Påfåglar, Darwin och det sexuella urvalet

När man redan under Darwins tid ansåg att man hittade egenskaper hos vissa arters hanar, som man ansåg vara klart ofördelaktiga för hanarnas möjlighet att överleva, ansåg motståndarna att de hittat belägg för att Darwins evolutionstori var felaktig. Det naturliga urvalet skulle ju selektera fram allt bättre egenskaper vad gällde anpassningen till omgivningen men här fanns ju djur med klart ofördelaktiga egenskaper.
Påfågelhanens långa stjärtfjädrar ansågs vara en sådan ofördelaktig egenskap. Dessa måste ju vara till nackdel för hanarna resonerade man, eftersom de gjorde hanarna både lättare att upptäcka och mindre rörliga och därmed gjorde dem till lättare byten för rovdjur.

Den här kritiken tvingade Darwin att tänka till för att hitta en förklaring som räddade evolutionsteorin och han trodde sig ha funnit en sådan: Sådana här maladaptiva (för anpassningen negativa) egenskaper berodde förstås på honorna. De hade inte bättre vett än att de valde de hanar som var begåvade med de längsta och vackraste stjärtfjädrarna och därmed fick bara hanar med långa praktfulla sådana fortplanta sig. Ju längre stjärtfjädrarna en hane hade, desto flera avkommor fick han, som han ärvde ner sina långa stjärtfjädrar till. Detta resulterade i att hanarnas stjärtfjädrar blev allt längre under evolutionens gång, tills de slutligen hade blivit rent negativa för hanarna.

Det "sexuella urvalet", som Darwin kallade honornas val av parningspartners, kunde alltså omintetgöra den naturliga selektionens urval för allt bättre anpassning. Negativa egenskaper beror alltså på hondjurens tendens att välja det sköna före det funktionella. (Så illa kan det gå när honor/kvinnor får bestämma!).

Darwin sade inte rent ut att honor stod för utvecklandet av dåliga egenskaper medan hanar stod för utvecklandet av goda sådana, men det är konsekvensen av hans teori om den sexuella selektionen. Idén till denna typ av selektion tycks han huvudsakligen ha fått från sina förtjusta beundrare inom samhällsvetenskaperna. Även idag talar zoologer gärna om den sexuella selektionen, och hänvisar till påfågelhanens långa stjärtfjädrar för att visa vilket elände denna form av selektion kan ställa till med.

Teorin om det sexuella urvalet är i sjäva verket mycket konstig
Jag förärades alltså en påfågelshane för några år sedan. För att få denna exklusiva fågel var jag tvungen att fånga den och den ville inte låta sig fångas. Mina tappra och under en god stund misslyckade försök att få tag i den, och den befann sig ändå i en inhägnad som bara var 4 x 3 x 3 meter, fick mig att fundera över om fågelns långa stjärtfjädrar verkligen är så opraktiska som teorin om det sexuella urvalet utgår ifrån.
Det visade sig nämligen att man frestades att grabba tag i fågeln alldeles för långt bak när den sprang undan, och den är mycket snabbare än man tror. Så stod man där med några imponerande vackra stjärtfjädrar i handen. Tänk om rovdjuren råkar ut för samma sak, att det långa kraftiga fjädersläpet baktill leder till att de missbedömer den bästa angreppspunkten? I så fall skulle de långa stjärtfjädrarna snarare verka förvillande på rovdjuren, fresta dem att försöka ta tag för långt bak, varvid fågeln bara blir av med några stjärtfjädrar istället för med livet. Om så är fallet är stjärtfjädrarna till fördel för fågeln, inte till men för den.

