätt att skriva om resultaten av den här undersökningen.

Så här redovisar man inte undersökningar med mindre än man vill dölja något eller driva en viss fråga‚ då man helt klart har intresse av att vilseleda den som tar del av redovisningen. Detta brukar kallas "att ljuga med statistik". Man ljuger med statistiken när man inte ens ger läsaren en chans att själv räkna ut hur många procent av samtliga svarande som anser det ena eller det andra. Jag gissar bara att "den negativa gruppen" är den grupp som omtalas i rubriken‚ de sex av tio‚ men det sägs aldrig klart i redovisningen. Det är den här typen av redovisningar av undersökningar som fick Mark Twain att hävda att det fanns tre sorters lögner‚ "lögn‚ förbannad lögn och statistik".

Vidare skiftar man hela tiden termer‚ vilket gör att man misstänker att frågorna i enkäten var uselt komponerade. Man talar i redovisningen omväxlande om invandrare och om flyktingar och klargör aldrig vad man egentligen avser med det begrepp man använder. Endera har enkätkonstruktören inte skillnaden mellan dessa begrepp/grupper klar för sig‚ eller så har inte resultatredovisaren det‚ eller så handlar det rätt och slätt om ett sällsynt svårt fall av medvetet lurendrejeri. Om undersökningen var ämnad att klargöra svenskarnas inställning i de här frågorna‚ då var den usel på alla sätt. De här oklarheterna gör redovisningen omöjlig att tolka och förstå för varje person som kan något om de här frågorna och som kan något om hur man gör tillförlitligare undersökningar.

I ingressen till redovisningen får vi nämligen läsa att:

Sex av tio svenskar är missnöjda med landets flykting- och invandrarpolitik. Invandrarna kostar för mycket‚ det är fel människor som kommer hit‚ brottsligheten ökar är några argument mot svensk flyktingpolitik.

Vad var det nu svenskarna var missnöjda med‚ var det flyktingpolitiken eller invandrarpolitiken (två ganska olika saker) och vilka icke-infödda är det som kostar?

Invandrarpolitiken handlar inte om hur man behandlar asylsökande. De är per definition inte invandrare. Det blir de först sedan de fått uppehållstillstånd. Invandrare är också de som kom som arbetskraftsinvandrare för tjugo år sedan och de är inte flyktingar och invandrare är även de som gift sig med svenskar, eller folk som flyttat hit från övriga nordiska länder. Är dessa också fel människor?

Invandrarpolitiken handlar om hur man behandlar invandrare i allmänhet‚ vilka principer man lägger till grund för åtgärder på området‚ som att ge invandrare svenskundervisning‚ att stötta deras föreningar eller att ge invandrarbarnen hemspråksundervisning. Anses de gamla invandrarna också kosta oss för mycket? Är det vad svararna säger när de enligt tidningen svarar att "invandrarna kostar för mycket"‚ ska invandrares föreningar få mindre bidrag än svenskars? Ska invandrare inte få lära sig svenska? Ska de gamla invandrarna inte få sjukvård? Eller är det bara flyktingarna som kostar för mycket när de inte arbetar under asyltiden enligt svenska folket? Det senare är inte vad som står i redovisningen dock. Vad som står där går inte att avgöra. Denna passus säger ingenting förnuftigt om vad svenskarna anser i den s.k. invandrar- och flyktingfrågan.

Det var alltså 60% som var kritiska mot invandrar- och flyktingpolitiken säger man. Men det innebär inte att så många procent är kritiska till vår faktiskt förda invandrar- och flyktingpolitik, vare sig de var kritiska hit eller dit. Siffrorna, om de säger något alls vilket är tveksamt, säger i själva verket bara att 60% av svenskarna är kritiska till vad de tror är vår flykting- och invandrarpolitik. Ytterst få svenskar vet hur om denna politik ser ut. De allra flesta har därför inte någon välgrundad uppfattning om den.

Undersökningen, även om den vore välgjord, skulle inte ge någon information om vad svenska folket anser om vår flykting- och invandrarpolitik av det enkla skälet att vi inte vet vad de tror om området och det sannolikt är så att de intervjuade uttalar sig utifrån helt olika‚ och oftast felaktiga idéer om denna politik.

