Sedan var det bara att försöka fånga en av dem, villkoret för att jag skulle få en. Jag tillbringade sådär en timme i voljären, som de två ettåriga påfågelstupparna hade lurats in i, dem som jag hade att välja mellan.. Att fånga en av dem var lättare sagt än gjort. Det var här jag började betvivla alla evolutionsbiologers övertygelse och försäkringar om att påfåglarnas långa fjädersläp är till förfång för påfågelstupparna. Deras kroppar är ynkligt små och jag frestades hela tiden att ta tag i en fågel alldeles för långt bak. Jag lyckades gång på gång bli stående med en eller flera ståtliga stjärtfjädrar i handen. Åtminstone vad mig anbelangade fungerade fjädersläpet, som ändå var ganska kort på ungtupparna, rejält förvillande och för tupparna utmärkt bra.
För att göra en lång historia kort så lyckades jag fånga en av dem till slut, efter ett par förstörda glasögon och ett antal blåmärken efter fåglarnas kraftiga vingslag då jag varit nära att få tag i en av dem. Därmed var jag ägare till en påfågelstupp.

På den vägen är det. Vi fick en ettåring och efter en vecka, i en avdelning i vårt sedan flera år tomma hönshus, släppte vi ut herrn, som omgående hade döpts till Sir Pea Cock. Jag hade lyckats få honom så pass tam att han nästan åt hur handen innan vi vågade låta honom få sin frihet igen.

Han bekantade sig med omgivningen ett dygn innan han fann den alltför enahanda och behagade överge oss. Han bara försvann.
Snopet!

Det var den påfågeln det, tänkte vi och klistrade upp efterlysningar på anslagstavlor runtom i trakten.

Han var inte så långt borta, bara hos grannen några hundra meter längre bort. Vi lyckades fånga in honom och sätta in honom i hönsavdelningen i ladugården igen och bestämde oss för att han behövde en fru. Hönor brukar ju vara mer hemkära och tuppar brukar ju vilja vara där hönorna är.

Efter lite letande hittade vi en uppfödare, 30 mil härifrån, som kunde leverera en ettårig höna. 900 kronor fattigare hämtade jag henne nere vid kusten, dit hon fått skjuts av en som hade vägarna förbi.

Tuppen verkade glad över sällskapet och hönan föreföll inte heller missnöjd med den nye fästmannen. Påfåglar är nu en gång tämligen balanserade fåglar även om de kan utveckla en förvånande snabbhet och kan explodera i imponerande snabba och effektiva flyktpaniker om nöden kräver det.

Efter några veckor tyckte vi att det var dags att släppa ut dem och beslöt att börja med hönan, som ju borde stanna hemma, som fågelhonor plägar göra. Jag öppnade alltså ladugårdsdörren en dag och släppte ut henne. Hon travade ut så småningom, efter en viss tvekan - och försvann spårlöst. Allvarligt dystert, hon hade ju kostat en bra slant. Men tuppen hade vi i alla fall kvar. Han satt fortfarande inne!

Det gick en vecka, så kom en granne och knackade på och berättade att hönan uppehöll sig vid Sportstugan, c:a 2 kilometer bort, på andra sidan vår ås. Vi tog med oss en stor hundbur och arrangerade en fälla med pastakuddar som lockbete. Hönan, som verkade svulten, det var sen höst och det fanns inte mycket för henne äta ute, travade efter viss tvekan in i buren och slukade pastakuddarna med god aptit, men samtidigt fann hon sig fångad. Det tog hon dock med det upphöjda lugn som egentligen är typiskt för påfåglar.

Nu insåg vi något som vi borde ha förstått redan tidigare. Sportstugan har källarfönster i lagom påfågelshöjd och hönan travade runt stugan och stirrade in i fönstren, på samma sätt som tuppen hade gjort hos grannarna 400 meter längre bort, när han rymde, fast vi inte tänkte speciellt på det då.

Var det någon som trodde att talesättet "fåfäng som en påfågel" kommer sig av att tupparna gärna slår upp och stoltserar med sina fjädersläp? Det hade vi trott. Nu anade vi en annan orsak till detta talesätt. Påfåglar älskar att spegla sig. Det var spegelbilderna i källarfönstren som hade lockat dem hemifrån. Vi har inga sådana speglingsmöjligheter på vårt ställe. När idén väl var kläckt fann vi en lösning. Jag målade några glasrutor svarta på baksidan så spikade vi upp dem på ladugårdsväggen, i lagom speglingshöjd för påfåglarna, och se, det fungerade. Därefter stannade de på gården. Närhelst de inte äter speglar de sig. Fåfänga är bara förnamnet!

Vi letade förstås information om påfåglar överallt men upptäckte att det inte fanns mycket av den varan någonstans. Det var magert både på nätet och i de uppslagsböcker vi hade, lite om vad de äter, att de är flockfåglar som i det vilda lever i storflockar om sådär en sextio djur och att de lever i buskig terräng, var allt vi kunde få fram, så det var bara att lära sig om dem den praktiska vägen och genom att studera dem. Fortsättningen på den här sidan handlar alltså om lite av det vi lärt oss om påfåglar under de här åren, om deras beteenden och om skötseln av dem.

Till toppen