Tanken att påfågelhanens långa stjärtfjädrar är till fördel även i andra sammanhang än när det gäller att flirta till sig honor, inte till nackdel, förefaller under alla omständigheter stämma bättre med Darwins ursprungliga evolutionsteori, den som alla dagens biologer bekänner sig till i andra sammanhang, nämligenen en av grundstenarna i evolutionsteorin, idén att ingen egenskap som är till nackdel för arten kan utvecklas.
Egentligen borde det inte vara möjligt ens för honor att selektera fram egenskaper som är till nackdel för hanarna, eftersom honor som gör det rimligen borde få färre överlevande avkommor än honor som väljer hanar som är bättre anpassade.
En annan hörnsten i Darwins evolutionsteori säger att det alltid finns en variation inom en art, och att det är denna variation som selektion har att arbeta med. Alltså borde det en gång, innan stjärtfjädrarna blev så imponerande långa, ha funnits en del påfågelshonor som föredrog, eller bara faktiskt parade sig med hanar med något kortare stjärtfjädrar. I annat fall måste man anta att alla påfågelshonor stod där samtidigt med en splitter ny gen som förmådde dem alla att plötsligt välja hanarna med de längsta stjärtfjädrarna så att ingen valde hanar med kortare sådana. Den tanken strider inte bara mot Darwins idé om variationen inom arten utan idag är det svårt att föreställa sig att en gen skulle kunna sprida sig så snabbt bland honorna att alla, eller de flesta honor plötsligt bar sig exakt likadant åt.

Om det alltså också en gång fanns honor som valde, eller som parade sig med hanar med kortare stjärtfjädrar, och om sådana fjädrar var fördelaktigare för överlevnaden, då borde dessa honor ha fått fler överlevande avkommor än de som valde hanar med mer opraktiskt långa stjärtfjädrar, sådana som gjorde hanarna sämre anpassade. Om honorna valde långstjärtade hanar i första hand så skulle deras fortplantningsfördelar framför de honor som parade mindre långstjärtade hanar minska så fort stjärtjädrarna nått den längd på många tuppar att de verkligen blev opraktiska, försämrade överlevnadsdugligheten. Därmed borde tendensen att välja hanar med opraktiskt långa stjärtfjädrar aldrig ha selekterats fram hos honorna och honorna borde alltså inte ha kunnat selektera fram en rent negativ, maldaptiv egenskap hos hanarna.

Vid närmare eftertanke tycks teorin om den sexuella selektionen och teorin om den naturliga selektionen alltså strida mot varandra och gör de det borde endast en av dem kunna vara korrekt, såvida inte båda är falska, och det tror få av oss.

Efter att under två år har studerat mina påfåglar (hanen fick nämligen en fru ett halvår efter att han kommit hem till oss), är jag inte alls säker på att det långa släpet ens är till för att flirta till sig honor. Istället tycker jag att mycket tyder på att hanen använder det mer för att hålla andra hanar borta, skrämma iväg sådana alltså. Tuppen har inte fullt utvecklad längd på stjärtfjädrarna förrän han är tre år och klart är att de yngre tupparna, de med ynkligt små släp, tvingas springa undan för gamlingen och att han ofta spänner upp sitt släp samtidigt som han hotar de yngre tupparna. Om mina iakttagelser är riktiga så skulle honor som väljer hanar med långa släp alltså i själva verket selektera hanar som visat sig överlevnadsdugliga nog att bli minst tre år gamla och som därmed har bevisat att de klarar av att undvika alla faror i omgivningen, liksom att de har ett immunförsvar starkt nog att hålla sjukdomar och parasiter stångna. Dessutom skulle deras stjärfjädrar ännu inte ha antagit sådana proportioner att de är verkligt negativa för dem.

Jag säger inte att detta är den korrekta tolkningen av hur det förhåller sig med påfågeltupparnas stjärtfjädrar. Jag vill bara visa att tolkningsmöjligheterna är fler än den som vi serveras som en självklar sanning och att denna inte bara är osannolik utan att den i själva verket falsifierar Darwins generella evolutionsteorin, den om den naturliga selektionen.

Den självklara och enda möjliga slutsatsen, om man inte vill förkasta Darwins evolutionsteori är alltså att påfågelshanarnas långa fjädersläp inte är till men för tuppen och att idén om det sexuella urvalet kan selektera fram negativa egenskaper hos hanarna är felaktig.

Till toppen

Texten ur IT-boken
Kvinnan, djur eller människa
Kerstin Berminge