I de allra flesta frågorna delar man på materialet och redovisar det gruppvis, de positiva och de negativa, i den analyserande texten men ifråga om vad svenskarna anser om arbete åt asylsökande redan under väntetiden redovisar man båda grupperna tillsammans.

De invandrare som väntar på besked om de får stanna eller inte bör få tillfälliga arbetstillstånd. Den uppfattningen har nio av tio tillfrågade‚ oavsett vad de tycker om flyktingpolitiken i stort‚ ålder‚ bostadsort‚ kön eller politisk hemvist.

Här antyder man att man har ett kraftigt stöd för de krav tidningen ställt sedan en längre tid och här vill man påskina att man företräder den stora allmänhetens åsikter. Detta visar att massmedias kampanj‚ inte minst DN:s‚ varit synnerligen framgångsrik. Genom den har man inom några år fått en överväldigande majoritet av svenskarna att tycka det man vill att människor ska tycka inom ett område de flesta inte tyckt något alls tidigare.

Vidare visar man med redovisningen i den här frågan att det endast i något enstaka fall är av intresse att tala om vad samtliga tycker‚ och således få fram de verkliga procentuella siffrorna. Dem redovisar man bara där man vill redovisa dem.

Genom sitt sätt att presentera de här undersökningarna och resultaten av dem‚ eldar DN‚ som så många andra massmedia i vårt land idag‚ under främlingsfientligheten och arbetar energiskt på att få den att öka i landet.

Varför‚ kan man undra‚ vill DN ge sina läsare intrycket att svenska folket är mer kritiskt till flyktingpolitiken än det faktiskt tycks vara‚ vilket är det intryck hela redovisningen ger? Jo på DN driver man numer en kampanj för att flyktingarna inte bara ska få rättigheter att arbeta direkt då de kommer hit‚ vilket de ju får göra från juli 1992‚ (alltså fick göra redan då undersökningen redovisades) utan för att de helt ska lämnas åt sina öden. Man vill helt enkelt se hela flyktingmottagningssystemet skrotat och att flyktingarna inte alls tas omhand på något sätt.

Angreppet på flyktingmottagandet och invandrarverket är i själva verket en del av det massiva angreppet på den offentliga sektorn‚ och då ligger det i DN:s intresse att framställa saken på det här sättet både för att tysta dem som tycker annorlunda och för att påverka och pressa politikerna att göra tidningens drivande krafter till viljes och tillmötesgå dessas krav. För sina syften drar man sig inte för att öka främlingsfientligheten och ge rasisterna vind i seglen.

Det har också förts en kampanj för balter och ryssar och för att vi ska ta emot människor från det sönderfallna Sovjet. I den delen är DN verkligen förfärande ful. Här redovisar man dessutom hela materialets åsikter‚ och det är att ”vi inte ska ta emot så många från andra världsdelar men däremot fler från Ryssland”.

Här får vi läsare veta att 60% av alla tillfrågade är negativa till invandringen från Mellersta Östern‚ 58% anser att vi ska ta emot färre från Afrika‚ 44% färre från Sydamerika‚ medan 65% anser att vi ska ta emot fler från Ryssland. Detta är att uppmuntra till negativa attityder mot människor från Mellersta Östern och från andra världsdelar i allmänhet.

Det är visserligen sant att många människor‚ inte minst påhejade av Ny Demokrati‚ föreställer sig att människor från Ryssland och Baltstaterna är mer lika oss kulturellt och att vi av det skälet bör ta emot sådana istället för människor från andra‚ från vår kultur mer främmande kulturer‚ men denna inställning vilar på en felaktig föreställning om skillnader och likheter mellan kulturer.

Det är helt enkelt inte så att sydamerikaner eller människor från Mellersta Östern och Afrika är kulturellt mer olika oss än människor från det forna Sovjet. Tvärtom är det så att i vissa avseenden‚ framför allt vad gäller den ekonomiska kulturen och inställningen till samhället‚ är människor från de forna öststaterna mer olika oss än de övriga här nämnda grupperna.

De flesta som kommer från Mellersta Östern är mycket västerländskt orienterade. Det är därför många av dem har kommit hit. De har blivit förföljda för att de inte kunnat eller velat underordna sig religionen i sina hemländer. Från Iran flydde många människor från den islamiska fundamentalistiska regim som tog över efter shahen och de som flydde tillhörde i stor utsträckning den över- och högre medelklass som hade uppfostrats i Europa‚ hade en utbildning härifrån och i väsentliga avseenden delar européernas värderingar. De sydamerikaner som kom hit flydde från fascistiska diktaturer och de delade i hög utsträckning svenskarnas värderingar och de flesta ansåg att de kom till ett mycket bra land som de solidariserade sig med‚ vilket är något mycket positivt när det gäller deras förmåga att anpassa sig i landet och accepteras av svenskarna. Libanon är i praktiken inte ett arabland utan ett sydeuropeiskt land och de libaneser som kommit är i princip lika europeiska som fransmännen. De har ofta uppfostrats i engelska eller franska skolor och talar ofta endera av dessa språk. Fransk kultur är ju vad man idag vill att vi alla ska acceptera och underordna oss i och med uppgåendet i EG.

Människorna från de forna öststaterna däremot‚ har levt under helt andra förutsättningar och har värderingar och föreställningar som ofta är oss mycket främmande. De har ingen erfarenhet av marknadsekonomier‚ de har ingen erfarenhet av demokrati och förstår ofta inte alls vad en sådan innebär. Med detta vill jag inte säga att de därför inte kan anpassa sig i Sverige eller att de inte ska få komma hit‚ jag vill bara påvisa att människor tycker utan att ha sakskäl i botten och på dåliga grunder.

Det otäcka är att det egentligen inte handlar om likheter eller olikheter i kultur[1] utan om att man anser att människor från det forna öststaterna är mer lika oss utseendemässigt och att man därför föredrar att ha sådana här som flyktingar framför människor av annan hudfärg och med utseenden som sticker av från våra. ’

Här är DN alltså också med och underblåser fördomar genom att ställa ut dem till allmänt beskådande och med det försöka lura fler människor att tycka som alla andra. Här är DN med och konstruerar upp den västerländska kulturens framtida huvudfiende.

Det är inte som information utan som propaganda denna DN-undersökning ska ses‚ och som sådan bidrog den till att öka främlingsfientligheten. Det förskräckande är att den fått den effekten att politikerna gör som DN‚ och andra liberala och konservativa massmedia vill‚ men priset för detta blir högt för landets flyktingar såväl som för övriga invånare.

Det kan också tilläggas att i samma nummer, som man redovisar den här undersökningen‚ har man på debattsidan ett inlägg i vilket ett par skribenter hävdar att de flesta som kommer är ekonomiska flyktingar och att många får uppehållstillstånd på falska grunder‚ också något som är ägnat att kasta en skugga både över vår flyktingpolitik och över de flyktingar som redan finns i landet.[2]

Om DN:s undersökning visar något så är det det rakt motsatta mot vad man försöker ge sken av‚ nämligen att den sedan årtionden förda invandrar- och flyktingpolitiken egentligen har ett massivt stöd bland svenska folket‚ med undantag för att man fått svenskarna i allmänhet att anse att arbete under asyltiden är en välsignelse. Det allvarliga som skett under de senaste tre åren är således inte att en majoritet numer anser att vi inte ska ha invandrare eller att vår politik på området är dålig‚ utan att de få rasister och verkligt främlingsfientliga‚ som dessvärre blivit fler‚ kan inbilla sig att de är många fler än de faktiskt är och att trenden är klar och går i deras riktning.

Främlingsfientligheten ökar för första gången sedan sextiotalet. Detta är illa nog. När nu också våra politiker tycks tro att främlingsfientligheten är vanligare än den faktiskt är‚ och agerar utifrån denna tro‚ och så att de föreställer sig att de mildrar främlingsfientligheten genom att gå den till mötes genom att införa en mer restriktiv flyktingpolitik‚ då är det verkligt allvarligt och då har massmedia i grunden motarbetat demokratin. När politikerna låter sig påverkas av DN och politiken därmed också blir alltmer inhuman då är det mycket illa. Då är politikerna mindre humana än folket och alltså dåligt representativa för detta. De är dessutom dystra föregångare!

Massmedia skapar motsättningar och konflikter

Genom att massmedia i första hand intresserar sig för konflikter och problem och gärna skriver om det som är blodigt och upprörande‚ i förhoppning om att locka lösnummerköpare genom snaskiga rubriker på löpsedlarna‚ skapar de grogrund för just våld och konflikter.

Det har framförts kritik mot journalister för att de provocerade fram våld och oroligheter i samband med högerextremisternas firande av Karl XII i november 1992‚ och visst gjorde de det. De riktigt bad om bråk vid rasisternas demonstrationer - i dagar före dessa. Löpsedlarna skrek ut böner till rasisterna/extremisterna att inte göra journalisterna besvikna: ”Ge oss våld‚ ge oss blod!”

De skriverier som förekom dagarna före Karl XII-dagen var alltså ren uppmaningar till högerextrema demonstranter att verkligen ställa upp och servera massmedia vad massmedia ville ha. Eftersom publicitet är vad extremisterna önskar och de dessutom vill få fler aktiva anhängare‚ gynnar denna massmediapolitik dessa grupper på det mest upprörande sätt.

Den som varit med om att bli jagad av sensationshungriga journalister vet hur sådana agerar. Mina erfarenheter av den saken stammar från sjuttiotalet då jag var aktiv i en känd miljögrupp i västra Sverige. Inför hormoslyrbesprutningarna i kommunen fullkomligt belägrades vi av journalister. De ringde oss stup i kvarten och bad oss oroligt att informera dem om vi tänkte ge oss ut och demonstrera‚ sätta oss på hyggen eller på järnvägsspåren. En sådan civil ohörsamhet ville de för död och pina inte missa. De hoppades få riktigt härligt upphetsande bilder av poliser som bar bort protesterande ockupanter och hade de tur kunde det kanske också bli litet handgemäng. När vi i miljögruppen försökte ta kontakt med tidningarna för att förklara varför vi demonstrerade‚ för att få ut miljöfrågan mer seriöst‚ då var inte en enda journalist intresserad och då hade man inte en enda spaltmillimeter ledig i tidningarna i Västsverige. Sakfrågan var inte intressant. Nej det var konfrontationer man ville ha. Det har man nu också fått i invandrar- och flyktingfrågan. Där har flutit blod‚ där attackeras invandrare och terroriseras flyktingar å det vidrigaste‚ där välts gravstenar och bränns flyktingförläggningar och moskéer så journalister och redaktörer måste må härligt bra!

Från massmedias sida skapar man alltså också ibland den verklighet man vill ha och att provocera fram den är ett sätt att göra det på.

Karl XII-dagen 1992

Man har som tidningsläsare ute i landet haft åtskilliga skäl att undra över hur det faktiskt gick till i Stockholm under demonstrationerna på Karl XII-dagen 1992. Rapporteringen om dessa händelser har varit minst sagt kryptisk och motsägande. Somliga journalister hävdade att det var ”antirasisterna” som tog till våld‚ andra att det alls inte var på det sättet utan att det var rasisterna som gjorde det. Vad som än hände så blir man litet förvånad när det visar sig att flera tidningar går ut och kastar smuts på antirasisterna och försvarar rasisterna (bland annat gjorde DN det på ledarsidan) och menar att antirasisterna tar till odemokratiska metoder mot rasisterna när de medvetet går in för att hindra rasisterna att ta de vägar de ämnat ta m.m.

Jag är inte för våld‚ men samtidigt är det ett faktum att man inte kan spela det demokratiska spelet med dem som säger sig vilja avskaffa de regler som styr detta spel och som själva följer andra spelregler. Det går inte att vinna över sådana människor med demokratiska metoder lika litet som det går att spela schack med en som välter brädet så fort pjäserna är uppställda. Antidemokrater kan alltid tillskansa sig övertaget över dem som nogsamt följer de demokratiska spelreglerna. Erkänns inte reglerna av alla parter som spelar med i spelet‚ då spelas det inte på lika villkor och då vinner de som är beredda att ta till de fula knepen och tricken. Detta gäller både i affärer och i politik‚ vilket historien visat många gånger. Grannstaterna kunde inte vinna över Hitler med diplomatiska medel av de enkla skälet att han struntade i alla regler och inte hade någon heder. Hans mål var makten över grannländerna och den tog han till alla medel för att uppnå‚ också sådana som inte var erkänt demokratiska‚ som vi vet.

Man har också anledning att fundera över i vilken utsträckning rasisterna använder sig av provokatörer för att på det sättet få möjligheter att gå till attack och samtidigt hävda att de endast försvarar sig själva‚ för att få en goodwill genom att skulden för bråket läggs på motparten. Nynazisternas ledare har noga studerat Hitlers och hans anhangs metoder och för nazisterna utgjorde provokationer generaltaktiken‚ nerifrån och upp. Hitler själv använde sig ständigt av denna taktik. Högerkrafter har dessutom ända fram till nutid använt sig av sådana metoder för att smutskasta vänstern‚ som ju klarlagts under senare tid, och även den svenska vänstern infiltrerades på sin tid av högerprovokatörer som försökte få den att starta bråk och våldsamheter för att misskreditera den och få den att framstå i ofördelaktig dager.

Om det sedan varit så‚ vilket antytts men aldrig sagts i klartext‚ att somliga‚ eller de flesta‚ av "våldsmännen" på den ”antirasistiska” sidan var invandrare eller invandrarungdomar‚ då är det med förlov sagt underligt att använda dessas våld som skäl att kasta misstankar och smuts på antirasister i allmänhet.

Om det var invandrarungdomar som gick till attack på nynazisterna och rasisterna vore det i så fall skäl att diskutera varför dessa invandrarungdomar går till attack. De kanske har mer skäl att göra det än svenskar‚ eftersom det är de som utsätts för hot och terror från rasisternas sida. Eftersom många av "invandrarungdomarna" är födda eller uppvuxna i Sverige känner de sig naturligtvis lika hemma här som andra människor. De har inget annat hemland att resa till och eftersom de dessutom varit utsatta för diskriminering under hela sin uppväxttid och inte sällan blivit kallade för ”svartskallar” och andra lika osympatiska tillmälen‚ är det kanske inte oförståeligt om de går till attack på människor som klart deklarerar att de är deras fiender och som förklarar att de stödjer dem som terroriserar invandrare. Snarare skulle det förvåna mig om invandrarungdomar inte tog till våld mot sådana människor

Våld från rasisternas sida är inte skäl att försvara våld från invandrarnas sida‚ men det är en förklaring som borde ha sin plats i sammanhanget och en del av den sanning som massmedias folk säger sig rapportera om men i själva verket förtiger. Att döpa om invandrarungdomar som försvarar sig mot dem som terroriserar dem till ”antirasister”‚ och att sedan angripa dem som sådana‚ är verkligen att göra invandrarna en björntjänst och att gynna rasismen.

Vad begär man av våra invandrare? Att de stillsamt och tåligt ska låta sig trampas på‚ att de ska acceptera att de diskrimineras‚ terroriseras och till och med utsättas för mordförsök‚ som ibland lyckas? Man tycks begära av dem att de ska gå sin död till mötes lika snyggt‚ värdigt och utan protest som judarna gjorde under nazitiden. "Vi tycker visserligen att det är tråkigt att ni förföljs"‚ säger man‚ "men vi vill helst se att ni tar denna förföljelse med stoiskt och beundransvärt lugn. Endast om ni gör det kan ni förvänta er vårt passiva stöd, alltså att vi avstår från att kritisera er. Vår sinnesfrid är nämligen viktigare än era liv".

Detta är höjden av cynism eller omedvetenhet! Först hetsar massmedia‚ DN inte minst‚ upp rasisterna mot invandrarna‚ sedan går man ut och försvarar de människors yttrandefrihet som terroriserar, misshandlar och mördar invandrare‚ och deras rätt att samlas och stärkas i sin övertygelse att invandrare ska ut ur landet‚ och sedan försöker DN inbilla oss andra att man därmed gynnar demokratins sak och yttrandefriheten. Man tar sig för pannan!

Att ge efter för rasisternas terror

Massmedia har stor makt att påverka politiker och tvinga fram de åtgärder man vill ha. Politiker har tagit till sig kritiken och känt starkt tryck på sig att gå "den allmänna opinionen till mötes‚" (en allmän opinion som massmedia inbillat oss föreligger‚ men som egentligen inte finns). Numer är det även i Sverige naturligt för politiker att vidta åtgärder som försämrar för flyktingarna med argumentet att dessa försämringar är bra för att de ger de främlingsfientliga mindre anledning att vara missnöjda! Med detta deklarerar politikerna att det lönar sig att vara främlingsfientlig och att man som sådan kan få sin vilja fram med hjälp av terror - det är lysande!

I början av 1993 gick den moderata skolministern ut och förklarade att en försämring av undervisningen av flyktingbarnen var bra av just detta skäl. "Klaga mer‚ bråka mer‚ ta till mer våld och terror så kommer ni att få er vilja igenom"‚ säger hon därmed till rasister och de främlingsfientliga. Socialdemokraterna har numer dessvärre också sällat sig till den grupp politiker som resonerar på det här sättet. En känd fackföreningspamp har gett goda exempel på detta.

Det värsta av allt är att politikerna idag tycks vara tacksamma för främlingsfientligheten eftersom den möjliggör för dem att skära i kostnaderna för flyktingarna utan protester från en upprörd allmänhet. Dessutom kan de anpassa vår flyktingpolitik till den europeiska och de överenskommelser man inofficiellt gjort inom EG‚ utan att denna anpassning belastar EG-politiken‚ får den att framstå som negativ.

Även politikerna är beredda att vända sig till djävulen för att få hjälp i sina strävande. Det gör många politiker runtom i Europa idag och vad som idag sker är inget annat än ett upprepande av de misstag Weimarrepubliken gjorde vad gällde behandlingen av nazisterna‚ att inte ta dem på allvar‚ att förhandla med dem och tillmötesgå deras krav i förhoppning om att därmed kunna styra dem och blidka dem och att behålla makten.

I värsta fall är det värre än så; man skapar medvetet hatgrupper för att vända ländernas invånare mot invandrarna istället för mot den politik som allvarligt hotar människors trygghet i det Europa som brottas med allt större problem med arbetslöshet och krympande ekonomier.

Härska-genomsöndring- principen.

Regeringar runtom i Europa‚ liksom numer regeringen här hemma‚ går allt oftare rasister och terrorister till mötes och gör dem till viljes genom att införa en mer restriktiv flyktingpolitik och genom att‚ som här hemma‚ skära ner på de bidrag flyktingarna får‚ samt genom att framställa "flyktingvågorna" som det stora hotet mot hela Europa och vår civilisation. Greven som leder Ny Demokrati har nu inte heller varit sen att påpeka att han har "fått rätt"‚ liksom den skåning som väckte avsky med sin främlingsfientlighet för något årtionde sedan‚ och att numer alla erkänner att vad ny demokrati och skåningen ifråga talade om för något år sedan är helt riktigt.

Precis så gick det till då de demokratiska krafterna gav efter för Hitler och hans anhang. Då‚ liksom nu‚ trodde man inte att nazisterna var så farliga och man föreställde sig‚ då liksom nu‚ att bara de kom in i riksdagen skulle de säkerligen bli mer ansvarsfulla och därmed skulle den värsta populismen falla av dem‚ sedan skulle det gå att "tala förstånd" med dem. Den gången‚ i Tyskland‚ gick det inte. Det återstår att se hur det går idag? De risker man tar är inte försumbara.

När sedan dessvärre många invandrare själva tar till samma taktik som somliga judar gjorde i Tyskland till en början och förespråkar utrensning av de ”sämre” elementen i de egna leden i förhoppning om att man på det sättet ska få ro och övriga invandrare ska bli lämnade ifred‚ då är detta synnerligen tragiskt eftersom det är något som också gynnar den framväxande främlingsfientligheten.

-------------------------------------------------

[1] Om det till äventyrs ändå skulle handla om rädsla för andra kulturer och inte om rädsla för människor med annan hundfärg eller från genomsnittssvenskens avvikande utseende‚ så vittnar det i så fall om fördomar om hur de olika kulturerna ser ut och hur människor från olika länder lever och tänker.

[2] Artikel Fel signal från Sverige. av XXX och YYY‚ DN 5 juli 1992. De kräver dock också en mindre restriktiv politik när det gäller de ”verkliga flyktingarna”. Men deras huvudbudskap är att massor av flyktingarna i landet är falska sådana och att de får stanna trots att de inte är riktiga fyktingar. De använder detta för att argumentera för att vi ska ha en allmänt friare invandring men en snävare flyktingdefinition.